Internationella modersmålsdagen: Mångfald och identitetspolitik i Sydasien

Den 21 februari uppmärksammades den av Unesco instiftade Internationella modersmålsdagen. I Sydasien har inte minst Bangladesh en stark historia kring datumet. Heinz Werner Wessler, forskare vid Uppsala universitet, reflekterar kring skyddande, främjande och användning av språk i Sydasien, där mindre språk trängs undan i anglofonins tidevarv.

Internationella modersmålsdagen, den 21 februari, erinrar om språkrörelsen i Dhaka 1952, då fyra eller fem studenter dödades under en demonstration för erkännandet av bengali som statsspråk i dåvarande Östpakistan – en händelse som är djupt inskriven i Bangladeshs nationella minne.

Men bortom de rituella högtidligheterna väcker dagen obekväma frågor: Vem definierar vad ett ”modersmål” är? Vad kan ett ”nationalspråk” betyda i Sydasien? Vilka språk bör skyddas och främjas? Och hur förhåller sig anglofonin till nationell identitet i regionen?

I Bangladesh är bengali (bangla) identitetsskapande. Det var motståndets språk mot Västpakistans dominans och dess prioritering av urdu mellan 1947 och självständigheten 1971. Texten till nationalsången är för övrigt skriven av Rabindranath Tagore, som också författade Indiens nationalsång.

I dag är dock även bangla föremål för kritik: Å ena sidan symboliserar språket suveränitet och den bangladeshiska kulturnationen, å andra sidan verkar det homogeniserande gentemot mindre språk som chakma, marma eller santali. Ett språk som en gång kämpade mot språkligt förtryck misstänks nu själv tränga undan minoritetsspråk.

I Indien är situationen mer komplex. Den indiska konstitutionen erkänner 22 så kallade Scheduled languages, däribland hindi, bengali, tamil, urdu, marathi och gujarati. Hindi intar dock en särställning: det är fastslaget som Official language of the Union, vid sidan av engelska, som fortsatt fungerar som associerat officiellt språk.

Redan 1909 krävde Mahatma Gandhi i sin skrift Hind Swaraj att engelskan skulle ersättas av hindustani, det vill säga hindi, som gemensamt kommunikationsmedium i ett framtida fritt Indien – ett program som fortfarande åberopas i politiska tal av skilda färger, men som i praktiken sedan länge ligger på is. Den som har möjlighet skickar sina barn till engelskspråkiga skolor – ofta på bekostnad av utbildning i hindi eller andra inhemska språk.

I Indien gäller sedan 1960-talet officiellt den så kallade tre-språksformeln

Sedan 1960-talet gäller officiellt den så kallade tre-språksformeln: i utbildningssystemet ska undervisning ske i delstatens officiella språk, i hindi och i engelska. Tillämpningen varierar regionalt, men preferensen för engelska är närmast oantastlig.

Medan hindi politiskt främjas uppfattar många icke-hinditalande regioner – exempelvis Tamil Nadu eller Kerala – varje ytterligare utvidgning som kulturell dominans. Samtidigt ökar kunskapen i hindi i regioner där det inte är modersmål, sannolikt mer som följd av den omfattande hindispråkiga medienärvaron än av skolundervisningen.

Sri Lanka såg sig efter självständigheten 1948 initialt som tvåspråkigt med tamil och singalesiska. Genom Official Language Act No. 33 från 1956 [ofta benämnd Sinhala Only Act, red anm] förklarades dock Sinhala, singalesiska som enda officiella språk, vilket konstitutionen 1978 befäste.

Det programmatiska uteslutandet av tamil var en av orsakerna till den våldsamma eskalationen av det tamilska motståndet i öns norra delar. Först genom Indo-Lanka-avtalet 1987 och det trettonde konstitutionstillägget erkändes tamil åter som officiellt språk vid sidan av singalesiska. Efter inbördeskrigets slut 2009 har denna ordning formellt bestått, men i praktiken har singalesiskans dominans åter stärkts. Liksom i övriga Sydasien fungerar engelskan parallellt som link language, förbindelsespråk.

I Pakistan är urdu nationalspråk, trots att det är modersmål för endast en mindre del av befolkningen. Punjabi, sindhi, pashto, balochi och saraiki har betydligt fler förstaspråkstalare. Ofta talas det om 72 modersmål i Pakistan, flera av dem förknippade med politiska identitetsprojekt, såsom balochi. Ändå fungerar urdu som symbol för nationell enhet och islamisk identitet och är som andraspråk sannolikt ännu mer närvarande i Pakistan än vad hindi är i Indien.

Separationen mellan hindi och urdu – språkligt nära besläktade, kulturellt djupt sammanflätade – tog form under 1800-talet och befästes genom delningen av Indien och Pakistan 1947. Båda staterna har ideologiskt laddat sina respektive standardspråk: hindi har i högre grad sanskritiserats, medan urdu (i Pakistan) i större utsträckning berikats med arabiska och persiska lånord.

Det som en gång var ett pluralistiskt kontinuum blev två nationella projekt, även om urdu i Indien fortsatt vårdas som ett av de 22 erkända språken. I början av februari arrangerade Delhi exempelvis en tredje världsurdukonferens.

Medan hindi, urdu och bengali – liksom de övriga språken på listan över 22 – befinner sig i centrum för statliga identitetsdiskurser, hamnar andra språk i skymundan. I Sydasien finns hundratals inhemska och regionala idiom, många av dem hotade eller utdöende: adivasispråk i Central- och Östindien, tibeto-burmanska språk i nordost, mindre dravidiska språk samt ett flertal minoritetsspråk i Pakistan och Bangladesh.

Lingvisten Anvita Abbi, emerita professor vid Jawaharlal Nehru University i Delhi, har därför förespråkat en fyraspråksformel som också skulle revitalisera och rädda mindre språk.

Ett intressant exempel är språkutvecklingen i Jharkhand, där fem adivasispråk – santali, mundari, ho, kurukh (oraon) och kharia – har erkänts som second official languages, alternativa officiella språk på distriktsnivå, utöver hindi som delstatens officiella språk.

Detta bygger på delstatens språkpolitik efter den reviderade Jharkhand Official Language Act från 2011. Vid Ranchi University har ett centrum för studier av dessa språk etablerats, där lärare utbildas för undervisning i dem.

Trots detta kommer det även i Jharkhand att vara svårt att hejda tillbakagången för adivasispråken. Språklig homogenisering drivs inte enbart av statlig politik utan också av migration, urbanisering, medier och utbildningssystem. Föräldrar avstår ofta medvetet från att föra vidare minoritetsspråket av rädsla för ekonomiska nackdelar. Språk blir en investeringsfråga. Därmed ökar användningen av hindi även här.

Över allt detta svävar engelskan. Den är universitetens, rättsväsendets, IT-industrins och den internationella diplomatins språk. I hela Sydasien är engelska en garant för social mobilitet; goda kunskaper i engelska utgör den viktigaste grunden för yrkeskarriärer. Inte heller Indiens New Education Policy från 2021 lär i grunden förändra detta, även om den uttryckligen vill stärka utbildningsresurserna på alla 22 erkända språk.

Visserligen kan det tyckas som om något rör sig, när ett statligt elituniversitet öppnar ett program på hindi eller när akademiska läroböcker översätts till regionala språk. Men den tekniska terminologin förblir i stor utsträckning engelskspråkig, som fortsatt fungerar som referensspråk.

När premiärminister Narendra Modi håller tal på hindi, både inom och utom landet, noteras detta med viss nationalistisk tillfredsställelse. Men om det påverkar attityder och privata beslut – exempelvis valet av skola för barnen – är tveksamt.

Jesuiterna försökte under tidigare decennier bygga upp ett högkvalitativt marathispråkigt skolväsende i delstaten Maharashtra, men detta har successivt anglifierats under tryck från föräldrar. Med andra ord: även med de bästa intentioner är det svårt att i praktiken bryta utvecklingen bort från engelskan.

Under mogultiden var persiska fram till 1800-talet förvaltnings- och prestigespråk. Det strukturerade maktförhållanden utan att vara majoritetens modersmål. Språkkompetens var då, liksom nu, tillträdesbiljett till hov, karriär och inflytande.

I dag fyller engelskan en liknande funktion – globaliserad, deterritorialiserad men socialt selektiv. Den förbinder Delhi, Lahore och Dhaka med London, New York och Singapore, samtidigt som den skapar eller befäster nya språkligt kodade hierarkier inom samhällena.

Internationella modersmålsdagen framstår därmed i Sydasien som ett paradoxalt projekt: staterna firar språklig mångfald och åkallar nationell identitet på det egna nationalspråket, medan eliterna föredrar engelska och utbildningssystemen implicit – och delvis explicit – belönar monolingvala karriärvägar.

Språklig mångfald innebär mer än symboliskt erkännande. Den kräver institutionellt stöd, modersmålsundervisning, medienärvaro och framför allt en vilja att se flerspråkighet inte som ett problem utan som en resurs och möjlighet. Kanske kan den väg som Jharkhand valt tjäna som förebild för resten av regionen.

Historiskt har Sydasien varit ett rum av överlappande språklig mångfald – från sanskrit, prakrit och persiska till hindustani som lingua franca [förbindelsespråk, red anm] vidare till regionala och transregionala dialekter samt koloniala och postkoloniala litteraturer. Vår tids utmaning består i att stärka denna polyfoni och samtidigt öppna den för modernitetens komplexa diskurser.

Språkliga världar får inte kapslas in i museala nischer om de ska överleva. Det är inte enbart de berörda gemenskapernas ansvar utan också en statspolitisk uppgift.

Kanske ligger den egentliga provokationen i Internationella modersmålsdagen i att den inte enbart bör påminna om att försvara nationella språkliga identiteter. Den måste också handla om ansvar gentemot de små – dem som inte har en nation bakom sig utan endast sina talare – och deras rika skatt av språkligt kodade historiska erfarenheter.

Dessa erfarenheter utgör en historiskt reservoar även för den mänskliga civilisationens nutid – man behöver bara tänka på relationen mellan människa och natur i många adivasisamhällens traditioner. En reservoar världen inte har råd att förlora, om den vill möta vår tids stora civilisatoriska utmaningar.

Läs mer | Om språk i Sidor av Sydasien

I tre texter i Sidor av Sydasien – Nyanser reflekterar vi över några av språken i regionen. Från små språk uppe i bergen i Pakistan till dhivevi som talas i Maldiverna och det livskraftiga tamilska språket som används i södra Indien, Sri Lanka och lite runt om i världen.

Texterna om språk (utdrag kommer att publiceras i Nyårskalendern på Sydasien.se):

”På språkjakt i Pakistans Norrland” ∙ essä ∙ Henrik Liljegren
”Språkresan – eller att prata med tamiler om tamilska” ∙ essä ∙ Johan Mikaelsson
”Om att förlora och att återerövra dhivehi” ∙ essä ∙ Ijunad Junaid