Vatten och mirakelfröer- om långsiktig matproduktion i södra Indien

Det är höst i södra Indien, ändå värmer solen uppemot 30 grader när vi sätter oss i en buss för några timmars resa till Tamil Nadu på fältbesök. Vi lämnar Deccan-platån med den karaktäristiska röda och torra jorden och åker söderut till höga palmer och risfält.

I Indien lever 67% av befolkningen på landsbygden och de flesta av dem livnär sig av jordbruk eller som arbetskraft. Genom praktik hos organisationen Deccan Development Society (DDS) har jag möjlighet att besöka några av de kvinnliga jordbrukare som organisationen arbetar med. Samtalen visar sig snart bli en ständig påminnelse om betydelsen av tillgången till vatten, och ge exempel på hur ett frö kan vara en del av en långsiktig lösning för att kunna fortsätta leva och försörja sig på den indiska landsbygden.

Dyrbara droppar. På marken framför ett av husen i byn i Dharmapuri vecklas bastmattorna ut och kvinnorna strömmar till huset för att sitta ner med oss och berätta om hur deras situation ser ut. Kvinnorna som har samlats har alla jordbruk som främsta försörjning och då inte alla äger egen mark, odlar flertalet av dem kollektivt.

Landrättigheter och avsaknad av tillgång till odlingsmark gör att många tvingas arbeta som kringresande arbetskraft, vilket i många fall ger både mager inkomst och bristande rättigheter. Genom att gå samman och bruka jorden gemensamt har fler möjligheten att ha kontroll över produktionen och kunna producera sin egen mat. Även om detta har förbättrat deras situation brottas de nu med andra utmaningar. Samstämmigt förklarar de för oss att pengar och bristen på vatten försvårar deras möjligheter att kunna försörja sig.

När klimatet är allt mer oförutsägbart och regnen uteblir kan inget kan växa. Torka och tomma grundvattenbrunnar resulterar i brist på mat, både till dem själva och till marknaden från vilken de får en inkomst för att betala skolavgifter.

”Vi är villiga att dela på de knappa vattenresurser som finns, men många förväntar sig få betalt för vattnet och jag har inte så mycket pengar ” förklarar en av kvinnorna.

Indien är ett av de länder som förutspås drabbas hårdast av minskad nederbörd i och med klimatförändringen. Jordbruket är den näring som uppskattas stå för ca 70% av all vattenanvändning i världen, varför vattenfrågan blir central när man talar om matförsörjning i ett av världens folkrikaste länder. Många lantbrukare i södra Indien har uppmanats att odla ris eller bomull, så kallade cash crops, som ett sätt för att säkra en inkomst. Dessa grödor ger bra betalt, men kräver omfattande bevattning.

Dessutom är grödorna beroende av stora mängder gödning och bekämpningsmedel, vilket medför ytterligare påfrestningar på befintliga vattenresurser och omgivande miljö. För många småbrukare är marginalerna knappa och en utebliven skörd kan vara avgörande huruvida lån och omkostnader kan betalas. Under de senaste åren har ett stort antal bönder sett självmord som enda utvägen ur skuldfällorna. Det blir därmed en nödvändighet att kunna anpassa jordbruksmetoderna till de lokala förhållanden som råder.

Gammalt frö för framtiden? Tillbaka i delstaten Telangana besöker vi byn Dhayyam Banda Thanda som består av 54 hushåll, varav majoriteten är aktiva inom jordbruket. Solen står mitt på himlen och lugn råder eftersom de flesta är ute på sina fält och arbetar. Vi sätter oss i skuggan och blir erbjudna några Custard apples som är en av säsongens populäraste frukter i regionen. Förutom att stilla ett sötsug kan frukten också innebära en inkomst för många genom försäljning längs med vägarna i de större städerna.

Liksom i många andra byar i regionen har man även här odlat mycket ris och majs, men på grund av de senaste årens torka har flera av kvinnorna istället börja odla millets (som kallas hirs eller sorgum på svenska). Millets är en gröda som kräver mindre vatten och kan växa under tuffa och tillsynes torftiga förhållanden. Grödan är också mer näringsriktig än till exempel ris, vilket innebär att det finns stora hälsofördelar.

En av kvinnorna, Masru, berättar att hon främst odlar millets till det egna hushållet, ”millets ger oss mer näring och energi att orka arbeta på fälten”. Kvinnorna odlar med hjälp av naturliga metoder där gödsel från boskapen fungerar som gödning och Neem-trädet bidrar som ekologiskt bekämpningsmedel. På så vis får de mat utan de kemikalier som kan vara skadliga för både människa och natur. När marginalerna är små och väderförhållanden osäkra blir det ännu viktigare att kunna ta hand om och vårda de naturresurser som finns. Millets kan därmed erbjuda en livsviktig funktion, både för att stilla hungern för dagen, men också för framtida försörjning.

Millets är en traditionell gröda som under långa perioder har odlats i Indien, men sedan den gröna revolutionen inom jordbruket på 60-talet har de mer kommersiella grödorna som ris, vete och bomull förespråkats. De lokala fröerna har fallit i glömska och flera bönder kallar millets för ”crap crop” (skitgröda). I och med den sociala strukturen i Indien där kastsystemet fortfarande influerar dagens samhälle, ses grödor som daliterna och de fattiga odlat som lågstatus-grödor. Det finns därmed ett motstånd, i både byar och på nationell nivå, mot att använda grödan i större utsträckning.

När det lokala möter det globala. På golvet i ett fullsatt konferensrum i New Delhi formar milletsfröer ett färgglatt och traditionellt kolammönster. Runtomkring sitter kvinnliga jordbrukare tillsammans med organisationer, forskare och politiker från olika delar av Indien. De har alla samlats för den årliga konferensen för millets som anordnas av DDS och deras partnerorganisationer.

Även då millets kan beskrivas som en mirakelgröda, så finns det stora utmaningar. Något som diskuteras flitigt är just konsekvenserna av grödans låga status. Många milletsbönder odlar främst grödan för egen konsumtion.

”Marknadspriset på millets är för lågt, vi får inte tillräckligt betalt. Och som milletsbönder får vi inte samma stöd från regeringen som andra bönder får”, förklara Masru från byn Dhayyam Banda Thanda.

Detta gör att många kvinnor endast ser millets som en b-plan ifall skörden från de vanliga grödorna slår fel. Därav pågår det omfattande kampanjer att dels få in millets i det nationella matdistribueringssystemet (PDS), men också för att få uppmärksamhet hos en hälsomedveten medelklass som kan tänkas vara en stor marknad för denna hälsomat. Utmaningen ligger dock i att behålla produktionen av millets i händerna på de lokala kvinnliga jordbrukarna.

Grödan befaras gå samma väg som quinoan från Sydamerika, som med ökad export och popularitet i västvärlden höjde priserna så att den inhemska befolkningen fick svårt att betala det nya högre priset.

När efterfrågan växer finns det en risk att storföretag kommer med den, vilket kan innebära en effektivisering som slår ut de småproducenter som behöver inkomsterna mest. Att millets går från att vara ett alternativ som är både näringsriktigt och anpassat till den lokala kontexten till att bli en gröda för eliten.

På samma sätt som produktionen av mat påverkar och påverkas av aktörer på både lokal och global nivå, färdas också klimatförändringens konsekvenser över nationsgränser och drabbar lokala samhällen hårdast. Under en av de sista dagarna innan jag lämnar Indien visas jag runt av Chandramma på ett av hennes fält. Hon har arbetat tillsammans med DDS under 30 år och odlar till stor del millets.

Även då åkrar och träd har börjat skifta i brunt på grund av värmen och årstiden, är hennes fält grönt av höga milletsplantor och andra grödor så som kikärter och linfrön. ”Idag får jag grönsaker, frukt, spannmål och baljväxter från mina egna ekologiska odlingar. Det enda jag behöver köpa i butiken är salt, socker och te”, berättar Chandramma, som nästan är helt självförsörjande på både mat och frön.

Imponerad av denna växtlighet och kvinna tänker jag på vikten av att se till lokala traditionella metoder och sätt att odla. Hur det kan erbjuda om inte hela lösningar, i alla fall bidra till både långsiktighet och hållbarhet, både ur ett socialt och miljömässigt perspektiv.

Det blir därmed ännu viktigare att jordbrukarnas röster når de som skapar riktlinjer på nationell och global nivå. För mat kan innebära så mycket mer än att bara stilla en hunger.