Lättnaden syntes tydligt i ansiktet på de journalister jag träffade under mina två besök på ön 2015. Inför parlamentsvalet 17 augusti fanns fortfarande en viss osäkerhet. Undersökningar visade att en majoritet av singaleserna fortfarande stödde den i januari bortröstade Mahinda Rajapaksa, som nu sa att han skulle komma tillbaka som premiärminister för att ställa saker till rätta igen.
Så blev det inte. Maktskiftet befästes vid parlamentsvalet. President Maithripala Sirisena och premiärminister Ranil Wickremesinghe kunde fortsätta på den inslagna vägen och verka för ökad yttrande- och pressfrihet. Alla problem har självklart inte lösts genom maktskiftet, men friheten har ökat och rädslan minskat efter att folket röstat bort Rajapaksa (och hans bröder).
Kritiska journalister i Sri Lanka kan genom journalistik bidra till samhällsutvecklingen. Idag oroas de över medieföretagens ekonomi och framtiden för yrkeskåren, men de fruktar inte varje dag för sina liv. Självcensuren är inte lika stark, men vissa ämnen ses fortfarande i det närmaste omöjliga att angripa.
– Det är en stor utmaning för de engelskspråkiga tidningarna att ta upp de väpnade styrkornas sexuella våld mot tamiler i norra Sri Lanka, konstaterar en journalist vid en av de ledande engelskspråkiga söndagstidningarna.
Våldet och hoten har varit närvarande under så många år. Förändringen under 2015 är anmärkningsvärd. Men journalister och medieföretagens ägare är medvetna om att de och företagen utmanar både maktmänniskor och människors känslor om de skulle undersöka det systematiska sexuella våldet som beskrivits i flera rapporter.
– Det kan gå bra att beskriva och referera till rapporterna genom texter från internationella nyhetsbyråer. Men därifrån till att i egna artiklar visa att dessa övergrepp verkligen sker är steget långt.
Mycket återstår att göra. En sedan många år efterlängtad ”Freedom of information bill” finns fortfarande bara på förslagsstadiet. Och om sår ska kunna läkas kan det förflutna inte lämnas därhän. Outredda, olösta mord på journalister (merparten tamilska) kan tolkas som acceptans.
I en process av ”transitional justice” måste ett nytt och rättssäkert samhälle byggas genom att begångna brott hanteras – oavsett vilka som kan finnas skyldiga. För trovärdighetens skull måste de nya makthavarna visa resultat.
Det florerar rykten om att vissa mord trots maktskiftet inte kommer att utredas på grund av kopplingar till personer i den nya administrationen, som förre arméchefen Sarath Fonseka. Han upphöjdes 2015 till fältmarskalk och i februari 2016 utsågs han till minister för regional utveckling. Vissa bedömare är uppgivna och tror inte att brotten kommer att utredas, än mindre klaras upp. Mahinda Rajapaksa och hans lillebror Gothabaya, som var ytterst ansvariga för det bistra medieklimatet 2004-2015 är öppna för intervjuer och kanske kan ge svar på en del svåra frågor.
Tillbaka till Dharmeratnam Sivaram, som skrev under signaturen ”Taraki” för tidningar som Daily Mirror och Sunday Times. Han var med och startade Tamilnet 1997, när den snabba spridningen av information genom internet blev verklighet. Det var länge den främsta källan för nyheter och åsikter från tamilernas synvinkel kring det som rörde politik, konflikten med dagliga rapporter från de stängda krigsdrabbade norra och östra delarna av ön.
– Jag skriver ur en tydlig tamilsk synvinkel, sa han när jag intervjuade honom i Colombo 1999. Han ansåg att tamiler trycktes ned och skrattade mullrande när jag använde ordet sanning. I april 2002 var han mer hoppfull. Fredsprocessen hade just startat och vapenvilan höll. När jag och fotografen Olle Melkerhed reste in i Tamilska tigrarnas områden för att bland annat närvara vid Tigerledaren Prabhakarans presskonferens i tog Sivaram plats i vår bil sista sträckan. Ett antal journalister möttes i Vavuniya tidigt på morgonen för att köra i karavan in på den väg som varit stängd under sju år.
Sista gången jag såg Sivaram var vid fredssamtalen i ett snöigt Holmenkollen utanför Oslo i december 2002. Parterna hade då kommit överens om en federal lösning.
Genom att Sivaram skrev både på tamilska och engelska fick han inflytande hos tamiler och förde ut en ganska osminkad tamilsk version på engelska. Han nådde också det närmaste stjärnstatus en tamilsk journalist i Sri Lanka kommit.
Han smög inte med sitt förflutna som militant medlem i den väpnade gruppen PLOTE. Samtidigt mötte han motstånd från singalesiskt håll. Han beskylldes vara en ”LTTE-spion” och hans hus genomsöktes vid flera tillfällen av polis.
Mordet 28 april 2005 genomfördes mycket medvetet. Sivaram kidnappades utanför en restaurang längs Galle road i Colombos södra delar, mittemot en polisstation. Han knuffades in i en stor fyrhjulsdriven bil. Hans kropp återfanns morgonen efter med kulhål i huvudet.
Genom att dumpa kroppen i en högsäkerhetszon nära parlamentsbyggnaden i Kotte, förstaden till Colombo som är den egentliga huvudstaden, gick budskapet fram: För vissa brott blir vi aldrig straffade. Om målet var att försvaga den ganska enade tamilska fronten bakom LTTE så lyckades mördarna väl.
I kommentarerna till en artikel jag skrev för Colombo Telegraph och som publicerades 28 april ges några ganska enkla och självklara tips till den inte längre så nya regeringen (16 månader sedan maktskiftet i januari 2015 och åtta månader sedan parlamentsvalet i augusti 2015): kalla in ett antal personer på förhör.
Allt tycks stå stilla. I Colombo demonstrerade ett antal journalister 28 april för att de som är skyldiga för mordet måste ställas till svars. Misstankar har riktats mot ”Karuna”, den tidigare befälhavaren för LTTE-gerillans trupper i östra regionen som 2005 bröt sig ur och ställde sig på regeringens sida och som president Rajapaksa senare förde fram som parlamentsledamot i sitt SLFP, som ett tack för hjälpen. Karuna nekar till inblandning.
Rykten inte är mycket värda. Mördarna går fria tack vare att den tidigare regeringen tittade åt andra hållet och hade kopplingar till dem som hade fingret på avtryckaren. Det ryktas att säkerhetstjänsten var inblandad. Rättsprocessen resulterade i en inställd rättegång 2012.
Mordet på Sivaram riskerar att förbli ett av alla olösta mord åren 2004-2010 då över 40 journalister och mediearbetare dödades. Premiärminister Wickremesinghe har i parlamentet nämnt ekonomisk kompensation för offrens efterlevande. Rättvisa är mer värt än pengar.
Frågan är om det går att skaka fram någon rättvisa i Sri Lanka, när det nu används begrepp som ”transitional justice”, som ska bygga ett rättssäkert samhälle. Resten av 2016 kan ge svaret på den frågan.Johan Mikaelsson
Fakta
Pressfrihetsdagen
FN-organet UNESCO instiftade internationella pressfrihetsdagen 1998. Den uppmärksammas sedan 3 maj varje år för att kasta ljus på problemen och öka medvetenheten om betydelsen av att fria medier får finnas och verka för att informera allmänheten om vad som sker och – därmed ifrågasätta makthavare.
Pressfrihetsindex
Reportrar utan gränser sammanställer varje år ett pressfrihetsindex för länder i världen. En rad olika faktorer, exempelvis lagstiftning och säkerhet för journalister, omvandlas till siffror.
I Sydasien (och hela Asien) sticker Sri Lanka ut för den positiva utvecklingen, med 24 kliv uppåt i rankingen. Placeringen för övriga länder i Sydasien: Afghanistan (120), Pakistan (147), Indien (133), Nepal (105), Bhutan (94), Maldiverna (112), Bangladesh (144).
Finland toppar precis som förra året listan, medan Sverige har halkat ned tre placeringar till plats 8. Indexet kan ses som en febertermometer för tillståndet för demokratin i länderna. Polen, Tadjikistan, Burundi och Brunei är länder med en oroväckande utveckling och det syns i indexet, medan Nordkorea (179) och Eritrea (180) inte kan falla djupare.
