Mutskandal och ett splittrat kommunistparti

De senaste månaderna har en mutskandal blossat upp i Nepal och flera ministrar har varit inlagda på sjukhus. Skandalen har skapat debatt och skadar det redan splittrade regeringspartiet Nepal Communist Party (NCP). Befolkningen har reagerat starkt, men konsekvenserna har varit få för partiet. I denna essä reflekterar Henrik Schedin över det politiska läget i Nepal.

Gokul Baskota, före detta kommunikations och informationsteknikminister, har blivit ertappad att diskutera en ”provision” på NPR 70 miljoner (cirka 5,7 miljoner SEK). En hemlig inspelning avslöjade den före detta ministern som tvingades avgå den 20 februari. Den så kallade provisionen var för att säkerställa ett avtal mellan den nepalesiska staten och det schweiziska företaget KBA-Notasys. Det skulle köpas in säkerhetspressar för att trycka bland annat ID-handlingar och pass, och Baskota la personlig vikt i att avtalet slöts.

Sedan inspelningen publicerades av nyhetsportalen hamrakura.com, har debatten angående korruption bland landets ledare tagit fart. Journalister och anti-korruptionsaktivister efterlyser nu en mer omfattande utredning av mutanklagelserna. Kritiker menar att avtalet är för stort för att Baskota skulle vara den enda ministern som är inblandad i muthärvan. De vill också utreda om premiärminister KP Sharma Oli (NCP) är inblandad, men Oli försvarar Baskota och menar att inspelningen är dikterad.

Några dagar efter att mutskandalen uppdagades, ifrågasatte den tidigare CPN-medlemmen, Baburam Bhattarai, hur så många politiker har kunnat bli rika på kort tid. Han föreslog att alla tidigare premiärministrars ekonomi ska granskas, vilket då även skulle inkludera honom själv.

Att Bhattarai kliver fram och kritiserar sitt före detta parti är talande för det politiska läget i Nepal just nu. Bhattarai hoppade av det nybildade NCP, efter en sammanslagning av de två tidigare kommunistpartierna, Maoist och Unified Marxist-Leninist. Efter att de två partierna stridit om väljarna, började de närma sig varandra och bildade ett gemensamt parti.

Sammanslagningen har inte gått smärtfritt och stridigheter inom det nya partiet har redan startat. Den största maktkampen handlar om hur diskursen kring inbördeskriget mellan 1996 och 2006 ska drivas. Maoisterna startade konflikten och vill benämna det som ett ”folkets krig”, men undviker gärna frågan om dödsfall och försvinnanden. De olika sidorna i kriget utsatte det nepalesiska folket för övergrepp, och maoisterna var inget undantag. Maoisterna och den numera maoistiska falangen har förhalat utredningarna och är inte intresserade av att besudla sina medlemmar med misstankar om krigsbrott.

Att vara ett kommunistparti i dagens världsordning kan inte vara lätt. Därför har jag med spänning väntat på vad det demokratiskt valda kommunistpartiet skulle lyckas åstadkomma under sin tid i regeringsställning. Att frångå den kapitalistiska ekonomin var föga troligt, men hur skulle de leva upp till sitt namn?

Enligt politiska kommentatorer jag har pratat med i Katmandu finns det tre sätt. Namnet, hammaren och skäran på partiflaggan, och deras gamla manifest. De hävdar att NCP har tappat sin ideologi och är mest intresserade av att behålla makten.

Frågan om ett jämställt samhälle och att överbrygga klasskillnader verkar vara lagd på is.

Frågan om ett jämställt samhälle och att överbrygga klasskillnader verkar vara lagd på is. Partiet och Gokul Baskota visar tydligt att styret hellre representerar sina egna intressen än sina väljares. Den ovan nämnda mutskandalen talar sitt tydliga språk, men partiet försöker även få igenom en konstitutionsförändring. Förändringen av konstitutionen, som ännu inte överlevt en mandatperiod, skulle innebära att en medlem i National Assembly (den övre av två kammare) också kan bli premiärminister. I nuläget kan enbart en medlem i den undre kammaren House of Representatives, med störst representation, få posten.

Konstitutionsförändringen ska ske för att NCP-politkern Bamdev Gautam ska kunna väljas till premiärminister. Gautam lyckades inte övertyga väljarna i sitt hemdistrikt och blev alltså inte vald till House of Representatives. Som trogen medlem i sitt parti har han däremot en plats i den övre kammaren.

Förändringsförsöket har fått mycket kritik. Att göra en så stor förändring i ett land enbart för en persons vinning är odemokratiskt. Flera minoriteter har länge argumenterat för en förändring, då de anser att den inte är demokratisk nog. Till exempel, vill ursprungsbefolkningsgrupper och muslimer att de hinduiska aspekterna av konstitutionen ska strykas, och daliter tycker inte att den är inkluderande nog. I NCPs ändringsförslag tas inte dessa frågor i beaktande.

Så frågan är om NCP har mage eller makt nog att förändra något så demokratiskt grundläggande som konstitutionen enbart för sin egen vinnings och medlemmars egons skull? Det återstår att se.

Ytterligare en (o)politisk händelse som skett i mars är den 69-årige premiärminister KP Sharma Olis njurtransplantation. Vilket har lett till en diskussion om landets ledares kapacitet.

Den åldrande skaran av ministrar, de flesta i 70- och 80-årsåldern, har haft bristande hälsa den senaste tiden. Som mest låg tre ministrar på sjukhus i februari. Olis sjukhusvistelse har varit mest uppmärksammad.

Under Olis tid på sjukhus utnämndes inte någon ställföreträdare, vilket var ett hårt kritiserat beslut. Nu är han utskriven men många kritiker har ifrågasatt hans förmåga att utföra sina sysslor fullt ut så snabbt efter operation. I pandemitider och med en ekonomi som redan var svag innan viruset tid efterfrågas ett tydligt ledarskap.

Nepal är ett hierarkiskt land där de äldre männen har allt att säga till om. Det alltså är inte så konstigt att regeringen reflekterar även detta, och att dess medlemmar inte är de piggaste som landet har att erbjuda. Den åldrande regeringen, som en gång stred för att krossa det gamla rojalistiska Nepal, har fallit in i samma gamla mönster. De har blivit samma elit som de en gång i tiden kritiserade och startade ett krig för att bli av med.

De radikala maoisterna och marxisterna, har blivit gamla och trötta och rättat in sig i en kapitalistisk världsordning.

De radikala maoisterna och marxisterna, har blivit gamla och trötta och rättat in sig i en kapitalistisk världsordning. Där njuter de av sin makt och drar egen vinning av sin maktposition. Alla är inte lika öppna med sina mutor som Baskota, men många politiker i toppskiktet lämnar sina poster med större tillgångar än när de tillträdde.

Vad som är viktigare att notera är att denna ordning får mer och mer kritik. Jag har svårt att tro att ovan nämnda mutskandal kommer påverka Nepals politiska elit i någon större utsträckning. Baskota har avgått men resten av regeringen kan fortsätta i samma mönster.

När jag pratar med landets unga märks en stor frustration. De är trötta på sina korrupta ledare, att pengar försvinner och att inte få jobb för att de inte känner rätt person. Det har visserligen ungdomar alltid varit, och om samma ungdomar tar emot mutor om 30 år återstår att se. Tyvärr märker jag en viss uppgivenhet i tonläget när frågan diskuteras.

Klart är att en förändring måste ske och att hierarkierna måste raseras för att det ska vara möjligt. Det måste bli möjligt att kritisera ledare, även internt i partierna, för att det ska vara möjligt att förvandla den politiska kulturen. För att nytt blod och nya idéer ska komma in i politiken, måste det också tillåtas och uppmuntras.

Erfarenhet och ålderdomlig vishet i all ära, men för att förnyelse ska kunna ske måste också förnyelse tillåtas.