Läder och tegel – Dhakas expansion

Det röda dammet tränger sig in överallt. Det lägger sig som ett strävt lager över kroppen, letar sig in i munnen, näsan och alla andra öppningar och vrår. Försöker man torka dammet ur ögonen ger det bara en motsatt effekt. Lyfter man blicken ser man hur det röda dammet, den svarta röken och den blå himmelen kontrasterar mot varandra.

Bangladesh har historiskt sett varit ett jordbruksland. Jordbruket har länge stått för majoriteten av landets inkomster och ger arbete till omkring två tredjedelar av befolkningen. Men under de senaste decennierna har det skett stora förändringar. Klädindustrin har tagit över som landets största inkomstkälla.

Den oerhörda hettan kommer inte ovanifrån, utan den kommer från marken – underifrån. Under sanden bränns tusentals tegelstenar. Arbetet börjar några hundra meter bort där tegelstenarna gjuts i formar. För att torka i solen radas de upp i långa rader som omger hela bränneriet. Därefter läggs de in i ugnen för att brännas.

Bangladesh huvudstad Dhaka är en stad som svämmar över med människor från landsbygden. Staden växer explosionsartat – med både stora industriområden och bostadsområden av olika slag.

– Jag startade mitt jordbruk för 28 år sedan. Under de åren som jag odlat har vintrarna blir allt kortare. Det blir inte längre riktigt kallt på vintrarna samtidigt som somrarna blir mycket längre och varmare. Det leder till att landet torkar på somrarna och svämmar över under regnperioderna, säger Ibrahim Mia, jordbrukare i Maningkanj.

Ibrahim Mia berättar vidare att det tidigare varit sex årstider. Nu har det gått till att bara vara fyra stycken kvar. Vädret har blivit allt mer extremt. Mellan träden, bortanför Ibrahim Mias hus, kan man se en röd dimma. Ur den röda dimman myllrar en svart rök från stora skorstenar ut. Det röda dammet och röken kommer från en av alla tegelfabriker som har slagit upp på andra sidan åkern.

– Det kommer fler och fler av dem. De värmer upp omgivningen omkring och dödar våra grödor. Dammet och röken lägger sig sedan som ett täcke över fälten och förstör allt, säger Ibrahim Mia.

Tegelfabriker slås upp i tusental. Tegelfabrikerna öppnas ofta upp på odlingsbar mark som de hyr för att där producera byggmaterial som sedan skickas till Dhaka.
När livet på landsbygden blir allt svårare söker sig fler och fler människor in till huvudstaden. Teglet tar sig exakt samma väg för att göra det möjligt för Dhaka att fortsätta växa.

Männen i tegelfabriken bär tio till femton tegelstenar på sina huvuden från brännugnen för att lasta dem vidare på en lastbil. På en vadderad huvudbonad staplar de tegelstenarna på sina huvuden.

En av männen tänder en cigarett. När han tagit ett bloss och för bort cigaretten från munnen är filtret alldeles rödfärgat av damm.

Tegelstenarna transporteras med lastbilar och båtar via floderna till Dhaka. Bangladesh flodsystem används på ett rigoröst sätt. Den största floden Brahmaputra kommer från Himalayas smältvatten norr om Bangladesh. Den rinner sedan genom hela Bangladesh för att mynna ut i Bengaliska havet. Brahmaputra förgrenas under sin väg ner i flera mindre floder, till exempel Buriganga som rinner igenom Dhaka. Det är på Buriganga som gods från hela landet kommer in till huvudstaden.

Dhakas industriområden är inne i en stor expansion. Bangladesh textil- och läderexport är sedan 90-talet Bangladesh största inkomstkälla. Då lönerna kan hållas på en väldigt låg nivå och arbetskraft finns i överflöd, är Bangladesh en dröm för entreprenörer.

Mitt inne i Dhakas gamla stadsdelar ligger Hazaribagh. Det är här, i mitten av ett av de folktätaste områdena i Dhaka, som majoriteten av garverierna ligger.

Här är marken täckt av en stinkande blandning av sopor, kadaver och ben från olika djur. En kanal slingar sig mellan skjulen. Vattnet är kolsvart. Följer man kanalen ser man att vattnet kommer ut från stora tegelhus. Det är här processandet av läder pågår. Ute längs kanalen släpar ett barn en hög med djurhudar, för att lägga ut dem i solen för att torka. När alla hudar är utlagda går han tillbaka in i garveriet för att hämta fler. Inne i fabrikerna står män i stora kar med kemikalier upp till midjan. Hudarna processas och färgas i stora trummor. Arbetarna springer runt i kemikalierna i bara flip-flop.

Stanken av döda djur och sopor ligger som ett lock över Hazaribagh. Regeringen har under årtionden försökt att flytta garverierna till Dhakas norra förort Savar. Under det senaste året har de börjat stänga av elektriciteten för att garverierna inte ska kunna verka inne i staden. Men än ser det ut att vara långt borta innan fabrikerna flyttar.

Khairul Huda, läderingenjör på Pragati Footwear Ltd, arbetar i en fabrik i Hazaribagh. De tillverkar läderplånböcker och läderskärp som sedan går på export. Majoriteten av Pragatis produkter säljer de till Tyskland. Khairul Huda hävdar att de har flyttat sitt garveri till Savar på order av regeringen.

Men när jag letat mig ut till det omtalade garveriet visar det sig att det varken har väggar eller tak. Det är bara ett projekt som startats som ett svar på regeringens sanktioner mot garverierna i Hazaribagh. Men likt de andra garveribyggnaderna i industri-förorten Savar står de alldeles tomma. Produktionen av läder sker fortfarande mitt inne i Dhaka.

Regeringen uppskattar att garverierna i Dhaka dagligen släpper ut 21 600 000 liter avfall i floden Buriganga. Floden som rinner igenom staden. Detta kommer att fortgå så länge som regeringen misslyckas med att förflytta garverierna ut ur staden.

Lämnar man Hazaribagh och följer den svarta Burigangafloden genom Dhaka ser man stora vita och blå tygstycken upphängda längs floden. Det är sängkläder från Dhakas statliga sjukhus som de tvättar i den svarta förorenade floden.