Under oktober presenterades den i Oslo baserade indiske konstnären Milton Mondals utställning Home as a Carrier på Konstepidemin i Göteborg. Här återger Sydasiens Henrik Schedin delar av ett scensamtal han höll med Mondal i slutet av oktober.
Milton Mondal har studerat vid Visva-Bharati University i Bengal, grundat av nationalpoeten Rabindranath Tagore, i franska Caen och på Konsthögskolan i Oslo. Förra året vann han norska Høstutstillingens grafikpris från Norske Grafikere.
Du jobbar i flera olika medier och tekniker som grafik, skulptur och installation, men du är främst skolad i grafik. Hur utvecklar de andra teknikerna din grafik?
– Jag började med grafik på Visva-Bharati university. Det ligger i byn Shantiniketan cirka femton mil från Kolkata. Det kallas universitet, men i själva verket är det ett ashram där man lär sig från en guru. Det är inte i universitets- eller klassrumsmiljö, utan lektionerna hölls utomhus för att lära oss av naturen. Där började jag experimentera med grafik, så jag försöker att inte använda grafik på ett traditionellt vis.
– Till exempel skulpterar jag med papper som jag har tryckt motiv på, eller så överför jag grafiken på objekt. Objekten är viktiga i mitt konstnärskap. De bär med sig minnen och med dem kan jag återskapa berättelser på andra platser. Därför har jag experimenterat med att överföra grafik till olika ytor. Jag har till exempel skapat mitt barndoms hem genom grafiska blad i olika material så att det blir en tredimensionell modell.
I denna utställning jobbar du kring tematiken ”hem”. Du nämner att genom att du har flyttat mellan Indien, Frankrike och Norge har din uppfattning om ”hem” förändrats till ett flytande begrepp. Kan du utveckla den tanken?
– Första gången jag kom till Europa var 2016 när jag gjorde en utbytestermin under min kandidat till Frankrike. Under den tiden kom jag i kontakt med mycket europeisk konst, jag hade läst om det under min utbildning, men jag var nyfiken på att se europeisk kultur och konst med egna ögon. Sedan slutförde jag mina studier med en Masterexamen i Oslo.
– Under de senaste sex-sju åren har jag flyttat mycket och jag märkte hur min känsla av hem förändrades och förflyttades med mig. Det var inte längre mitt barndomshem som bara var mitt hem. Alla verk i denna utställning har därför en koppling till den känslan tillsammans med mina minnen från mitt barndomshem som också är skildrat här.
Några av Milton Mondals verk i utställningen vid Konstepidemin, där Mondal utvecklade sina tankar under scensamtalet med Henrik Schedin. Foto: Paul Debangoda
På ena väggen hänger stora tryck med gamla familjebilder. Milton Mondal kommenterar:
– Det är min farmors hus i Bangladesh. Under självständighetskriget på 70-talet tvingades min familj från Bangladesh till Indien och huset lämnades till sitt öde. En del av min släkt är kvar i Bangladesh, så kopplingen till huset och landet är kvar. Vi var ofta där tidigare, men de senaste åren har det blivit svårare och svårare att åka dit på grund av politik och religion. Gränsen är svår att passera för indier.
– Jag har kära barndomsminnen därifrån men nu är det ingen som tar hand om det och det håller på att förfalla.
Är detta ett sätt att bevara minnen därifrån?
– Inte bevara minnet, men för att återkoppla till det. Jag lever med minnet när jag jobbar med motiv från huset, det känns som jag är där. Jag återkopplar till minnet när jag arbetar med material från min barndom, till exempel när jag skulpterar i lera som jag gjorde när jag var liten.
Jag känner igen många symboler och dekorationer från hus och grindar runt om i Sydasien.
– Precis, det är vanliga mönster som används som ventilation och som galler mot inbrott. Teglet är också vanligt. När mina släktingar byggde huset, grävde de en damm för att odla fisk och för att tvätta sig i. Då fick de också mycket lera för att göra tegelstenar av, när de gjorde tegelstenarna gjorde de mönster eller signerade sitt namn i stenarna innan de brändes.
Du nämnde gränsen mellan Indien och Bangladesh, en gräns som har en komplex historia av våld. Från att ha varit en del av det koloniala styret, till att bli Öst-Pakistan för att bli självständigt i ett blodigt inbördeskrig. Du är för ung för att ha upplevt det, men din familj har drabbats av konflikten. Finns det därför en form av nostalgi kring din farmors hem eller hur du tänker kring tillhörighet?
– Min familj separerades på grund av den religiösa konflikten som gränsen har skapat. Innan var det en öppen gräns och min släkt kunde röra sig fritt fram och tillbaka. Den bengaliska kulturen och språket gör att det finns mycket kopplingar mellan indiska Västbengal och Bangladesh. Så visst splittrades vår släkt av gränsen under Delningen, men mina släktingar har kunnat röra sig fritt över den. Det har dock blivit svårare de senaste 20 åren efter att regelverk har blivit hårdare och religiösa konflikter har blossat upp. Trots de starka kulturella band som finns i Bengal oavsett på vilken sida gränsen man befinner sig.
En kvinna från publiken frågar om Milton kan förklara varför några av trycken har en stängselliknande struktur.
– Det är tanken att det ska föreställa stängsel. Det är fyra olika färger och jag använder mig av träsnitt, men som är utskuren med en CNC-maskin. När de trycks ovanpå varandra skapas mönstret och bilden. Mönstret blir en illusion, på nära håll blir det abstrakt men på avstånd blir det dock tydligt vad det föreställer. Precis som minnen, när man är långt borta i både tid och rum är det enklare att minnas, men det blir grumligt när man är nära.
Milton avslutar med att berätta om ett projekt som han jobbar med för tillfället. Han har skapat en portabel grafikateljé på en fraktcykel där han kan fortsätta utforska hemmet som koncept. Han cyklar då runt i Oslo och frågar människor om de vill skapa en bild av vad de tänker på när de hör ordet ”hem”, och så kan Milton göra ett grafiskt blad av det på plats.
– Oftast är grafik en ateljébunden process, men jag har lyckats frigöra den från ateljén till att bli mobil. Jag erbjuder en gratis workshop där människor kan skapa ett grafiskt blad. Under processen får jag möjlighet att diskutera hemmet med dem, och med tiden har jag skapat ett bibliotek av blad och en samling tankar och minnen.
Har du lärt dig något utifrån diskussionerna?
– Folk har väldigt olika uppfattningar om sitt hem, lyckliga och sorgliga minnen. Men alla söker efter en plats att känna sig trygg, speciellt i dessa dagar.
