– Det är väldigt svårt för tjejer att spela fotboll i Indien eftersom att ingen stöttar oss. Men vi fortsätter att spela fotboll för att vi vill förbättra våra liv, berättar 16-åriga Mamta Prajapati från slumområdet Ambedkar Nagar.
”Du är tjej, varför spelar du fotboll?”
”Tjejer kan inte ha shorts på sig!”
”Vad får du ut av att spela fotboll?”
För 14-åriga Aarti Rathod är det en lång väg till fotbollsträningen. Delvis för att Bombay är den typ av megastad där man benämner avstånd i timmar snarare än kilometer. Delvis för alla de kommentarer som hon får höra från killar på gatorna.
Det varierar alltid i hur lång tid det tar för Aarti att ta sig från sitt hem i slumområdet Ambedkar Nagar till fotbollsplanen i det turistiga Churchgate-området. Till slut når hon Oval Maidan. En idrottsoas mitt i det konstant tutande och tjutande storstadsmyllret. Inklämd i ett av Bombays högst pulserande områden trängs hundratals idrottande människor på en stor cirkulär gräsgrusyta med stadens pampiga Art Deco-viktorianskt byggda högsta domstol som vacker kuliss.
I Gregory David Roberts tegelstensroman Shantaram beskriver han Bombay som en av de städer i världen där flest drömmar både drömts och dött ut. Oval Maidan är på många sätt de indiska idrottsdrömmarnas centrum. Bara ett stenkast bort ligger Wankhede Stadium. Den mytomspunna skådeplats där Mahendra Singh Dhoni förverkligade 1,2 miljarder indiers drömmar den där aprilkvällen 2011 då Indien blev världsmästare i cricket på hemmaplan.
På Oval Maidan flyger cricketbollarna till höger och vänster. Det är ingen hemlighet att cricket totaldominerar den indiska sportscenen. Men på en liten yta mellan cricketplaner som saknar linjer trängs också ungdomar som dyrkar Lionel Messi snarare än Mahendra Singh Dhoni. Via Oscar Foundation träffas varje vecka ungdomar från Bombays slumområden för att få engelskalektioner och spela fotboll.
– Jag var inte intresserad av fotboll förut. Men då berättade en vän för mig om Oscar Foundation och så blev jag mer intresserad och började spela, berättar Aarti.
”Varför har du shorts på dig?”
En efter en anländer spelare till fotbollsplanen i deras röda klubbtröjor. På området bokar de aldrig några träningstider. De tränar när och där det finns plats. Tjejerna och killarna i Oscar Foundation kommer alla från slumområden. I Bombay ligger Asiens näst största slum, Dharavi, precis som flertalet andra slumområden. Platser som är extremt tätbefolkade med stora sanitära problem. Här lever familjer tätt med sina grannar vilket skapar en väldigt stark gemenskap i området.
– Det första problemet som jag stötte på i mitt område var att ha shorts. Det är en väldigt stor grej, säger hon och exemplifierar med hur det kan låta:
– Folk frågar mig: ”Varför har du shorts på dig på gatan? Gå och byt om till långbyxor”. Sådant påverkar en verkligen. Mina föräldrar stöttar mig, men folk i min omgivning gör det inte, berättar Aarti som ofta hjälper sina föräldrar att skala räkor i en av stadens hamnar.
För Aartis lagkamrat Priya Rajbhar tar det ännu längre tid att ta sig till fotbollsplanen. Först tar hon tåget och sedan promenerar hon en bit. Förut spelade hon som ensam tjej fotboll i parker. När hon var med i uttagningarna till skollaget skämtades det om att hon skulle hamna på akuten om hon fick bollen på sig. Priya kämpade vidare och blev uttagen till skollaget några år senare.
– När jag spelade fotboll förut så brukade folk sprida rykten om att jag spelar med killar, berättar hon.
Hon bor med sina morföräldrar och folk i hennes område försökte tidigt att påverka dem att inte låta henne spela fotboll. Hennes mormor tillät henne inte att spela, men hon hade sin pappas stöd.
– Men han kunde inte påverka eftersom att han bodde kvar i byn då, suckar hon.
I byn där Priya växte upp fanns ingen möjlighet till utbildning. De brukade heller inte skicka tjejer från byn till platser där det går att få utbildning. Men för hennes pappa var utbildningen av högsta vikt så han tillät Priya – och senare hennes systrar – att flytta till morföräldrarna i Bombay. Att få dem att acceptera hennes fotbollsspelande har varit en lång process. Ledare från Oscar Foundation gjorde hembesök hos morföräldrarna för att förklara vilken typ av organisation de är. Efter det fick Priya deras välsignelse att spela fotboll.
– Förut brukade jag ljuga till de där hemma om att jag skulle iväg på extralektioner när jag hade fotbollsträning. Det kändes väldigt dåligt då, men i mitt hjärta kändes det bra. Jag sa en lögn för att få möjlighet att göra något bra, berättar hon.
Vanligt att förolämpa tjejer
I Bombay råder högsommarvärme. Innan monsunen som kommer i juni är staden som varmast. De milda brisarna från det närliggande Arabiska havet gör det bara marginellt svalare. Det kan tyckas som en självklarhet att gå runt i shorts i 33-gradig hetta på en yta där över 20 miljoner ”Mumbaikars” svettas och stångas. Men för många är det ett stort tabu och på gatorna bär mängder av kvinnor långbyxor. Priya förklarar:
– I mitt område är det vanligt att förolämpa tjejer: ”Du är en tjej, du ska inte ha shorts på dig”.
– Det tar lång tid för mig att ta mig hem så det hinner bli mörkt. Då undrar folk vad jag gör utomhus. De sprider rykten till mina föräldrar. Det var mer sånt förut, nu är det lite mindre. De kan själva se förändringarna med deras ögon.
Hennes lagkamrat Priya Rathod som bor i Ambedkar Nagar-slummen upplever också en ökad acceptans på senare år – men att det samtidigt finns väldigt mycket kvar att göra:
– Mitt område stöttar mig inte, till skillnad från min familj. Att mina föräldrar stöttar mig är tillräckligt för mig. Mina prestationer på planen får tala för sig själv, säger hon.
På Oval Ground har de tekniska övningarna övergått till elvamannaspel på en yta betydligt mindre än en elvamannaplan. Titt som tätt kommer cricketspelande killar in på planen för att hämta en boll som flugit för långt. Tempot på fotbollsplanen är högt och varje mål firas rejält. Efter en lång utspark springer tränaren in på planen och ropar:
– Stopp!
Tränaren, iklädd shorts med Queens Park Rangers logotyp, löper till målvakten för att förklara varför det är bättre att rulla ut bollen istället för att sparka iväg den.
För två år sedan besökte Manchester United-spelaren Juan Mata organisationen som en del av hans Common Goal-projekt (att fotbollsspelare ska skänka en procent av sin lön till välgörande ändamål). Det är också det spanska och passningsorienterade som står i fokus på övningarna. Ibland är det 17-åriga Pooja Gautam som coachar och berättar hur spelare ska passa bollen som Juan Mata. Men i dag är hon med på planen.
– Jag tycker om att coacha lika mycket som att spela, berättar Pooja som tränar ett U10-lag tillsammans med sin syster.
Från Ambedkar Nagar-slummen, där Pooja bor, ser man flera av de höghus som är hem till Bombays rikaste. Här finns de största företagen i Indien och mångmiljardindustrin Bollywood – likväl som Dharavi och Ambedkar Nagar. En talande bild för den stad som vart man än vandrar ramas in av paradoxer och kontraster. För tjejerna i Ambedkar Nagar kretsar mycket i livet runt hushållsarbete. En förlegad inställning som Pooja vill förändra.
– Det är väldigt svårt för tjejer att spela fotboll här eftersom att vi bor i samhällen där de inte tillåter oss att ha shorts och spela fotboll eller andra sporter. De säger att ”du är en tjej, varför spelar du fotboll? Du borde bara hålla på med hushållsarbete, du ska inte gå iväg någonstans. Du ska bara gå till skolan och sen gå hem igen för att hjälpa till i hemmet”, säger hon och fortsätter:
– Tack vare Oscar så börjar saker att förändras i området, de tillåter oss att spela mer fotboll nu.
När hon första gången fick kommentarer om att hon inte borde spela fotboll hade hon svårt att förstå varför.
– Jag är en människa. Jag kan visst spela, berättar Pooja som i dag bemöter negativa och spydiga kommentarer med ett leende.
En tekniker från Rajasthan
16-åriga Mamta Prajapati har svårt att inte le när hon springer runt på grusplanen så att dammet formas till små moln. Hon är en av gruppens kortaste spelare och kommer ursprungligen från Rajasthan men bor nu i Bombay med sin familj. Förut hade hon inte deras stöd. Men efter att hon och några tjejer från Oscar Foundation fick möjligheten att åka till Storbritannien förra året förändrades
– Efter resan till Storbritannien så stöttar människorna i mitt område mig. De brukade inte prata med mig förut, men nu talar de till mig.
Mamta trixar med bollen, lägger upp den på nacken och gör tumme upp. Efter att många inte ens pratade med henne förut får hon nu frågor om fotboll.
– Det känns väldigt bra. Tjejer kan också spela fotboll. Tjejer kan göra vad killar kan göra.
Nästa vecka kommer Mamta tillsammans med Aarti, Priya, Priya och Pooja att åka till Danmark för att delta i den populära ungdomsturneringen Dana Cup. Andra halvan av laget kommer från Oscars verksamhet i delstaten Jharkhand i östra Indien.
– Jag vill se hur folk från andra länder spelar fotboll, träffa nya kompisar och se olika platser i Danmark. När jag kommer hem sen vill jag motivera tjejer att spela fotboll, berättar Aarti som blev så glad att hon började dansa när hon fick nyheten.
Det första Priya Rajbhar gjorde när hon fick beskedet var att meddela sin pappa. Sen började processen med att fixa hennes första pass någonsin. För att kunna få ett pass behöver hennes föräldrar lämna hembyn och besöka henne i Bombay för att hjälpa till.
– Att jag får bo med mina föräldrar i några dagar är min största glädje med allt detta. Om jag inte hade blivit uttagen hade passprocessen inte startat och mina föräldrar hade inte kommit hit, berättar hon.
Vill inspirera andra
På Oval Ground börjar träningen att lida mot sitt slut. Doften av svettklibbiga tröjor blandas med rökelser från gatan. Några av spelarna stretchar vid palmerna som exotiskt ramar in planen. Andra sitter kvar och pratar i skuggan. Solen har så sakteliga börjat gå ned men före-monsun-hettan består.
Snart packar tjejerna från Oscar Foundation med både shorts och fotbollsskor och byter den gigantiska gräsgrusytan i det bultande bombastiska Bombay mot Hjørring och Dana Cup. För Mamta handlar fotbollen om att förbättra sitt liv. Det är därför hon flera gånger i veckan tar på sig shortsen och beger sig till fotbollsplanen. Hon vill en dag bli fotbollsproffs och drömmer om ett mer jämställt samhälle där sport och shorts är lika självklart för kvinnor som för män och där kön inte ska avgöra vilka möjligheter som ges.
– Jag tror att det kommer att bli mer accepterat för tjejer i Indien att spela fotboll i framtiden. Jag försöker att inspirera tjejer att spela fotboll och drömma stort, säger Mamta.
Fotnot: Bombay heter officiellt Mumbai men eftersom att de flesta av tjejerna, likt väldigt många andra, benämner staden som Bombay gör även jag det i detta reportage.
FAKTA: Bombay-tjejerna som åker till Dana Cup
Priya Rajbhar
Ålder: 15 år
Bor i: Cotton Green, Bombay
Drömmer om: Vill bli en välkänd professionell fotbollsspelare. Backupplanen är att bli sportjournalist.
Aarti Rathod
Ålder: 14 år
Bor i: Ambedkar Nagar, Bombay
Drömmer om: Vill bli en dataingenjör i framtiden.
Priya Rathod
Ålder: 13 år
Bor i: Ambedkar Nagar, Bombay
Drömmer om: Vill ha ett eget företag i framtiden eller bli fotbollsproffs.
Pooja Gautam
Ålder: 17 år
Bor i: Ambedkar Nagar, Bombay
Drömmer om: Vill ha ett eget företag och jobba i Storbritannien.
Mamta Prajapati
Ålder: 16 år
Bor i: Ambedkar Nagar, Bombay
Drömmer om: Vill bli en professionell fotbollsspelare. Andrahandsalternativet är att jobba på en bank. Gärna i Storbritannien.
Wow, stort tack för intressant läsning och en mycket välskriven artikel.