De senaste veckorna har våldet eskalerat kring Kashmir – stötestenen som väcker känslor mellan grannländerna Indien och Pakistan. När allt står och väger i ”Kashmirfrågan” uttrycker världen oro. Men det finns förslag till att söka alternativa, fredliga vägar.
Strax efter att det unga paret anlände till Al-Sayyed Shabistan, ett pittoreskt pensionat i Taobat, den 30 april, dök soldater upp och uppmanade dem att lämna området.
– Krig kan bryta ut när som helst, varnade de. Åk härifrån nu.
Yahya Shah, pensionatets ägare och chef för Taobats hotellförening, berättar för IPS via telefon:
– Turistsäsongen har precis börjat, men nu känns byn som en spökstad – alla drabbas: butiksägare, restauranger, chaufförer.
Kontrollinjen mellan de två länderna är inte är en juridiskt erkänd, internationell gräns, utan en de-facto-gräns, med indiska styrkor på den östra sidan och pakistanska på den östra. Bara två kilometer från gränsen och den tidigare furstliga delstaten Jammu och Kashmir, ligger Taobat där floden Kishenganga flyter in i Pakistan och får namnet Neelum.
Spänningarna har stigit efter den dödliga attacken den 22 april i det indisk-administrerade Pahalgam utförd av en grupp som kallar sig Motståndsfronten TRF, där 25 indier och en nepales dödades.
Indien anklagar Pakistan för att ha stöttat TRF och kopplar den till Lashkar-e-Taiba-front. Pakistan förnekar inblandning och uppmanar till en oberoende utredning. Samtidigt har pressen på den indiske premiärministern Narendra Modi ökat. Han har förväntats reagera kraftfullt, eftersom angriparna fortfarande är på fri fot.
Frågan alla ställer sig – inklusive Michael Kugelman, en Sydasienanalytiker baserad i Washington:
– Hur kan en sådan fruktansvärd attack ha utförts i en av världens mest militariserade regioner?
Tidigt på morgonen den 7 maj intensifierades fiendskapen mellan de två länderna, som ju båda har kärnvapen. Det då Indien inledde en serie attacker mot Pakistan och den delen av Kashmir som administreras av Kashmir.
Indien hävdade att de riktat in sig enbart på ”baser för terrorister” i Pakistan och ”inga av Pakistans militära anläggningar”. Den indiska attacken dödade 26 civila och skadade 46.
Pakistans väpnade styrkor fick då tillåtelse av premiärminister Shehbaz Sharif att vidta ”motsvarande åtgärder”. I vedergällningsattacker från pakistanska styrkor har minst tio personer dödats i det indisk-administrerade Kashmir.
Samtidigt har den pakistanska armén sagt att de skjutit ner fem indiska jetplan [uppgifter som motsagts och som inte har bekräftas, anm red Sydasien].
Reuters, som citerar den lokala administrationen på den indiska sidan, medgav senare att tre stridsflygplan hade kraschat i Jammu och Kashmir timmar efter att Indien meddelat att de hade attackerat ”nio pakistanska platser för terrorinfrastruktur”.
Det internationella samfundet manar till återhållsamhet. USA uppmanar de två sidorna att ”hålla kommunikationslinjer öppna och undvika eskalering”. Storbritannien erbjuder hjälp med dialog, ”för deeskalering och allt vi kan göra för att stödja det”.
FN:s generalsekreterare António Guterres säger att det internationella samfundet inte har ”råd med en militär konfrontation” mellan de två nationerna som besitter kärnvapen.
Spänningarna mellan Indien och Pakistan riskerar att sprida sig över Sydasien. Den oron uttrycker Reaz Ahmad, redaktör för Dhaka Tribune, som skrivit om sydasiatisk politik i över 30 års.
– En spänd situation mellan Pakistan och Indien är alltid en anledning till oro för andra i regionen. Bangladeshier vill bara att båda nationerna ska sluta med skuldbeläggandet och ömsesidiga handlingar som bara förvärrar livet för vanliga människor”.
– Dessa olyckliga händelser, sade Ahmad, med hänvisning till den krigsliknande situationen, visar att folket förtjänar mycket bättre från sina ledare.
Stängda grindar, brutna pakter
Efter attacken i Pahalgam stängde Indien och Pakistan sina gränser. Utfärdanden av visum upphörde och besökare utvisades. Indien har också upphävt vattenavtalet från 1960, vilket fick Pakistan att hota med att dra sig ur Simlaavtalet från 1972.
Dr. Moonis Ahmar, tidigare ordförande för institutionen för internationella relationer vid Karachi University, anklagar ledarna i båda länderna för att ”vilseledde sitt folk” och polarisera dem genom att sprida hat och att helt i onödan börja diskutera ”halsvenen”.
Nyligen ansågs Pakistans arméchef, general Asim Munir, karaktärisera Kashmir som Pakistans ”halsven”. Det gjordes vid ett evenemang för Kashmirs diaspora, dagarna före attacken i Pahalgam. Detta kan ha utlöst massakern.
– Men det är vad det är, och generalen upprepade bara Quaids ståndpunkt, sa Khawaja Muhammad Asif, landets försvarsminister, med hänvisning till landets grundare, Muhammad Ali Jinnah.
Asif definierade halsvenen och sa att Kashmir väcker djupa känslor men också ekonomiska farhågor. Han påminner om massakern under delningen och sa:
– Tusentals muslimer massakrerades i Jammu-regionen av pöbelhopar och paramilitärer ledda av Dogra-härskaren Hari Singhs armé,
Muslimska bybor från Jammu-provinsen tvingades då evakuera till västra Pakistan och inkvarterades sedan i flyktingläger i distrikten Sialkot.
Asif, som är infödd i Sialkot, betonar att Kashmirs ekonomiska betydelse inte kan överskattas.
– Kashmir är vår livlina – alla våra floder, inklusive Jhelum, Sutlej och även de mindre bifloderna som rinner genom min egen hemstad, har sitt ursprung där, säger han.
Om Indiens drar sig ur vattenpakten utgör det ett ”verkligt hot”.
Vad är roten till konflikten?
Under årens lopp har historiker på båda sidor nystat upp de historiska, politiska och känslomässiga skiljelinjer som skiljer Indien och Pakistan åt sedan Delningen 1947. Men Kashmir är fortfarande en stötesten, 78 år senare.
Vid tidpunkten för Brittiska Indiens delning i augusti 1947 fick de 565 furstliga staterna möjlighet att ansluta sig till Indien, Pakistan eller förbli oberoende – förutsatt att deras folk hade rätt att bestämma.
Jammu och Kashmir var en stat med muslimsk majoritet som styrdes av en hinduisk kung, Maharaja Hari Singh, som initialt valde att förbli oberoende.
Efter att stammiliser från Pakistan invaderade delar av Jammu och Kashmir i oktober 1947 – enligt uppgift med hemligt stöd från pakistanska styrkor och med hjälp av lokala muslimer – urartade situationen till kaos och våld. Inför hotet undertecknade Maharaja Hari Singh ett dokument om anslutning till Indien, med den indiska regeringen ledd av dåvarande premiärminister Jawaharlal Nehru.
I utbyte skulle Kashmir få militärt skydd. Dokumenten gav Jammu och Kashmir en särskild status och tillät dem att ha egen konstitution, flagga och kontroll över intern administration, förutom i frågor om försvar, utrikesfrågor, finans och kommunikation (stadgar i artiklarna 370 och 35A i Indiens konstitution).
– Dessa regler var inte bara lagbestämmelser; de var ett viktigt skydd som säkerställde att ingen icke-bosatt kunde köpa fast egendom i regionen. Detta gjordes för att skydda den kashmiriska befolkningens distinkta identitet, lokal äganderätt och rättigheter för ursprungsbefolkningens, förklarar Naila Altaf Kayani, som är expert på Kashmir-frågor, i ett samtal med IPS från Muzaffarabad i Pakistan-administrerade Kashmir.
Men även före 2019, särskilt mellan 1952 och 1986, och genom 47 presidentorder, har de historiska garantierna under Maharadjans anslutningsinstrument långsamt utspätts och Jammu och Kashmirs speciella status har stadigt minskat.
– Indien avvecklade i praktiken de statligt underställda regler som länge hade funnits i Jammu och Kashmir, säger Naila Altaf Kayani.
År 2019 skrotade Indien slutligen artiklarna. Jammu och Kashmir blev då ett så kallat unionsterritorium, som styrs direkt av centralregeringen. Det skiljer det från delstaterna, som har egna folkvalda regeringar och betydande autonomi.
Kan Indien och Pakistan någonsin sluta fred?
Både Asif och Ahmar tvivlar på att Kashmir-tvisten blir löst under deras livstid och fortsätter vara ”en nagel i ögat”. Den instabila och oförutsägbara relationen mellan Pakistan och Indien förbryllar.
– Länderna pendlar mellan total tystnad och plötslig värme, utan ett stadigt, konsekvent engagemang som de flesta nationer annars försöker upprätthålla, säger Ahmad.
Kugelman fyller i tankegången:
– Ironiskt nog är det under lågpunkterna i relationen som både indiska och pakistanska ledare har de största politiska fördelarna, säger han och fortsätter:
– Delhi kan stärka sin tuffa hållning mot terrorism och sitt rykte som en stark och trotsig administration genom att reagera med makt, och i Pakistan kan de civila och militära ledarna, som inte är särskilt populära, stärka allmänhetens stöd genom att samla landet kring dem inför ett indiskt hot.
Glömd formel eller en ny fredsplan?
Ahmar konstaterar att de senaste veckornas händelser och utvecklingen nu innebär en ny lägsta punkt i relationerna mellan Indien och Pakistan.
– Om general Pervez Musharrafs färdiga fyrstegsformel genom ett mirakel får en injektion, kanske vi kan börja om på nytt, på en vänligare ton, sa Kugelman, med hänvisning till toppmötet i Agra i juli 2001, som leddes av Vajpayee, Indiens dåvarande premiärminister.
De fyra åtgärderna inkluderade en gradvis demilitarisering och minskad truppnärvaro från båda sidor. Det skulle inte ske någon ändring av gränser men folk i Jammu och Kashmir skulle få röra sig fritt över kontrolllinjen. Självstyre utan självständighet skulle införas och en gemensam mekanism i regionen som involverar Indien, Pakistan och Kashmir skulle övervaka situationen.
– Tills det händer vore det bäst att låta territoriet stå under internationell övervakning tills dess öde är avgjort. Jag skulle säga, placera regionen under FN:s förvaltarskap i minst tio år, säger Ahmar.
Ett förvaltarskapsråd, som består av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien och USA – kan vägleda territorier mot självstyre eller oberoende, antingen som separata stater eller genom att ansluta sig till grannländer.
Det sista förvaltarskapet, Palau, blev självständigt i oktober 1994.
– Förvaltarskapsrådet må ha slutfört sitt uppdrag i Palau men fortsätter att existera på papperet, enligt FN-stadgan, kapitel XII, tillägger Ahmar.
Krönikören Munazza Siddiqui, även exekutiv producent på den privata tv-kanalen Geo News förespråkar ytterligare ett alternativ:
– Förvandla kontrollinjen till en fungerande gräns.
Detta blir då en tillfällig, informellt avgränsad linje. Sådana används för att separera områden, ofta i omtvistade regioner eller under vapenvila. De skiljer sig från en militär kontrollinje. Det blir istället något mittemellan denna och en internationell gräns. Något liknande finns mellan Pakistans Punjab och Jammu och Kashmir, som administreras av Inden. Detta arrangemang erkänns av FN.
Munazza Siddiqui påpekar att det behövs en strategi för att bryta våldsspiralen
– Tanken är att sedan flytta fokus mot bilateralt samarbete på andra områden. Denna strategi kan förhoppningsvis bidra till att deeskalera våldet som historiskt sett förknippas med frågan om Kashmir.
Text: Zofeen T. Ebrahim | IPS
Översättning: Johan Mikaelsson
Läs mer | Artiklar om Kashmir och Delningen 1947
Utvalda artiklar ur arkivet, där det finns en mängd artiklar kring ämnet.
Det är nu 70 år sedan nationerna Pakistan och Indien skapades
