Under 2017 har journalisten Pär Jansson kommit ut med två nya böcker om Indien. Nu går han i pension för att kunna koncentrera sig på landet han fastnat så hårt för. Sydasien har träffat den tidigare Sydasienskribenten Pär och samtalat kring hans böcker Indien – en reportageresa och Sikherna och deras värld.
Pär Jansson är en av en handfull nu aktiva svenska journalister som skildrat Indien sedan mitten av 1980-talet. Mycket har kommit ut i olika dagstidningar och tidskrifter. Under många år medverkade Pär i Sydasien. Han har tidigare även skrivit böckerna Diamantfeber (2014), Indien drömfabriken (2007) och Bombay – Indiens framtid (2005). Annars är han känd i svenska mediekretsar efter 17 år som reporter (och redigerare) på Journalisten, som är Journalistförbundets medlemstidning.
På den egna webbplatsen (indien.com.se) har han tidigare lagt han ut nya texter och både gamla och nya reportage under rubriken ”Moderna Indien”. Sydasien fick en pratstund med Pär Jansson inför hans nära förestående resa till … Indien.
Hur kommer det sig att du släpper två böcker samma år?
– Det är egentligen en tillfällighet. Boken om sikherna skrev jag för tre år sedan. Sedan dess har den legat hos Carlssons bokförlag i väntan på utgivning. Appell förlag ville ha ut reportageboken om Indien så snabbt som möjligt. Vi visste att intresset för Indien skulle öka i samband med att Indien fyller 70 år 14 augusti 2017. Bland annat var det tema Indien på kulturfestivalen i Stockholm i augusti. Det kan därför verka som att jag har skrivit snabbt.
Är Indiens 70 år av självständighet något att fira, med tanke på spänningarna mellan Pakistan och Indien?
– Många tycker det är sorgligt att det blev så och att det var engelsmännens fel. Andra tycker att det var Nehrus fel eller Gandhis fel. Det bedöms nu vara den känsligaste gränsen mellan två länder, som båda har kärnvapen och har gjort tester. Pakistan är en instabil nation. Det finns ju inre sprickor i Indien och självständighetsrörelser i flera stater, men de flesta är nog stolta över sitt Indien och vill fira tillkomsten av nationen.
Indien – en reportageresa är en gedigen bok. När gjorde du reportagen i boken?
– Allt är gjort under mina resor i Indien 2015–2016, när jag var där i ett halvår. Första idén var att följa i författaren Artur Lundkvists fotspår. Han gjorde ju en resa i Indien som han skildrade i boken Indiabrand, 1950. De orter och platser jag besökte var sådana han besökte under sin resa och jag försökte se förändringarna. När jag skickade in manuset undrade förläggaren hur många som egentligen känner till Artur Lundkvist. Så jag skrev bort de partierna, om varför jag åker till vissa orter och kopplingen. Det nya manuset fungerade som det var, att jag berättar vad jag ser. Under arbetet var det bra att ha en plan och idén att följa Artur Lundkvist och vissa ämnen att behandla. Det kan ju annars lätt bli femtusen sidor om Indien. Men jag tog inte upp allt, jag la också till egna saker och skrev om.
Finns det några Artur Lundkvist-fantaster idag som kan känna igen sig i din bok?
– Hans bok kom ju 1950. Men jag tycker inte att den är så bra. Artur Lundkvist tycker att hinduismen är konstig och svär över hur skitigt Indien är. Det känns inte som att han riktigt förstår och tar in landet. Undrar om den boken över huvud taget skulle kunna ges ut 2017. Han var radikal, men inte när han besöker och beskriver Indien. Han var starkt antiklerikal och det lyser igenom att han tycker illa om brahminer. Han är inte särskilt intresserad.
Du har även tagit bilderna i boken och de har en viktig plats i boken, tänkte du på något särskilt när urvalet gjordes?
– Jag försöker att se det moderna Indien. Det är också några bilder från tidigare resor. Men Indien är så stort. Vad ska väljas ut? Det som är sant i Kerala är inte sant i Andhra Pradesh. Det beror på vilken familj och vilken religion en person tillhör. Det är svårt att säga att det är så här det är i Indien. Indien är som EU. Det har 28 delstater och en massa officiella språk. I södra Indien är det till exempel få som pratar hindi, det största språket.
I våras släpptes Sikherna och deras värld, vad var det som fick dig att fastna för sikherna och deras historia?
– Det började med att jag åkte med sikhiska taxichaufförer första gången jag var i Indien. Jag har sedan dess varit ett par gånger till Amritsar och Gyllene templet [reds anm: sikhismens heliga stad, där den för sikherna heliga boken Guru Granth Sahib förvaras]. Det går inte att undvika att se sikherna och deras vackra turbaner. De har varit väldigt öppna och trevliga. Men jag kände inte till så mycket och var nyfiken på dem. På engelska fanns en del skrivet, men det mesta var av akademiker. Det fanns inget på svenska som var skrivet på ett enklare sätt. Men det var svårt att förstå en religion och att förenkla detta på ett bra sätt. Det är en monoteistisk religion, med olika inriktningar och sekter och det finns sikhiska partier. Så jag hade hjälp av två sikher i Sverige som läste manus och hade en diskussion med dem. Nu vet att en massa bibliotek har köpt in boken.
Du har pensionerat dig några år i förtid från Journalisten efter 17 år på tidningen, hur känns det?
– Det känns bra, eftersom jag på sätt och vis sa upp mig just för att kunna skriva mer om Indien och kunna förkovra mig i landet. Tidigare har jag fått ta tjänstledigt för att kunna åka iväg. Men jag tänkte att varför ska jag krångla med det. Då är det bättre att säga upp mig.
Nu åker du snart till Indien igen och stannar en längre period. Har du fler bokprojekt på gång?
– Ja, det är ett nytt bokprojekt.
Är det också dokumentärt, reportage?
– Ja, jag blandar lite historia och möten med människor. Det är ett mer koncentrerat tema. Jag kommer att besöka fyra, fem platser och stanna i fem veckor på varje ställe; Delhi, Gujarat, Nagpur, Indore och Bombay.
Hur ser du mediebevakningen av Indien i Sverige och internationellt idag?
– Vi som är intresserade av Indien ser att det är en ekonomisk och politisk stormakt, medan det som oftast tas upp i medierapporteringen är katastrofer och olyckor. Det är ett dynamiskt land, som en hel kontinent. Vi kan se en konstant bevakning av en orkan som är på väg in i USA, när det samtidigt inte nämns att Bombay har legat under vatten i 14 dagar. Det handlar om det klassiska avståndet. USA känner vi till och det ses som kulturellt nära. Det finns också en okunnighet på redaktionerna, som går efter det nyhetsbyråerna tar upp och inte har upparbetade kontakter till källor. Om vi skriver mer om Indien kan det ändras.
Läs mer | Om förlagen
Länkar till förlagens sidor om Pär Jansson och hans böcker:
Carlssons Förlag
Appell Förlag
