När Eid-ul-Adha till slut kom till Dhaka sent i augusti 2018 hade en massa vatten hunnit rinna genom munstyckena i Hatirjheel-fontänen och glatt åskådarna som rest dit för en nöjestripp under högtiden. Strax innan hade däremot något annorlunda hänt under några få dagar, något som man lätt kunde glömma när man tittade på den vackra ljusshowen vid fontänen. Så vad var det då som hände under den lilla augustirevolutionen som studenterna i Dhaka genomförde?
Ett intressant faktum är att augusti genom historien är en revolutionsmånad. Det är något med sommaren och solvärmen som får starka känslor att flöda och att man tar itu med saker och ting. Men i det här fallet gäller knappast den regeln. I Bangladesh är hettan i augusti knappast annorlunda än vid någon annan tidpunkt under året. Kan det ha varit regnet? Åskan och störtskurarna under monsunen som stärkte de unga protesterandes hjärtan?
Nej, inte alls. Augustirevolutionen, eller kanske snarare den lilla augustirevolutionen, för att inte blanda ihop den med Ho Chi Minhs augustirevolution mot fransmännen 1945, var en medveten handling av nästa generation i Bangladesh. Och den var bara början på något.
En moralisk generation
De unga protesterande, klädda i skoluniform, visade på enorm moralisk styrka och stor medvetenhet. Det handlade inte om våld och förstörelse, snarare om att ändra samhället genom vänskap och kamratlighet. Vem kan glömma skolflickan som delade sitt paket med potatischips med de kvinnliga rikshawförarna som fastnat i köerna?
Hundratals, kanske tusentals studenter från en mängd utbildningsinstitutioner organiserade sittstrejker, marscher och blockader, och hur stor blev förstörelsen och nedskräpningen? Knappast någon jämfört med vilken två timmar lång politisk protest som helst som genomförts av något av de vanliga politiska partierna under det senaste decenniet. Ingen alls jämfört med majdagen 2013 när islamisterna genomförde sin sittstrejk i centrala Dhaka.
Studenterna höll tal, debatterade och visade med sina stora plakat hur vi andra hade svikit dem och landet. De gjorde ingen skillnad på elitskolestudenter och vanliga studenter. De hånade inte sina kvinnliga kollegor från andra skolor. De sopade rent efter sig på gatan, såg till att ambulanserna kom fram och hjälpte resenärer att nå fram till stationen. Unga flickor stod i ösregnet och dirigerade trafiken så att pendlarna fick hjälp att hantera den galenskap som trafikkaoset i Dhaka utgör. Ingen hade bett dem göra detta.
Deras handlingar, liksom allt det som gjordes av de små revolutionärerna växte fram ur en moralisk skyldighet. De små revolutionärerna gav sig ut i trafiken för att se till att barnen var säkra.
Det politiska uppvaknandet hos den moraliska generationen är verkligen en viktig händelse i Bangladesh historia. Den långa vägen till frihet efter sultanatet och kampen mot mogulerna, långt innan den brittiska koloniala tiden, vittnar om att moral och humanitet segrar över mörka, förtryckande regimer.
Folket i det här landet har satt igång, organiserat och deltagit i många politiska protester genom historien, och den yngsta generationen fortsätter med det. Och de gör det med stor moral och en känsla för medborgerligt ansvar, något vi inte sett under lång tid.
De unga revolutionärerna stödde sig på alla som protesterade och alla martyrer i språkrörelsen, från frihetskriget och till och med landsfadern Bangabandhu själv. De här hjältarna är våra förebilder och kommer alltid att vara det, och det är vackert att skåda den unga generationen som inte bara ser dem som idoler utan också hyllar dem för deras frihetskänsla, moraliska skyldigheter och medborgerligt ansvar. Bangladesh framtid är i goda händer om den hanteras av människor som de små revolutionärerna.
Politiskt uppvaknande i den övre medelklassen
Under de dagar när de privata universiteten attackerades fylldes den övre medelklassens sociala nätverk av nyheter om trakasserier och arresteringar av deras egna medlemmar – hans brorson, hennes syssling och så vidare. De rika bad om tjänster och gentjänster från sina vänner i säkerhetssektorn, och dök personligen upp på polisstationerna (utan tvivel med en välfylld plånbok i fickan).
Bland alla de hundratals studenter som från början togs in till stationerna blev det till slut bara 22 som hamnade i fängelse. De andra klarade sig undan av de vanliga skälen. De rika kunde använda sina pengar och inflytande för att skydda sina egna, som de alltid kunnat göra, men den här gången upplevde de att myndigheternas tillslag kom lite väl nära dem själva.
Paniken flammade upp igen i den här gruppen när det plötsligt spreds nyheter om polisraider i bostadsområdet Bashundhara, ett relativt exklusivt område med åtminstone två stora universitet och motsvarande studentbefolkning. Man delade nyheter om att raiderna omfattade husrannsakningar och efterforskningar av hur ungdomarna interagerade på sociala medier. De rikas vrede märktes tydligt på deras Facebook-händelser, där många såg det som attacker mot deras hem och privata liv.
Bangladesh är ett land där man måste kämpa, och det dagliga livet är alltid en kamp. De rika skyddar sig mot den galna världen därute genom att bygga sig säkra och bekväma hem bakom murar, skyddade av säkerhetsvakter och CCTV. Nu upplevde de att deras värld hotades av folk från myndigheterna – människor som sällan ses som jämlikar av de övre klasserna som de nu inkräktade på. Några gick så långt som att jämföra den här attacken på den sociala hierarkin som den pakistanska arméns attacker mot deras egna hem 1971.
Skolor kontaktade föräldrar efter revolutionen och hotade med att deras barn skulle utestängas om de inte återvände till sina klasser. Det gjordes på befallning av utbildningsministeriet som en sorts statlig respons för att komma tillbaka till en normal situation. Det kan vara ett livslångt jobb att ta sig in i de här elitskolorna, och en uteslutning skulle kunna förstöra livet och yrkeskarriären för en ung student, så naturligtvis kapitulerade föräldrarna inför den här typen av befallningar.
Slutet på den här revolutionen genomfördes med tvång som är typiskt för vårt århundrade. Men också föräldrarna blev indragna i protesterna genom att de försökte skydda sina egna.
Många som påverkades av den här revolutionen inom den övre medelklassen kommer att minnas den som ett intrång i deras skyddade privata tillvaro, och det kommer ovillkorligen att få dem att tänka och ställa frågor om landets politik. De har i vanliga fall varit duktiga på att upprätthålla en livsstil som bygger på att inte vara närvarande i Bangladesh samtidigt som de bor där.
Svårigheter och problem, särskilt sådana som gäller politik och dess återverkningar har lämnats över till andra som inte har det så bra ur en socioekonomisk synvinkel. Den övre medelklassen med sina pengar, nätverk, kunskaper och resurser har hållit sig undan från landets politiska liv, kanske under mer än två decennier. Den här händelsen kommer att leda till ett uppvaknande inom den här mycket viktiga folkgruppen i landet, eftersom den har makten och resurserna att genomföra förändringar. Det kan vara mycket möjligt att gruppen drar sig tillbaka innanför sina murar igen, något som vi kanske redan ser, men det är knappast troligt att de glömmer vad som hänt under lång tid.
Studentaktivism flyttar över till privata universitet
Genom hela 1900-talets politiska kamp i Bangladesh har de statliga universiteten spelat en nyckelroll. Under särskilt Pakistan-tiden var det studentledare från dessa universitet som planerade, organiserade och genomförde de politiska protesterna, demonstrationerna och rörelserna. Bidragen från studenterna för språkrörelsen, det politiskt tumultartade decenniet under 60-talet och Bangladesh frihetskrig var enorma.
Under lång tid kunde man lugnt påstå att inga politiska rörelser som inte har sin bas på Dhakas universitet kunde bli framgångsrika. Däremot började studentpolitiken under efterkrigstiden att förändras. Under den enväldiga regimen under presidenten Ershad lockades studenterna till en annan sorts politiskt liv när man överströddes med pengar och vapen. Under åren efter blev studentpolitiken i praktiken förgiftad, och har mer eller mindre blivit reducerad till löst sammansatta grupperingar av regeringstrogna lakejer och banditer och en synonym för våldshandlingar och konflikter.
De vapenviftande universitetskadrarna tog död på de politiska idealen från tiden innan självständigheten.
När de privata universiteten började uppstå under det här århundradet blev det först inga förändringar. I själva verket var skälet till att både föräldrar och studenter föredrog privata universitet att de förbjöd alla sorters politiska grupperingar. När inga politiska fanns ägnade sig studenterna åt andra aktiviteter knutna till affärslivet och konsterna. De privata universiteten blev en perfekt bubbla för den övre medelklassen i Bangladesh att gömma sig undan för själva Bangladesh.
Men nu märks det tydligt att så inte längre är fallet. Universiteten, vars uppgift från början verkade vara att lära studenterna att dra sig undan samhällslivet, har blivit en högborg för sociala debatter och rörelser. Även om en student först är med i icke-politiska aktiviteter och grupperingar så kommer hen att till sist ställa sig frågan som inte skulle ställas: Hur står det till med landets politik? Och även om politiska grupperingar fortfarande inte tillåts verka på de flesta av de privata universiteten, så skyggar inte längre deras studenter för landets politiska frågor.
Deras senaste engagemang i och med den lilla revolutionen visar detta tydligt. I och med den oproportionerligt stora kraften som användes mot dem av de laguppehållande funktionerna i samhället har studenternas intresse för politiskt engagemang väckts. Och de här studentgrupperna är betydligt bättre rustade att arbeta vidare med det än någon annan studentrörelse som funnits tidigare i landet. Deras politiska uppvaknande kommer att vara av varaktig betydelse för Bangladesh.
Politik i Bangladesh är inte längre lokal
Ökningen av människor i Bangladesh som väckts politiskt följer en global trend. Det är egentligen självklart när den globala generationen är lika nära sina kusiner i Toronto som sina kompisar i Taltola. Och att vara medborgare i det globala samhället handlar inte bara om konsumtion av media och underhållning. De unga revolutionärerna har visat oss andra vad de har lärt av vad som händer i världen. De följer inte bara nöjesvärlden och modet, utan också social och politisk aktivism från sina likar runt om i världen. De visar också att när samhället slår tillbaka står inte de unga i Bangladesh ensamma.
När tillslaget från polis och andra myndigheter drabbade studenterna vände de sig inte till FN eller bad andra länder om intervention. På ett sätt som är typiskt för 2000-talet kontaktade de sina stridskamrater i medierna. Inom en mycket kort tid fick de stöttning av vloggarna på YouTube, megastjärnorna på Facebook och andra mediakändisar som snabbt delade tusentals meddelanden, ofta med foton och videofilmer på tillslagen och studenterna som drabbades av dem.
För många 40-åringar eller äldre i Bangladesh verkar den här metoden inte särskilt smart. Men det är ett nytt sätt att kommunicera och tillhör det vanliga livet för unga människor i det globala samhället. Deras metod var framgångsrik, och uppmärksamheten från omvärlden blev stor genom de nya medierna. Kända människor från sociala plattformar runt om i världen, med miljontals egna följare, började dela med sig av de små revolutionärernas upprop. Ungdomarna nådde global uppmärksamhet på en nivå som Bangladesh regering aldrig kunnat uppnå genom det egna PR-maskineriet.
Resultatet blev att bangladeshier, människor med bangladeshiskt ursprung och andra bengalitalande runt om i världen engagerade sig i revolutionen.
Ungdomarnas utsatthet nådde fram till dem, attackerna på dem rörde dem. Den globala bangladeshiska diasporan, särskilt de med politiska kopplingar, protesterade tillsammans med ungdomarna i Dhaka. De organiserade marscher på gatorna i många huvudstäder, kontaktade sina lokala parlamentsledamöter, visade plakat med texter som “We want Justice”.
Genom allt detta har de inlett en era där bangladeshisk politik inte längre är lokal. Återverkningarna av politiska beslut och handlingar i Bangladesh syns numera i hela världen. Den globala diasporan kommer att i allt större utsträckning engagera sig i den politiska dansen, inte bara genom att få med sig sina egna regeringar utan också genom andra och mer sofistikerade vägar, till exempel socioekonomiska och kulturella kanaler.
Generationen efter 1971 års generation?
Frihetskriget 1971 var en vattendelare för Bangladesh. Det går inte att överdriva hur viktigt kriget var. Men samtidigt förlamar en så avgörande händelse hela landet. Politiken i Bangladesh efter 1971 har alltid varit kopplad till just 1971, och har aldrig kunnat röra sig framåt. Om man försöker förklara landets politik för någon okunnig måste man börja 1971.
Allt som hände under det tumultartade året påverkar beslutsfattandet även idag. Landsfäderna från 1971 är fortfarande de som bestämmer i Bangladesh, från den för ögonblicket styrande regeringen till byråkrater, teknokrater och samhällsförvaltning och militär. De har alla erfarenheter från 1971. Det betyder att politik i Bangladesh alltid tar hänsyn till vad som hände och hur det uppfattades 1971 och handlar därefter. Det innebär också att om dina föräldrar eller tidigare generation deltog eller inte deltog i kriget avgör din tillgång till samhällsresurser. Det innebär också att det bästa sättet att svärta ner en persons livslånga arbete inom konst och kultur är att porträttera hen som barnbarn till en krigsförbrytare från 1971.
De framtida ledarna med ursprung i den lilla augustirevolutionen kan kanske bli den generation som kommer att få möjligheten att blicka framåt. De är födda och uppvuxna i ett Bangladesh som är mycket annorlunda än 1971 och de följande åren. Födda i ett land som lagt den värsta fattigdomen bakom sig kommer de framtida ledarna – de som föddes vid sekelskiftet – att kunna tänka fritt och upptäcka nya vägar, nya lösningar, nya normer. Deras tidiga erfarenheter av ett politiskt uppvaknande och erfarenheterna av händelseförloppet efter deras aktioner kommer att hjälpa dem att förbereda sig för ett långt och aktivt politiskt liv.
Enligt en del av de unga revolutionärerna kan man se generationen 1971 som de som befriade nationen, men 2018 års ungdomar blir de som bygger en nation.
Under de två första decennierna i det nya Bangladesh liv skakades landet av efterverkningarna efter befrielsekriget. Först under 90-talet kunde Bangladesh uppleva ekonomisk tillväxt och framsteg. När utvecklingen nu går framåt har landet under de två senaste decennierna sökt sin identitet. Det blev klart synligt nu när landet vill ta sin plats i den globala världen. Vad är egentligen Bangladesh? Är det en sekulär demokrati, är det en moderat muslimsk nation, är det en nation med medelstora inkomster – frågor med svar som inte är helt klara.
Vad det innebär att vara bangladeshier i det globala tjugonde århundradet kräver mycket tankeverksamhet innan svaret är givet. Nu finns svaret framför våra ögon. De unga revolutionärerna är svaret på Bangladesh sökande efter en egen identitet. Den här moraliska. resursstarka, globalt engagerade och framåtblickande generationen av blivande ledare kommer att skriva nästa kapitel i Bangladesh historia. Vi har ännu bara sett början. Den lilla augustirevolutionen var den bästa demonstrationen av folklig demokrati på mycket lång tid.
Post skriptum: Under några dagar innan eid-högtiden släpptes de flesta av de 22 fängslade studenterna från de olika universiteten. Medierna svämmade över av bilder på lyckliga familjemedlemmar. Vilken glädje! Nationen kunde inte nog tacka de styrande för att de bidragit med sådan ohämmad glädje!
Det är midnatt i Dhaka och allt är bra.
Översättning Svante Nilsson
