Vatten under broarna sköljer inte bort Sri Lankas skuld

Sri Lankas strategi att sinka rättvisan i FN:s MR-råd i Genève fortsätter. Innan sessionen avbröts av coronaviruset hann önationen ta ännu ett tydligt steg bort från sanningssökande. Sydasiens Johan Mikaelsson som har fokus på Sri Lanka var på plats.

Den 24 februari 2020 inleddes den 43:e sessionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Sessionerna i rådet, tre per år, numreras efter den första sessionen som hölls i juni 2006 i det då nyinstiftade rådet.

Sedan 2013 har FN-palatset, beläget med utsikt över Genèvesjön och alptoppar lockat mig till besök. Vid samtliga sex sessioner har Sri Lanka varit på agendan. Det har inneburit spännande möten med människor och insikter i hur världen samarbetar kring några av de svåraste frågorna. Intressant och lärorikt, men det hela börjar bli fruktansvärt förutsägbart.

Ett längre reportage publicerades i Amnesty Press den 8 mars 2020 (se fler länkar till reportage från MR-rådet i Genève 2013–2020 i slutet av det här reportaget).

Först får vi sätta det hela i ett historiskt coronasammanhang. Om en organisation idag skulle arrangera ett möte med tusentals deltagare från hela världen skulle detta stoppas och de ansvariga tas om hand av polis. Vi var nog några som redan då ställde oss tveksamma till att FN verkligen skulle genomföra sessionen. Allt startade i alla fall som planerat måndagen den 24 februari, med FN:s generalsekreterare Antonio Guterres på plats intill Michelle Bachelet, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.

Lappar med varningar om coronaviruset låg vid metalldetektorerna vid entrén, med de sedvanliga uppmaningarna om att tvätta händerna. Vid handfaten inne på toaletterna nere i källaren fanns trasiga, gammaldags handdukstorkar med handduken hängande ner på golvet och tvålautomater av den typen där man pressar en plåtbygel för att få lite flytande tvål i handen. Så mycket för folkhälsa och hygien i tider av pandemi vid denna välbärgade systerorganisation till WHO, FN:s världshälsoorganisation.

Parallellt med det som hände i rådet tittade jag nu med större intresse på de livesända presskonferenserna från WHO:s huvudkontor som ligger några hundra meter bort i Genève. Tedros Adhanom, WHO-chefen, använde med allt större eftertryck frasen ”risk för en pandemi” i sina meningar.

I samtalen i Genève började ordet corona få genomslag

I början av veckan rapporterades det mycket kring de första dödsfallen i Italien och vetskapen sjönk in att virusutbrottet i Iran tog många människors liv. På gatorna i Genève började något hända. I samtalen började ordet corona få genomslag. Under sessionens första dagar rapporterades de första fallen i Schweiz.

Senare under veckan rapporterades det första fallet i Genève, en it-tekniker som smittats i Italien. Dagen efter kom beskedet att den stora klockmässan i Genève skulle ställas in. Armbandsur var inte längre prioriterade. Strax därefter kom samma besked från Internationella bilsalongen, som skulle få tiotusentals besökare från när och fjärran 5–15 mars. Besluten fattades innan Schweiz regering förbjöd alla publika evenemang.

I MR-rådet ströks alla sidoevent vecka två, men rådet fortsatte beta av punkterna på agendan. Till slut var det inte hållbart. Dagen efter WHO:s pandemibesked den 11 mars avbröts sessionen. Det som inte hanns med tas upp i juni, om en session kan hållas då.

Sri Lanka avhandlades under sessionens första dagar, 24–28 februari. Sedan dess har pandemin nu fått fäste och stoppar mycket av de vanliga aktiviteterna i världen. Under pandemins tidevarv hinner mer vatten rinna under broarna. Sri Lankas synder sköljs ner i det allmänna minnets djupa brunn.

Sri Lanka hade redan inför session 43 meddelat att landet drar sig ur resolution HRC30/1, som den föregående regeringen alltså undertecknade i september 2015. Den sades inte följa konstitutionen, vilket utrikesminister Dinesh Gunawardena nu hördes förklara inför rådet. Sri Lanka vill ha en inhemsk process, utan yttre inblandning.

Genom att Sri Lanka har kunnat använda MR-rådet för att förhala rättvisan har inget hänt kring det mest centrala i resolutionen 30/1, att ”främja försoning, ansvarsutkrävande och mänskliga rättigheter i Sri Lanka”. Istället råder straffrihet.

I det långa inbördeskrigets slutskede dödades tusentals människor, eller tiotusentals. Klart är att hundratals obeväpnade gerillasoldater avrättades. Det finns tillräckligt med filmbilder, bilder och vittnesmål för att detta faktum inte kan snackas bort i en domstol värd namnet. Det är självklart därför Sri Lankas ledare inte vill ha en rättsprocess med inblandning av internationella åklagare, advokater och domare, vilket FN efterfrågat.

Organisationen International Truth and Justice Project (ITPJ) som leds av den sydafrikanska människorättsadvokaten Yasmin Sooka har vid sidan av FN kartlagt Sri Lankas krigsbrott och brott mot mänskligheten. Bland annat har en lista tagits fram med 293 namn på personer som i vittnens närvaro överlämnade sig till Sri Lankas väpnade styrkor och sedan dess är försvunna.

Fotsoldaterna gjorde vad de blivit tillsagda. Orderna kom enligt källor inom armén uppifrån, ”från toppen”, vilket brittiska Channel 4 rapporterat i dokumentärer, med detta avses dåvarande chefen för försvarsministeriet, Gotabaya Rajapaksa, som nu är president.

Regeringen använder argumentet att ”LTTE, en av världens mest hänsynslösa terrorgrupper” slogs ut. De som ”klagar” bör granska andra länder istället för den lilla önationen som bekämpade terrorism.

Även LTTE-gerillan gjorde sig skyldig till grava krigsbrott. Genom att regeringstrupper vid krigsslutet avrättade alla ledare som inte redan dödats under striderna finns ingen kvar från gerillan att ställa till svars. Ingen förutom ”Karuna”, befälhavaren för LTTE i öster som gick över till regeringssidan 2004.

Undvikandet av rättvisan talar sitt tydliga språk

Klart är att Rajapaksa inte vill gräva i det förflutna. Undvikandet av rättvisan talar sitt tydliga språk. Så länge coronapandemin drabbar världen får många frågor ligga i kylskåpet i väntan på att, eventuellt, behandlas vid ett senare tillfälle.

Anhöriga till ”försvunna” inledde i januari 2017 protester på fem platser i öns tidigare krigsdrabbade norra och östra delar. De krävde besked från regeringen om vad som hänt deras familjemedlemmar efter krigsslutet 2009, då de överlämnade sig till ”säkerhetsstyrkorna”, ett samlingsnamn för Sri Lankas militärapparat.

Tusentals tamilska familjer minns under krigsåren hur deras barn hämtats av LTTE-gerillan och tvingats bli soldater och strida mot regeringsstyrkorna för att uppnå gerillans mål om en separat stat för tamiler i de norra och östra delarna.

En handfull av dessa hårt prövade människor fanns på plats i FN-palatset. Trots begränsade resurser har dessa aktivister från det avlägsna norra och östra Sri Lanka tagit sig hit. De skiljer sig från den stora massan som utgörs av diplomater, MR-byråkrater från alla hörn i världen samt allehanda observatörer och en del journalister.

Under de första 1 000 dagarna som protesterna pågick dog 69 aktivister. Först har deras familjemedlemmar förts bort. Sedan dör de själva i väntan på besked. Många har fått hjärtattacker eller hjärnblödningar, andra har i förtvivlan avslutat sina liv i förtid. Efter att i decennier ha plågats av krig lever tamilska medborgare i en fred utan rättvisa. Än finns många kvar som minns. Men de blir färre för var dag.

Först har deras familjemedlemmar förts bort. Sedan dör de själva i väntan på besked.

De efterlevande är också offer. De har efterfrågat klara besked, ursäkter och kompensation. Som en följd av resolution HRC30/1 inrättades därför kontoret för försvunna personer (OMP), som har varit verksamt sedan den 28 april 2018. I oktober samma år röstade parlamentet för att etablera ett kontor för kompensation som senare inrättates 2019. Nyligen uppmärksammades OMP:s tvåårsdag (artikel och uttalande av OMP i Financial Times Sri Lanka). Kontorens framtid är oviss.

Många tamiler har sett OMP som ytterligare en kommission som inte ger svar. Istället utsätts de efter maktskiftet 2019 allt oftare för trakasserier, som initieras av staten. Klyftan mellan tamiler i öster och norr, där de fortfarande är i majoritet, och den singalesiskt dominerade statsmakten är milsvid.

Aktivisterna på plats i Genève får veta att ytterligare en aktivist dött i Sri Lanka. Siffran höjs till 70. Den som lever får se, men de som väntar på rättvisa lever inte för evigt.

De som argumenterar för att Sri Lanka är skyldigt till folkmord får ytterligare skäl att försöka föra saken till en annan instans, när Sri Lanka inte samarbetar med FN. För vilken skillnad gör ytterligare en skrivelse, med efterföljande debatt i rådet om att Sri Lanka inte gör tillräckligt eller inget alls?

Alla på höga poster i regeringar och världsorganisationer kan prata länge och ibland väl om råd och deklarationer för mänskliga rättigheter. När det kommer till Sri Lanka pratar många bedömare om krigsbrott eller brott mot mänskligheten, andra menar att såväl enskilda händelser som ett utdraget förlopp pekar på att folkmord är den rätta termen.

Den internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag ligger utom räckhåll för dem som mest behöver den. Sri Lanka var i juli 2002 ett av de länder vars företrädare inte undertecknade Romstadgan, vilket annars hade möjliggjort för ICC att väcka åtal mot personer som är ansvariga för det som skedde i Sri Lanka. Även om de stridande parterna i Sri Lanka bröt mot Genèvekonventionen är det internationella rättssystemet brukbart. Nu krävs istället att FN:s säkerhetsråd ska ta upp frågan och enhälligt rösta för att hänskjuta frågan till ICC. Det lär inte ske.

Tamiler och människorättsförespråkare som vädjar till det internationella samfundet att bidra till rättvisa när Sri Lanka sviker får vänta. Först ska viruset väntas ut, isoleras och bekämpas. Det är ett krig på bred front, med oskyldiga offer. Nu handlar det om att rädda liv.

När coronakrisen lägger sig, hur världen då ser ut, ska det internationella samfundet börja om där allt släpptes ner för att akut livsavgörande frågor omedelbart behövde hanteras? Eller kommer streck att dras över det mesta som varit för att sätta fokus på att hantera en ekonomisk härdsmälta efter virusets härjningar? Kan det bli så illa att samhällsstrukturer och internationellt samarbete säckar ihop?

Frågorna är just nu fler än svaren.

Noterat 1 | Dömd och fängslad sergeant frias av presidenten

I pandemins tidevarv, den 26 mars, kom nyheten att Sunil Ratnayake, en före detta sergeant i Sri Lankas armé, släppts ur fängelse på presidentens order. Ratnayake dömdes 2015 efter en utdragen rättsprocess, under den föregående regeringen, för mord på åtta människor. I december 2000 ”försvann” åtta civila tamiler, varav en femåring och tre tonåringar i Mirusivil på Jaffnahalvön i norra Sri Lanka. De var vid sina utbombade hus för att söka efter tillhörigheter när de togs av soldater. Dagen efter rapporterades de försvunna. Ett vittne pekade ut sex soldater. Åtta lemlästade kroppar med avskurna halsar hittades senare i en avloppsbrunn vid en armébas.

Fem soldater friades, men Ratnayake dömdes till döden, vilket innebär livstids fängelse, eftersom dödsdomar inte verkställs. Nu är han fri igen, och fri från skuld i statens ögon.

Ett av Gotabaya Rajapaksas vallöften under presidentvalskampanjen 2019 var att frige ”krigshjältar”, som satt fängslade ”helt utan grund”. Sedan han tillträdde presidentposten den 17 november 2019 har misstänkta krigsbrottslingar frigetts och höga officerare har befordrats och försetts med nya medaljer.

Noterat 2 | USA markerade mot misstänkt krigsbrottsling

USA:s administration utfärdade i februari inreseförbud för Sri Lankas arméchef Shavendra Silva och hans familj. Det var en markering mot Sri Lanka, efter beskedet att landet inte skulle följa FN-resolutionen. Det var också en markering mot en misstänkt krigsbrottsling. General Shavendra Silva lät i inbördeskrigets slutskede sina underlydande i 58:e armédivisionen utföra vad officerare som lämnat leden för brittiska Channel 4 och i dokumentären No Fire Zone beskrivit som ”en orgie i våld”. Det var på order av dåvarande chefen för försvarsministeriet, nuvarande presidenten Gotabaya Rajapaksa.

Efter kriget belönades Silva med en post vid FN i New York, vilket ledde till internationell kritik och gnissel i diplomatiska relationer.

När general Silva i augusti 2019 utsågs till arméchef meddelade FN att samtliga uppdrag för Sri Lankas FN-soldater skulle avslutas. I mitten av februari 2020 sågs Silva på bild, där han önskade soldater lycka till inför ett FN-uppdrag i Mali. Så länge gällde FN:s dekret?

Såväl Silva som Rajapaksa är stämda i USA för krigsbrott. Båda lyder under diplomatisk immunitet respektive immunitet i egenskap av statschef. Silva och företrädare för Sri Lanka nekar till alla anklagelser om krigsbrott.

Noterat 3 | Varför utreda?

Ett överordnat syfte för att utreda brott är att de inte ska återupprepas, non-recurrence kallas begreppet av FN.

Frasen Too little, too late – ”för lite för sent” användes tidigare när konflikten i Sri Lanka diskuterades. Likaså Justice delayed, is justice denied, alltså ”fördröjd rättvisa är nekad rättvisa”. I realiteten ser Forget justice, ”glöm rättvisan”, ut att passa.

Fler reportage | Från MR-rådet i Genève 2013–2020

Amnesty Press, mars 2020: Elva år utan rättvisa – Sri Lanka tar ett nytt steg tillbaka i MR-rådet

Amnesty Press, mars 2019: Lång väg till sanning om krigsbrott i Sri Lanka

Brännande fråga om sanning och rättvisa i Sri Lanka väcker heta känslor i Genève

Ovan: reportaget ”Brännande fråga om Sri Lanka väcker heta känslor i Sri Lanka”, publicerat på Sydasien.se i april 2019.

Amnesty Press, mars 2017: ”Sri Lanka ges två år att hantera ”internationellt tjat”

Omvärlden, september 2015: ”Sri Lankas regering trotsar FN-utredning”

Amnesty Press, mars 2014: ”FN ska utreda motvilligt Sri Lanka”

Amnesty Press, mars 2013: ”Sri Lanka i fokus i FN:s råd för mänskliga rättigheter”

Fokus på Sri Lanka i Genève

Ovan: reportaget ”Fokus på Sri Lanka i Genève”, publicerat på Sydasien.se i april 2013.