Satsangexpedition i Rishikesh

Jag står vid floden Ganges utanför den nordindiska pilgrimsorten Rishikesh och låter den första vårsolen lysa upp mitt vintertrötta ansikte. I bakgrunden hörs mjuka toner av mantrasång och ringandet ifrån tempelklockor.

Ifrån en poster på väggen intill mig blickar en helig man ned med ett milt leende på läpparna. Gångbron Laxman jhula, som förbinder båda sidorna av den heliga floden och som gett platsen dess namn, håller på att målas om i den indiska flaggans färger. Vid en första anblick verkar det här ögonblicket symbolisera essensen av allt det som skulle göra en hindu-nationalist varm i hjärtat.

Situationen ser dock annorlunda ut. Vänder jag mig om ser jag att mantrasången kommer ifrån ett cd-stånd som huvudsakligen säljer musik inspelad av västerlänningar till andra västerlänningar. Tittar jag närmare på bron är åtminstone hälften av de som passerar över turister i tights och vandringskängor. Och den leende mannen på postern visar sig vara ifrån Jamaica.

Rishikesh har traditionellt varit en plats dit hinduiska asketer dragit sig tillbaka för att utöva tapasya, det vill säga leva ett fromt religiöst liv. Läget, alldeles i början av Himalayas bergsmassiv, och med floden Ganges rinnandes förbi, ger platsen en vacker, kontemplativ atmosfär. Än idag är det yoga, meditation och möten med heliga män och kvinnor som drar merparten av turister hit, även om äventyrsupplevelser som paddling och vildmarksexpeditioner vunnit popularitet på sistone.

Under sommarmånaderna domineras staden och de närliggande bebyggelserna Ram jhula och Laxman jhula av indiska pilgrimer, många av dem på väg längre norrut till än mer avlägset belägna pilgrimsplatser högre upp i Himalaya. Vintersäsongen är tiden då Rishikesh intas av västerländska sökare. Platsen blev känd som en oas av österländsk visdom bland västerlandets unga redan på 1960-talet. Då begav sig Beatles dit för att söka andlig spis hos Maharishi Mahesh Yogi, grundaren av Transcendental Meditation, som på den tiden hade ett ashram där. Maharishis ashram har idag fallit i ruiner och återtagits av djungeln, men nya gurus har intagit hans plats som förmedlare av andlig kunskap till post-kristna sökare.

Sedan den här tidiga vårens besök så har det gått mer än tio år sedan jag besökte Rishikesh för första gången. Redan då var omfattningen av vad som kanske bäst beskrivs som den andliga turismen massiv. Här hålls yogafestivaler och retreater, och alla tänkbara holistiska behandlingar erbjuds. Vad som slår mig det här året är alla annonser om satsanger. På husfasader, rawfood restauranger och i bokhandlar räknar jag till inte mindre än fem olika posters som inbjuder till ”öppen satsang”. Och det är inte alla som ens sätter upp lappar, säkert pågår fler än så.

”Satsang” betyder ungefär att ”sitta i sällskap med mästaren”, och är en vanlig praktik inom den hinduiska traditionen. Vanligtvis så innebär en satsang en frågestund mellan en andlig lärare och hans/hennes lärjungar, eller andra intresserade. Satsang-scenen här verkar, som mycket annat i Rishikesh, ha en särdeles global prägel. Mästarna kommer ifrån så olika nationer som Tyskland, Grekland, Spanien, Jamaica och Brasilien.

Förutom Shanti Mayi, en amerikansk kvinna som sedan många år tillbaka hållit vinter retreats i Rishikesh, är merparten satsang-gurus män. Den det pratas mest om är utan tvekan Mooji, en jamaicansk man delvis uppvuxen i Storbritannien, som blivit initierad i den andliga traditionen advaita vedanta av sin guru Sri Harilal Poonja, eller Papaji. Det är hans ansikte som oftast dyker upp på posters. Jag bestämmer mig för att ta reda på mer om var satsang hypen kommer ifrån, och vad det är som är så speciellt med den här jamaicanen.

Mooji skall inte komma till Rishikesh förrän om ett par veckor, får jag reda på. Jag passar på att besöka andra heliga män, brasilianska Prem Babas satsang blir den första. I hans sangha, eller församling, firas kvinnan dagen till ära. Rödklädda kvinnor framför en koreograferad dans och Prem Baba pratar lite om synen på kvinnligt och manligt. Det är småtrevligt och familjärt, trots att det är mer än hundratalet församlade. En tolk översätter allt som sägs till engelska, eftersom Prem Baba talar portugisiska.

Medan jag väntar på Mooji passar jag på att läsa Gita Mehtas kultbok Karma Cola, som i cynisk ton beskriver den första generationen hippies intåg i Indien. Jag funderar på vad som egentligen förändrats på de år sedan boken skrevs i slutet på sjuttiotalet. Mehta beskriver unga människor som lämnar hem och familj för att söka lycka och andlig frid i Indien, ett företag som mer än sällan verkar ha resulterat i psykoser, sjukdomar och allmän villfarelse, om man ska tro författaren.

De människor jag möter i Rishikesh idag verkar långtifrån utarmade eller desillusionerade. Snarare verkar de flesta komma ifrån välmående förhållanden, och många är i övre medelåldern. Drogernas tid är förbi, nu är det rena vita kläder och rawfood diet som gäller.

Det har blivit slutet av februari och Mooji, den okrönte kungen bland alla influgna gurus, kommer så äntligen. Jag är förväntansfull när jag tar mig till den första satsangen för säsongen. Moojis organisation är inkvarterad i ett av de större ashramen i området, Swatantranand ashram som ligger emellan Ram jhula och själva staden Rishikesh. Jag är lite orolig för att inte hitta dit, men det visar sig att min oro är obefogad. På vägen till ashramet är jag långt ifrån ensam – en strid ström av sökare vandrar med skyndsamma steg samma väg. Ifall jag någon gång stannar upp och ser frågande ut, pekar närmsta lokalinvånare ut vägen utan att jag behöver fråga. Det är liksom självklart vart jag är på väg.

När jag kommer fram till ashramets grindar förstår jag varför. Redan på säsongens första dag är det en kö av människor som ringlar sig ett par hundra meter som väntar på att bli insläppta, något som entreprenörs-sinnade försäljare i området inte varit sena att uppmärksamma. Medan man väntar i kö – en väntan som verkar kunna bli en dryg timme – så kan man passa på att handla frukt, bitar av kokosnöt, vattenflaskor och, såklart, chai.

Väl inne i satsanghallen slås jag av den ordning som förhärskar. Överallt står vitklädda volontärer med olika lappar som uppmanar till tystnad. Somliga ber vänligen, också via lappar, människor att flytta sig närmare varandra så att fler ska få plats. Innan själva satsangen börjar utannonserar en kvinna diverse information om ashramets riktlinjer och tider. Hon passar också på att läsa upp copyright bestämmelser och hänvisar alla de som eventuellt inte vill bli filmade till den bakre delen av hallen, eftersom alla satsanger spelas in. Moojis sangha är ett välsmort maskineri. Allt verkar vara omhändertaget in i minsta detalj. Och det är nog nödvändigt med tanke på den enorma mängd människor som kommer. En snabb titt omkring i hallen och det ser ut som att det åtminstone är tusentalet människor samlade.

Så kommer han då äntligen upp på scen, Mooji. Han är en man i övre medelåldern med snälla ögon och dreadlocks som ringlar ned på ryggen. Med medkännande röst svarar han på frågor kring människors lidande, tomhet och längtan efter frid. Alla frågor leds i slutändan till det som är huvudfrågan i Moojis andliga tradition, nämligen frågan om vem individen egentligen är. Vem är det som upplever glädje och lidande? Resultatet av denna fråga, framgår efter hand, skall vara att egot ser sin egen tomhet och tonar bort. Kvar finns den medvetenhet som upplever. En svår nöt att knäcka minst sagt. De flesta i satsang hallen ser ut att vara västerlänningar, men det är också en del indier i raderna. En turbanprydd sikh ställer dagens enda metafysiska fråga av mer opersonligt slag till Mooji, som svarar till sikhens belåtenhet. Han passar på att framföra hälsningar ifrån sin mor i USA till Mooji innan han går tillbaka och sätter sig bland publiken.

Jag hinner med en till satsang med Mooji innan det är dags för mig att lämna Rishikesh. En månad senare, när satsang perioden slutat för året, får jag ett mail ifrån en svensk väninna som gått på satsangerna fram till slutet. Hon är lyrisk.

Vad kan man då göra för analys av företeelsen icke-indier som ger satsanger i det hinduiska Indiens hjärta? Handlar det om ett globalt andligt uppvaknande, som många säkert vill hävda? Eller är det rent av ett uttryck av occidental kolonialism, de priviligierade männens intåg på ytterligare en arena? Personligen skulle jag nog avfärda båda dessa teser, och nöja mig med en långt mindre spektakulär förklaringsmodell, en som handlar om ökade globala flöden och transnationella företeelser. Den första generationen sökande hippies har vuxit upp och själva axlat manteln att vara de som delger visdom. Freakens tid är förbi. Nu är det den välmående medelklassen som söker svar på existentiella frågor i Indien. Tiderna förändras.