Stockholm Sangeet, festivalen för indisk klassisk musik, har efter en månad av arrangemang klarat av sitt 20-årsfirande. Under huvudkonserten kunde publiken njuta av meditativa toner från santoor, fiol och tabla. En stor behållning var violinvirtuosen Nandini Shankar, skriver Sydasiens recensent Julia Wiræus.
Den berömda violinisten Nandini Shankar sitter iklädd en sari, uppkrupen på en scen prydd med ringblommor i plast. Violinen hon spelar, känns som en förlängning av hennes väsen, inkännande och energisk. Intill sitter den lika skickliga Uppsalabaserade tablaspelaren Surajana Ghosh. Instrumenten går sömlöst in i varandra, trots att det här är första gången de båda kvinnorna möts och spelar tillsammans.
Det är säkert många i publiken som inte känner till vilken stjärna inom den indiskt klassiska musiken som sitter framför oss. Nandini Shankar började undervisas i violin redan som treåring, och har därför hunnit spela i tre decennier, trots sin ringa ålder.
Under den första ragan uppmanar hon publiken att blunda, för att riktigt känna hur tonerna går in i kroppen. Musiken är meditativ, och instrumenten – tablan och violinen – gifter sig på ett perfekt sätt.
Den indiska klassiska musiken är så mycket mer än bara vackra toner, här finns en andlig aspekt som också Nandini Shankar delar med sig av. Därför är platsen, Eric Ericssonhallen, som är inrymd i den avsakraliserade Skepsholmskyrkan en fullträff.
Byggnaden har en säregen energi, som ofta finns kring religiösa platser. Under det nästan 200 år gamla kupoltaket skapas en stämning som inte går att återskapa varsomhelst.
Som avslutning sjunger Shankar den välkända lovsången Raghupati Raghav Raja Ram, som mahatma Gandhi sjöng under den omtalade saltmarschen 1930. Då, för snart hundra år sedan, gick han 40 mil till havet, för att själv kunna framställa salt, och på så sätt bryta mot det brittiska saltmonopolet.
I den andra akten är det Abhay Sopori som spelar santoor, ett stråkinstrument från Kashmir, som funnits inom den indiska klassiska musiken i tusentals år. Han inleder med att förklara att det är en missuppfattning att instrumentet skulle ha persiska rötter, utan att det hör hemma i Jammu och Kashmir.
Jag tolkar det som en blinkning till den politiska situation som omgärdar den konfliktdrabbade regionen vid gränsen till Pakistan, samtidigt som det blir påtagligt att Sopori är musiker i den nionde generationen. Den indiska klassiska musiken lever vidare i hans blodomlopp, oavsett vad som händer i världen eller på den geografiska plats där den en gång fick sin början.
Det här är inte bara ett jubileum för själva festivalen. Det är också hundra år sedan Rabindranath Tagore besökte Stockholm år 1926, och läste bland annat dikter i Sveriges Radio. De starka banden mellan Sverige och Indien växer och består, från år till år. Det är Stockholm Sangeets jubileum ett av många bevis på.
Se också | Film från Stockholm Sangeet 2024
