Sedan de tvingades lämna Danmark i början av maj har livet satts på vänt i ett ”tredje land” för Reasat Jyoti och Murshida Zaman. Sydasien håller kontakten med de båda filmskaparna och författarna – som i sin frånvaro och på fortsatt flykt står värd för filmfestivalen Diaspora Shorts 2026.
Sydasien har i flera uppmärksammade artiklar våren 2026 följt Murshida Zaman och Reasat Jyoti, filmskapare och författare på flykt. De flyr undan hot och förföljelse, som är en direkt följd av att de har stått upp och fortsätter stå upp för yttrandefriheten i hemlandet Bangladesh.
Refugee Week, 15-21, juni beskrivs som världens största konst- och kulturfestival som hyllar flyktingars och asylsökandes bidrag, kreativitet och förmåga att skapa nya liv under svåra omständigheter. Flyktingveckan hölls för första gången i Storbritannien 1998 och äger nu rum varje år i anslutning till Världsflyktingdagen den 20 juni, som inrättades av FN. Initiativet har blivit till en global rörelse med över två miljoner deltagare i fler än 20 länder.
Temat för 2026 är mod. Den som befunnit sig på flykt vet hur lätt det är att bli modstulen, då ens liv placeras i andra människors och staters händer. Framtiden blir helt oviss, när beslut som avgör framtiden fattas över våra huvuden.
Med koppling till veckan arrangerar Reasat Jyoti och Murshida Zaman kortfilmfestivalen Diaspora Shorts (länk till festivalens webbplats, med fullständigt program – filmerna visas på plats, inte online). Under måndagskvällen introduktionstalade paret till den samlade publiken och därefter visades fyra filmer, varav tre på bengali inspelade i Bangladesh och Indien, med engelska undertexter.
Inte längre definierade av etiketter som asylsökande, flykting eller invandrare bekräftar vi, arrangörerna bakom den första upplagan av filmfestivalen, vår jämlika ställning som oförytterligt kreativa mänskliga medborgare i en diasporisk värld som står i brand längs alla sina gränser, vid varje kontrollstation och varje inresehamn.
Som Murshida och Reasat skrev själva i en essä under våren lämnade de inte Bangladesh för ett bättre liv i Europa. De lämnade hemlandet därför att deras liv hotades gång på gång när de talade om kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och hbtq+-rättigheter. Murshida överlevde flera attacker där avsikten tydligt var att tysta henne för alltid.
De gav upp allt – familj, trygghet, tillhörighet. Under närmare fem år i Danmark försökte de ge något tillbaka till det samhälle som gav dem tillfälligt skydd.
Nedan följer en längre intervju, innehållande längre svar på tio frågor. Den förblir okortad. Det är viktigt att någonstans få tala till punkt och föra fram argument och tankegångar, som inte ska behöva kortas ned för att passa in i ett format.
Hur fick ni idén till filmfestivalen Diaspora Shorts?
– Den växte fram ur vår egen resa in i en ”diasporisk gemenskap”. Efter att ha kommit till Danmark och senare hamnat i asylsystemet mötte vi människor från många olika länder, kulturer och bakgrunder. Vi kom i kontakt med berättelser om migration, exil, trauma, överlevnad, hopp och motståndskraft – inte bara genom andra människors erfarenheter utan också genom våra egna.
Dessa möten fick oss att inse hur många starka berättelser som förblir ohörda. Alltför ofta talas det om asylsökande, flyktingar och migranter i stället för att de själva får möjlighet att komma till tals. Vi ville skapa en plattform där dessa röster kunde höras genom konst och film, på sina egna villkor.
Samtidigt ville vi ge något tillbaka till det samhälle som tog emot oss. Festivalen riktar sig inte bara till människor i asylsystemet; den är lika mycket till för lokala invånare och samhällen. När vi bodde i Ranum upplevde vi ofta ett avstånd mellan asylsökande och lokalbefolkningen, trots att de delade samma ort och många gemensamma mänskliga erfarenheter.
Diaspora Shorts föddes ur en önskan att skapa en plats där dessa världar kan mötas. Genom film, samtal och kulturellt utbyte hoppas vi kunna bygga förståelse, empati och gemenskap mellan asylsökande, migranter och lokala invånare. I grunden handlar festivalen om att föra människor samman och visa att vi, trots våra olika bakgrunder, delar många förhoppningar, rädslor och drömmar.
Vad har hänt sedan ni tvingades lämna Danmark för nästan två månader sedan?
– Först och främst var det mycket smärtsamt för oss att lämna Danmark. Danmark hade blivit mer än bara ett land där vi vistades – det hade blivit vårt hem. Vi hade börjat bygga upp ett nytt liv där, skapat vänskapsband, utvecklat konstnärliga projekt och blivit en del av ett sammanhang. Just när vi började etablera oss och slå rot rycktes dessa rötter plötsligt upp och kastades ut i ett hav av osäkerhet.
Under de senaste två månaderna har vi levt i en situation där nästan allt känns tillfälligt. Vi har inget hem som känns som vårt eget. Vi har inte längre de välbekanta gator där vi brukade promenera eller cykla. Vi har inte grannarna, vännerna och ansiktena som hade blivit en del av vår vardag. Vi anpassar oss ständigt till nya omgivningar samtidigt som vi försöker upprätthålla en känsla av normalitet.
Vår vardag har blivit mycket begränsad. Den består till stor del av att förflytta sig mellan vår tillfälliga bostad och marknaden för att köpa mat, för att sedan återvända igen. Det kan kännas isolerande, kvävande och stundtals djupt nedslående. Som människor behöver vi alla stabilitet, tillhörighet och omsorg. Just nu saknar vi mycket av detta.
Samtidigt stöttar vi varandra. Vi försöker vara starka genom stunder av sorg, oro och osäkerhet. Vi fortsätter vårt kreativa arbete och vårt engagemang för mänskliga rättigheter, även när omständigheterna är svåra.
Diaspora Shorts har blivit en viktig källa till mening och hopp under denna period. Även om vi inte kan vara fysiskt närvarande i Danmark påminner arbetet med festivalen oss om att konst, berättelser och gemenskap fortfarande kan föra människor samman över gränserna.
Den här erfarenheten har också fått oss att reflektera över vad det innebär att förlora inte bara en plats, utan också en känsla av tillhörighet. Den har stärkt vår övertygelse om att varje människa förtjänar trygghet, värdighet och möjligheten att bygga en framtid.
Vi förstår att ni inte kan avslöja var ni befinner er just nu, men har ni någon plan för den närmaste framtiden eller de kommande månaderna?
– Ja, det stämmer. Av säkerhetsskäl kan vi inte avslöja vår nuvarande vistelseort.
För att vara ärliga är vår framtid fortfarande mycket osäker. Efter allt vi har gått igenom – förföljelse, tvångsförflyttning och den ständiga nödvändigheten att bygga upp våra liv på nytt – har vi lärt oss att mycket ligger utanför vår kontroll. Just nu kan vi inte säga exakt var vi kommer att befinna oss de kommande månaderna eller hur nästa kapitel i våra liv kommer att se ut.
Det vi har är en tro på mänskligheten. Vi känner djup tacksamhet gentemot de människor, organisationer, vänner och kollegor som fortsätter att stå vid vår sida. Deras stöd ger oss syre, hopp och en övertygelse om att en bättre framtid fortfarande är möjlig.
Vårt mål är enkelt: att åter finna fast mark under fötterna. Vi vill ha en plats där vi kan leva tryggt, arbeta fritt och fortsätta bidra genom vår konst, vårt skrivande och vårt arbete för mänskliga rättigheter. Vi ser fram emot att bygga upp ett liv som är stabilt, starkt och fritt från rädsla.
Tills dess fortsätter vi framåt, ett steg i taget, med hoppet och vänligheten från dem som inte har övergett oss som vägledning.
Tror ni att det kommer att vara möjligt för er att återvända till Danmark?
En förutsägelse är inte möjlig, men hopp är det.
– Som vi nämnde tidigare hade vi börjat bygga upp våra liv i Danmark. Det som en gång var en främmande plats blev gradvis bekant. Gatorna, människorna, årstiderna, vardagens rutiner – steg för steg började Danmark kännas som hemma. Vi skapade vänskapsband, engagerade oss i lokalsamhällen, utvecklade konstnärliga projekt och började föreställa oss en framtid där.
Men plötsligt avbröts den processen. Vi tvingades lämna landet just när vi började etablera oss och känna en tillhörighet.
Om det kommer att vara möjligt att återvända är inget vi kan svara på i dag. Det beror på juridiska och administrativa beslut som ligger utanför vår kontroll. Det vi kan säga är att Danmark förblir en viktig del av vår resa. Det var där vi fann stöd, solidaritet och möjligheter att fortsätta vårt konstnärliga arbete och vårt engagemang för mänskliga rättigheter under en svår period i våra liv.
Vi är djupt tacksamma mot de många människor, organisationer, kollegor och vänner i Danmark som stod vid vår sida. Deras vänlighet och stöd kommer att stanna hos oss, oavsett vart framtiden för oss.
Självklart hoppas vi att vi en dag ska kunna återvända – inte bara för att besöka de människor och platser som blivit betydelsefulla för oss, utan också för att fortsätta bidra till det samhälle som välkomnade oss. Tills dess bär vi med oss dessa minnen, relationer och erfarenheter vart vi än går.
Kan ni beskriva hur denna situation av osäkerhet har påverkat er?
– Det är en mycket djup fråga.
Det ärliga svaret är att den har påverkat oss på djupet, som ett sår som fortfarande är öppet. Osäkerhet handlar inte bara om att inte veta var man kommer att vara i morgon eller nästa månad. Den påverkar gradvis ens känsla av trygghet, tilliten till andra människor och ibland till och med tilliten till sig själv.
En av de svåraste sakerna är att vi ofta inte vet vem vi kan lita på. Människorna omkring oss kan vara vänliga och stöttande, men efter att ha upplevt förföljelse, fördrivning och återkommande osäkerhet blir det svårt att känna sig helt trygg. Ibland känns även ansikten som verkar bekanta ändå främmande. Vi märker att vi ifrågasätter sådant som många människor tar för givet: Kan vi lita på den här personen? Är de verkligen här för att hjälpa oss? Kommer de fortfarande att finnas kvar i morgon?
Det finns stunder då vi känner oss nästan osynliga, som om vi inte längre fullt ut existerar inom samhällets normala rytm. Fördrivning kan skapa en känsla av att befinna sig mellan två världar – man hör inte längre hemma på platsen man lämnat bakom sig, men man har ännu inte funnit sin plats i en ny.
Mänskligt beteende är komplext. En person som talar varmt till dig ena stunden kan verka helt annorlunda i nästa. När man lever i en utsatt situation kan sådana förändringar kännas överväldigande. De gör det svårt att bygga den känsla av stabilitet och tillit som varje människa behöver.
Samtidigt har dessa erfarenheter lärt oss mycket om motståndskraft. De har visat oss betydelsen av medkänsla, solidaritet och genuina mänskliga relationer. De har också påmint oss om varför berättelser om fördrivning, identitet och tillhörighet är så viktiga. För oss är detta inte abstrakta teman. Det är verkligheter som vi lever med varje dag.
Trots allt fortsätter vi att hoppas, skapa och tro att ett liv byggt på värdighet, tillit och frihet fortfarande är möjligt.
Åter till filmfestivalen. Ni kan inte själva vara på plats i Danmark. Kan ni beskriva hur ni lyckas arrangera festivalen från ett ”tredje land”?
– Självklart hade vi föredragit att vara fysiskt närvarande i Danmark under festivalen. Den här festivalen föddes ur våra erfarenheter, våra drömmar och vårt engagemang för att bygga broar mellan olika grupper i samhället. Att inte kunna vara där personligen är känslomässigt svårt.
Samtidigt har modern teknik gjort det möjligt för oss att fortsätta organisera festivalen på distans. Vi har ständig kontakt genom digitala möten, meddelanden, e-post och gemensam planering tillsammans med filmskapare, volontärer, konstnärer, stödpersoner och samarbetspartner i Danmark.
Vi vill särskilt uttrycka vår djupaste tacksamhet till två enastående personer vars outtröttliga insatser har varit avgörande för att göra festivalen möjlig: Alexandra Jonsson och Clara Dybbroe Viltoft från Lim Collective. Deras engagemang, generositet och tro på projektet har burit festivalen framåt genom många utmaningar. Utan deras stöd och hängivenhet hade det varit betydligt svårare att genomföra Diaspora Shorts.
Det finns också flera andra personer som arbetar bakom kulisserna och som har bidragit med sin tid, energi och expertis. Av säkerhets- och integritetsskäl kan vi inte nämna alla vid namn, men vi är djupt tacksamma för deras stöd.
Vi vill också tacka festivalens beskyddare, Jeanette Lykke Hvid. Hon är inte bara en god vän utan också en människa med ett hjärta av guld. Hennes vänlighet, medkänsla och orubbliga stöd för människor som befinner sig i svåra situationer har betytt oerhört mycket för oss. Hennes tro på kulturens betydelse, dialog, mänsklig värdighet och gemenskap återspeglas starkt i festivalens anda.
På många sätt speglar sättet som festivalen har organiserats själva de teman som den utforskar. Den har byggts över gränser genom solidaritet, vänskap och samarbete mellan människor från olika bakgrunder och länder. Även om vi befinner oss långt borta känner vi oss nära förbundna med alla som har hjälpt till att förverkliga denna vision. Diaspora Shorts har i sig blivit ett bevis på att meningsfulla kulturprojekt kan överskrida avstånd, gränser och osäkerhet.
I grunden är Diaspora Shorts inte bara en filmfestival. Det är en gemensam satsning av människor som tror på berättelsers kraft, mänskliga möten och möjligheten att föra samman människor trots olikheter, avstånd och de utmaningar som livet ställer oss inför.
Ni har regisserat flera av filmerna och några av dessa spelades in i Danmark – kan ni berätta mer?
– Två av filmerna i festivalen skapades i Danmark och är nära förknippade med våra erfarenheter, samarbeten och vårt engagemang i lokalsamhället under vår tid där.
Rhythms of Resilience (2024) regisserades gemensamt av oss båda, Murshida Zaman och Reasat Jyoti. Filmen sammanför berättelser om exil, fördrivning, motståndskraft och kulturella uttryck och speglar de mångfacetterade gemenskaper som vi mötte i Danmark.
En annan film, Traffic Art (2026), regisserades av Reasat Jyoti och växte fram ur det större projektet Traffic Art – Art Week 36, som genomfördes i september 2025. Initiativet organiserades av oss, Murshida Zaman och Reasat Jyoti, i samarbete med barn och boende på Ranums asylcenter. Projektet stöddes av Lim Collective och Vesthimmerlands Asylcenter samt finansierades av Augustinus Fonden och Roskilde Festival Group.
En central del av projektet var konstnären R A Kajols medverkan. Han innehar ett Guinness världsrekord och är internationellt känd för att ha skapat ett av världens längsta gatukonstverk.
Genom sin konstnärliga vision och sitt samarbete med asylsökande barn och lokalsamhällen förvandlade han det offentliga rummet till en plats för kreativitet, delaktighet och dialog. Traffic Art dokumenterar inte bara själva skapandet av konstverket utan också de mänskliga möten, känslor och berättelser som växte fram under processen.
Projektet visade hur konsten kan föra samman människor från olika kulturer, språk och bakgrunder och skapa en känsla av tillhörighet och gemensamt ansvar i samhället.
Vår huvudfilm i festivalen är Ogomopare ~ Beyond the Shore. Tidigare i år hade filmen premiär på Aarhundredets Festival i samarbete med Turkis i Århus, och Diaspora Shorts kommer att markera dess andra offentliga visning.
Ogomopare är en mycket speciell film för oss. På många sätt är den vårt barn. Filmen spelades in 2018 under en intensiv period på ungefär 36 timmar och föddes ur en önskan att berätta en historia som sällan får utrymme i sydasiatisk film. Den utforskar feminism och kvinnlig fysisk och emotionell lust – ämnen som fortfarande ofta betraktas som känsliga eller kontroversiella i många samhällen.
På grund av filmens tematik kunde vi inte offentliggöra den på många år. Efter nästan åtta år når Ogomopare nu äntligen publiken och finner sin plats i världen. Filmen skrevs och regisserades av Murshida Zaman, medan Reasat Jyoti var producent och klippare.
Att se den visas i dag är både en konstnärlig framgång och en känslomässig milstolpe för oss, eftersom den inte bara representerar en film utan också en lång resa präglad av uthållighet, yttrandefrihet och en tro på vikten av att berätta historier som bryter tystnaden.
För oss är dessa filmer inte bara konstnärliga verk. De är dokument över möten, gemenskaper, vänskaper, kamper och förhoppningar. De speglar både våra egna livsresor och erfarenheterna hos många andra människor vars berättelser förtjänar att ses och höras.
Festivalen sammanfaller med Refugee Week, och ni säger att ”Europa har blivit en fästning”. Kan ni beskriva hur det är att vara flykting och inte beviljas asyl, trots att ni riskerar hot och förföljelse om ni skulle återvända till ert ursprungliga hemland?
Med ett ord: svårt.
Ingen väljer att bli flykting som en del av en dröm eller livsplan. Ingen lämnar frivilligt sitt hem, sin familj, sitt språk, sin kultur, sina minnen och allt som känns bekant om det inte längre finns något annat val.
Många människor, inklusive vi själva, tvingades lämna sina hemländer på grund av förföljelse, hot och förnekandet av grundläggande friheter. I vårt fall fick det allvarliga konsekvenser att öppet tala om frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och skadliga religiösa sedvänjor.
Att kritisera orättvisor, ifrågasätta religiösa tabun eller försvara kvinnors och marginaliserade gruppers rättigheter kom i allt högre grad att betraktas som ett brott av extremistiska grupper. Det som borde vara en del av ett öppet samhällssamtal ledde i stället till hot, attacker och fruktan för våra liv.
Vi vill upprepa något mycket viktigt: ingen önskar bli flykting om det inte saknas andra alternativ. Människor överger inte sina hem för att de vill ha ett annat pass eller en annan adress. De lämnar därför att de vill överleva. De lämnar därför att de vill ha friheten att andas, tala, tänka och helt enkelt leva.
När en människa inte kan återvända hem på ett säkert sätt men samtidigt inte beviljas skydd någon annanstans kan hon hamna i ett smärtsamt tillstånd av osäkerhet. Man befinner sig mellan två världar – oförmögen att återvända, men också oförmögen att gå vidare. Det kan kännas som om livet satts på paus på obestämd tid.
När vi talar om att Europa har blivit en fästning talar vi inte bara om politik eller gränser. Vi talar om de mänskliga konsekvenserna av denna politik. Bakom varje asylärende finns en människa med en berättelse, en familj, rädslor, förhoppningar och drömmar. Flyktingar diskuteras ofta som statistik, men de är människor vars liv har formats av omständigheter som de själva inte valt.
Det är en av anledningarna till att Diaspora Shorts äger rum under Refugee Week. Vi vill skapa utrymme för berättelser som alltför sällan hörs och påminna om att migration, exil och fördrivning inte är politiska abstraktioner. De är mänskliga erfarenheter. Genom film hoppas vi att publiken inte bara ska se flyktingars svårigheter utan också deras kreativitet, värdighet, motståndskraft och mänsklighet.
Kan ni beskriva det stöd ni får i dag från organisationerna – inte minst Icorn (ICORN, International Cities of Refuge Network) – som hjälpte er att lämna Bangladesh?
– I dag får vi fortsatt stöd från en rad organisationer och individer, däribland Icorn och personer inom de internationella konst- och människorättsnätverken. Stödet tar sig många olika uttryck: professionell vägledning, möjligheter att fortsätta vårt konstnärliga arbete, nätverk, opinionsbildning, praktisk hjälp och känslomässig solidaritet under en period som fortfarande präglas av osäkerhet.
Vi känner djup tacksamhet gentemot alla organisationer och människor som har stöttat oss under denna resa. Det finns faktiskt otaliga personer att tacka, och vi är medvetna om att vi riskerar att utelämna någon om vi försöker nämna alla vid namn.
Icorn spelade en avgörande roll när det gällde att hjälpa oss att finna trygghet när våra liv och vår frihet var hotade. Deras stöd handlade om mer än fysisk säkerhet. De gav oss ett utrymme där vi kunde fortsätta vårt konstnärliga arbete, uttrycka oss fritt och knyta kontakt med ett internationellt nätverk av konstnärer, författare och människorättsförsvarare.
Samtidigt har många andra organisationer, kollegor, vänner, aktivister, konstnärer och vanliga människor stått vid vår sida. Vissa erbjöd professionellt stöd, andra praktisk hjälp eller vägledning, och många gav helt enkelt vänlighet och solidaritet när vi behövde det som mest. I situationer präglade av fördrivning och osäkerhet kan även en liten handling av stöd göra enorm skillnad.
I dag fortsätter vi att hämta styrka ur dessa nätverk. Vi är tacksamma mot alla som anser att konstnärer, författare och människorättsförsvarare ska kunna leva och arbeta utan rädsla. Deras stöd påminner oss om att mänskligheten fortfarande finns kvar, även när gränser, politik och omständigheter skapar hinder.
Det som har berört oss mest är inte bara det institutionella stödet utan också människors medkänsla. Under denna svåra period har vi mött människor som öppnat dörrar, delat med sig av sin tid, lyssnat på våra bekymmer och behandlat oss med värdighet. Dessa handlingar av vänlighet har hjälpt oss att fortsätta framåt.
Vår berättelse handlar inte bara om fördrivning. Den handlar också om solidaritet. Den handlar om människor från olika länder, kulturer och bakgrunder som går samman för att stödja varandra. För det kommer vi alltid att vara tacksamma.
Diaspora Shorts fokuserar på teman som migration, yttrandefrihet, kvinnors frihet och könsidentitet. Kan ni beskriva utmaningarna i arbetet med att sätta samman programmet?
– Det fanns utmaningar. Diaspora Shorts, även känt som Diaspora International Short Film Festival, byggde ursprungligen på fyra centrala teman: migration, yttrandefrihet, kvinnors frihet, mänskliga rättigheter och könsidentitet. Vår vision var att skapa en plattform för globala berättelser bortom gränser och att ge utrymme för samtal som ofta är svåra men nödvändiga.
Under arbetet med programmet valde vi ut filmer som speglade dessa teman och representerade olika röster och erfarenheter. Eftersom festivalen skulle hållas i en miljö knuten till ett asylcenter behövde vi samtidigt ta hänsyn till säkerheten för deltagare, gäster, volontärer och utrustning.
Ett av de svåraste besluten vi ställdes inför var att ta bort filmer som behandlade könsidentitet och hbtqi-frågor från årets program. Det berodde inte på att vi anser att dessa berättelser är mindre viktiga. Tvärtom menar vi att frågor om könsidentitet, hbtqi-rättigheter och rätten att leva autentiskt är viktiga människorättsfrågor som förtjänar synlighet och diskussion.
Men verkligheten kring att arrangera en festival på ett asylcenter innebar att vi behövde bedöma möjliga säkerhetsrisker. Centret hyser människor från många olika bakgrunder och med olika övertygelser.
Vi oroade oss för att vissa personer med starkt konservativa eller extremistiska uppfattningar skulle kunna reagera negativt och därigenom skapa risker för publiken, arrangörerna eller den tekniska utrustning som generöst ställts till festivalens förfogande.
Det var en smärtsam kompromiss. Som förespråkare för yttrandefrihet anser vi att svåra samtal inte bör undvikas. Samtidigt hade vi ett ansvar för att säkerställa att festivalen kunde genomföras på ett tryggt och framgångsrikt sätt.
Vi hoppas att framtida upplagor av Diaspora Shorts ska kunna skapa ännu större utrymme för dessa viktiga samtal och att alla de teman som inspirerade festivalen en dag ska kunna representeras fullt ut och öppet.
Läs mer | Intervjuade av Sydasien
Konstnärsparet riskerar utvisas till ett för dem livsfarligt Bangladesh
