Förra helgen valdes människorättsjuristen och författaren Parul Sharma till ordförande för Amnesty Sverige. Parul är både skribent i Sydasien och styrelsemedlem. Nu svarar hon på några av redaktionens frågor kring hennes nya, tunga förtroendeuppdrag.
Parul Sharma skrev åren 2013-2023 debattartiklar och krönikor i Sydasien och satt från januari 2020 till juni 2023 i tidskriftsföreningen Sydasiens styrelse.
Det var vid årsmötet för Amnesty Sverige som människorättsjuristen Parul Sharma valdes till ny ordförande, vilket organisationen meddelade på webbplatsen Amnesty.se. Hon efterträder Amanda Jackson som varit ordförande i två år. Generalsekreterare för Amnesty Sverige är Anna Lindenfors.
Vanligen samlas aktiva Amnestymedlemmar på någon plats i Sverige för att delta vid årsmötet. På grund av pandemin hölls årsmötet 2020 istället online. Årsmötet är för övrigt mer än bara ett årsmöte. Från 27 september till 3 oktober sattes fokus på aktuella frågor i Sverige och internationellt. I år uttrycktes särskild lojalitet med MR-förespråkare i Ungern.
Till vardags arbetar hon vid People’s Vigilance Committee on Human Rights (se pvchr.asia), en organisation som är inriktad på barnrätt, kvinnorätt och miljöfrågor och med särskilt fokus på klimaträttvisa.
Där är hon chef för organisationens verksamhet i regionen Sydasien. Det var just inriktningen som gjorde att hon beslutade sig för att lämna posten som chef för Greenpeace i Sverige i december 2019.
Parul inledde sitt Sommarprogram 2016 med att uttrycka sin kärlek för den indiska monsunen
Parul har skrivit flera böcker, bland andra Mänskliga rättigheter i Indien (2015). Hennes senaste bok, Produktionskedjan – Ditt ansvar för människan och miljön, gavs ut 2019. Hon har också sommarpratat i P1, den 3 augusti 2016.
Hon inledde med att uttrycka sin kärlek till monsunen i Indien. Hör hela detta, för oss Sydasienvänner, lyssningsvärda och fortfarande högaktuella Sommar i P1 med Parul Sharma på Sverigesradio.se.
Varmt grattis Parul, till att du valdes till ordförande i Svenska Amnesty! Hur känns det, så här en vecka senare?
– Tusen tack! Jag känner mig stolt och fylld av ansvarskänsla inför vad rollen som ordförande för Amnesty Sverige innebär. Jag vill vara med och skapa ett mångfaldigt Amnesty Sverige som i sin struktur speglar det svenska samhället och genom detta få med fler svenskar i rörelsen. Detta är livsviktigt i tider av populism och ett allt för ofta nedmonterande av demokratiska principer.
Du arbetar ju ofta i skärningspunkten mellan miljöfrågor, hållbarhet och mänskliga rättigheter – hur väcktes intresset för området från början?
– De senaste sexton åren har jag granskat och reviderat västerländska produktionskedjor i så kallade högriskländer i Afrika, Asien och Latinamerika. Och i detta arbete kan jag inte undvika att se och förstå hur frågorna likt kugghjul påverkar varandra. Det går inte att fokusera enbart på mänskliga rättigheter i en komplex leverantörskedja utan att infoga frågor som rör närmiljön exempelvis eller korrupta myndigheters inverkan på arbetstagares rättigheter.
– En stor sorg för mig är att vi i Sverige ser oss som ett humanitärt föregångsland som värnar om internationella konventioner, men vi gör inte världen rättvisa när vi lägger ut produktion i utvecklingsländer utan att ta ansvar. Västerländska och svenska företags straffrihet gör att jag ständigt ser grova ”miljöspill”, ökning av nutida slavar i länder som ligger långt där borta utan några som helst konsekvenser för företagen eller upprättelse för de drabbade. Vi kan i Sverige inte säga att vi ska bli fossilfria till 2030 om vi inte inkluderar vårt enorma klimatavtryck i högriskländer. Detta visar att sambanden, kugghjulen, är viktiga att förstå.
Vi har ju börjat se tydliga effekter av klimatförändringar i regionen, inte minst när det gäller vattenbrist och extrem hetta. Har du själv märkt av en skillnad när du har vistats i Sydasien?
– Ja ständigt. Sist jag var i Bangladesh för att besöka olika vatten- och sanitetsprojekt i landet, fick jag möjligheten att besöka ett så kallat climate change district, där vissa besök etsade sig fast i minneskortet. På ett sjukhus i Paikgacha (Khulna) med 50 bäddar och omgivet av kontaminerat vatten där läkarna och patienterna tidigare fick köpa med sig vatten för hälsovård och till och med innan förlossningar, finns idag med hjälporganisationers insatser alltid 39 000 liter vatten genom lagringssystem av regnvatten.
– Det finns vidare dricksvatten utanför alla avdelningar för män, kvinnor och barn. Skillnaderna är så markanta och påverkar alla de basala mänskliga rättigheterna. Vatten är verkligen en ödesfråga för mänskligheten. Överlag är kontrasterna, ibland extrem torka och ibland extrema översvämningar en sanning i samtliga sydasiatiska länder.
Coronapandemin har ju tagit ett stadigt grepp särskilt om Indien. När tror du att det på nytt kan bli möjligt att resa till Sydasien?
– Jag har inget svar på den här frågan men mina tankar kretsar ständigt i oro kring situationen i Indien. Redan tidigare var hälsa och vård en utmaning i landet och att nu hantera en pandemi i sådana strukturer oroar mig ofantligt. Det finns 20 sjukvårdare på 10 000 indier, och 74 procent av läkarna finns i storstäderna, detta är ett förödande faktum då större delen av Indiens befolkning bor på landsbygden.
– Indien spenderar mindre än 1,5 procent av sin BNP på sjukvård, vilket är en av de lägsta nivåerna i världen. Förutom bristen på adekvat infrastruktur inom hälsovård, antyder en rapport i British Medical Journal att hälften av Indiens hälso-och sjukvårdspersonal inklusive läkare och sjuksköterskor, inte besitter nödvändiga kvalifikationer.
Du har ju under de senaste åren skrivit om den oroande utvecklingen i Indien när det gäller mänskliga rättigheter, kan det ske en förbättring eller är risken större att förhållandena förvärras?
– Med den befintliga regeringen kan det enkelt konstateras att Indien går tillbaka i utvecklingen tyvärr. Allt fler människorätts- och miljöorganisationer rapporterar om slutna möten, på snudd på underjordiska möten för att undvika regeringens övervakning och plötsliga besök från polisen.
”Modis mycket starka övervakningskultur tar sin form genom olika angrepp.”
– Miljöorganisationer får det allt mer omöjligt att verka kring frågor som rör klimatförändringar, då Premiärminister Modi tydligt understrukit att dessa frågor inte rör Indien
– Modis mycket starka övervakningskultur tar sin form genom olika angrepp. Indisk media straffas och belönas dagligen av regeringen. Times of India, The Hindu och The Telegraph är några av de största tidningarna i landet och de fick sina statliga annonseringar frysta direkt efter att man rapporterat kritiskt om regeringens försök till och genomförande av ultranationalistiska reformer.
Kan du beskriva den allvarliga situationen i Indien och hur den nu påverkar Amnesty Internationals möjligheter att verka där?
– Amnesty International Indien avbryter sitt arbete i Indien på grund av repressalier från Indiens regering. Den fullständiga frysningen av Amnesty International Indiens bankkonton från september i år förhindrar allt arbete som görs av organisationen. Organisationen har tvingats göra sig av med personal i Indien och pausa alla sina pågående kampanjer och forskningsarbeten. Detta är det senaste i den oupphörliga häxjakten på de människorättsliga organisationerna i Indien av den indiska regeringen.
Fotnot: Parul Sharma skrev åren 2013-2023 debattartiklar och krönikor för Sydasien och satt från januari 2020 till juni 2023 i tidskriftsföreningen Sydasiens styrelse.
