Det är dags för parlamentsval i Sri Lanka, knappt två månader efter presidentvalet. Prognoserna pekar på att vänsteralliansen NPP som leds av president Anura Kumara Dissanayake, ”AKD”, får en klar majoritet. Den i Sri Lanka baserade författaren Mark Salter analyserar landets nya lutning åt vänster.
Årets båda val hålls efter att Gotabaya Rajapaksa tvingades bort från makten efter det folkliga upproret 2022. Resultatet i presidentvalet 21 september innebar att för första gången i landets postkoloniala historia har en vinnare misslyckats få absolut majoritet i den första omgången. Det krävdes en sammanräkning av andrahandsröster för att ta Anura Kumara Dissanayake över mållinjen [AKD 42,31 procent, Sajith Premadasa 32,76 procent, Ranil Wickremesinghe 17,27, övriga 35 kandidater 7,66 procent, red anm].
Det var också första gången som en så tydligt vänsterorienterad partiledare valts till president. Hittills har Vad det säger om landets tillstånd är i fokus i eftervalsanalyser. För många råder ingen tvekan om att resultatet speglar ett folkligt missnöje med de åtstramningar som införts av den avgående, tillförordnade presidenten Ranil Wickremesinghe.
Sri Lankas president Anura Kumara Dissanyake (AKD) som valdes 21 september 2024 leder vänsteralliansen National People’s Power (NPP), som består av 21 olika grupper, däribland AKD:s parti, JVP (Folkets befrielsefront).
Även om vissa ekonomiska indikatorer som inflation och valutareserver ser bättre ut, har de senaste åren sedan ekonomins sammanbrott 2022 varit katastrofala för många vanliga lankeser. Med uppskattningsvis sju miljoner – ungefär en tredjedel av befolkningen – som har två dollar att leva på.
”AKD” fokuserade också på att bekämpa nepotismen och korruptionen, vilken fortsätter att skada landet. Nepotismen nådde sin bottennivå under Mahinda Rajapaksas långa decennium vid makten (2005–2015), då han fick in familjemedlemmar och släktingar i toppositioner i regeringen, parlamentet och offentlig sektor. Arvet är tydligt i dagens parlament, som är dominerat av SLPP – Rajapaksas parti.
Korruption är utbredd i det offentliga. När AKD lovar att sätta stopp för den tänker han sannolikt främst på korruptionen på högsta nivå. Men det är korruption på lägre nivå som påverkar vanliga lankesers liv; trafikpolisen som föreslår en ”gest” istället för en obefogad fortkörningsbot; myndighetskontor som tar mutor för att utfärda ett tillstånd. Listan är lång. Även om AKD kommer att samla folkets stöd när han bekämpar vardagskorruption och nepotism är de praktiska hindren betydande.
Vissa beskriver hans seger som nästa steg eller rent av slutmålet för Aragalaya (kamp, uppror på singalesiska) som startade våren 2022 som en reaktion på Gotabaya Rajapaksas misskötsel av ekonomin, som slutade med att han lämnade posten i juli 2022.
En påminnelse om utmaningarna som AKD:s tillträdande administration står inför ges dock av vad som hände med Aragalaya självt 2022. När ”Gota” avgått ersattes han av någon som SLPP ansåg bäst lämpad – inte för att driva kraven på en utrensning av en korrupt, autokratisk regim – utan för att skydda deras intressen, inklusive straffriheten för tidigare misstag.
Det var detta som den tillfällige presidenten och nu tidigare veteranpolitikern Ranil Wickremesinghe gjorde. Det resulterade i att SLPP-parlamentsledamöter hus sattes i brand av okända aktörer sommaren 2022. Dessa krävde att regeringen inte skulle fokusera på att rädda en kollapsande ekonomi, utan på att de skulle få ersättning.
Det är i detta sammanhang som AKD har trätt in. Åtgärder för att montera ner de här inrotade strukturerna kommer att få stort stöd, men processen innebär stora utmaningar.
Ett tidigt test för AKD har varit att han hantera den knepiga frågan om landets nuvarande IMF-räddningspaket på 2,9 miljarder dollar.
Å ena sidan var hans valkampanj fylld med löften om att omförhandla vissa delar av avtalet, men inte avbryta det. Å andra sidan vet han, liksom alla andra partiledare, att landets ekonomiska överlevnad för närvarande hänger på att IMF-avtalet fortsätter.
Många kommentatorer betonar idag den pragmatiska grunden i AKD:s särskilda form av vänsterpolitik. Ändå är det knappast berättelsen om hans eget parti, JVP (Folkets befrielsefront), som ursprungligen var en marxistisk rörelse.
JVP inledde två misslyckade nationella uppror, det första 1971 och ett andra, betydligt blodigare, 1987–1989. Under de senaste decennierna har partiet också varit ett av landets mest högljutt nationalistiska partier och har motarbetat varje försök att ge landets tamilska minoritet större makt.
Sedan han tog över partiledarskapet för tio år sedan har AKD skickligt distanserat sig från de mest problematiska aspekterna av JVP:s förflutna. Men har partiet självt gått i samma riktning?
I åratal har till exempel dess webbplats sett ut som en relik från en svunnen revolutionär era, där detaljer om vad Kamrat X sa till Kamrat Y på partikongressen konkurrerar med citat från partigrundaren Rohana Wijeweera, som dödades av statens säkerhetsstyrkor 1989, det vill säga i de senare stadierna av JVP.
I dagsläget finns få tecken på förändring på den fronten. Kommer AKD vid makten att kunna få med sig sina kamrater? Det är bara en av många frågor om honom som kvarstår att besvara.
Texten först publicerad av förlaget Hurst (blog).
Översättning till svenska: Johan Mikaelsson
Mer om | Sri Lankas valår 2024
