Konflikten om Kashmir har pågått i över 73 år. Ofta beskrivs den förenklat, som indiska militärens övervåld mot muslimer, men utan fördjupande, historisk bakgrund. Civilingenjören och författaren Dag Vegger har arbetat med vägprojekt i Kashmir, som han reste till första gången 1977 och besökte så sent som 2018. Etniska, religiösa och geopolitiska dimensioner i denna blodiga konflikt måste beaktas, skriver han.
Egna erfarenheter från Kashmir får mig att fundera över hur mycket vanliga människor egentlig bryr sig om vilket land som styr delstaten, utan de vill nog helst slippa bli indragna i konflikten över huvud taget.
Jag reste själv i Kashmir första gången 1977 som ung backpacker, och blev hänförd av den bländande vackra naturen och de varma spirituella människorna. De senaste 20 åren har jag haft förmånen att vid två tillfällen arbeta i Kashmir som projektledare för planering av vägprojekt. Jag fick känna samhället på pulsen, eftersom jag anställde lokala medarbetare, hade möten med myndigheter, fackföreningar och sociala organisationer.
Vi hade möten med bybor och by-äldste för att diskutera och informera om våra projekt. Som projektledare för utbyggnad av huvudvägen mellan Indiska subkontinenten och Srinagar fick jag också möjlighet att träffa högsta politiska ledningen i Kashmir. Chief Minister Mufti Muhammed Sayeed, Kashmirs ”statsminister” tog emot oss privat i sin ”fjällstuga” i Gulmarg.
Vi kunde vandra förbi de militära vakterna och gå till chefsministern utan att bli kroppsvisiterade
Det mest anmärkningsvärda var att jag och fyra indiska ingenjörer i vårt team kunde vandra förbi de militära vakterna utan att bli kroppsvisiterade och gå rakt in i stugan där Chief Minister tog emot oss barfota enbart iförd sin långa kurta. Han uttryckte hur viktigt vårt arbete var för att förbättra framkomligheten till indiska subkontinenten som i sin tur är så viktig för Kashmirs ekonomi. Indien har de senaste två decennierna satsat enorma belopp för att bygga ut vägförbindelsen och en ny järnväg mellan Jammu och Srinagar.
Vid ett annat tillfälle gick vi flera dagar på slingriga bergsstigar långt in i väglösa områden i Chenabdalen för att undersöka möjligheten att anlägga en väg till ett påtänkt vattenkraftverk. Vi hade bara med oss två soldater som skydd genom avlägsna bergstrakter, båda var muslimer (mer än 50 procent av soldaterna i Indiens armé i Kashmir är muslimer).
Det varma mottagandet vi fick ute i byarna gjorde det svårt att se dessa människor som belägrade av indiska armen, utan de uttryckte gärna problemet med terrorister som tog sig in över Pakistanska gränsen några kilometer bort. I dessa till en stor del självförsörjande samhällen är nog trygghet i lokalsamhället viktigare än namnet på den nation de tillhör. Stora delar av Kashmirs befolkning lever utan vägförbindelse och kontakten med staten och det moderna samhället blir därför sparsam.
Jag bodde mest i Ramban, men också tidvis i Srinagar. Den militära närvaron längs vägen från Jammu till Srinagar var då runt 2003–2005 mycket tung, men jag såg aldrig några direkta övergrepp och stämningen i det lilla samhället Ramban var avspänt där hinduer och muslimer umgicks till synes utan några problem. Både hindutemplet och moskén verkade ha fritt spelrum.
Däremot träffade jag många hinduer som pratade ut om sin frustration efter att ha tvingats flytta från Srinagar och ”The Valley”. Det var nog inte deras vanliga muslimska grannar som hade hotat dem, utan islamistiska aktivister. Det stegrades runt 1990 när islamistgrupper som Hizbul Mujahideen använde tidningar och moskéer för att hota hinduer med att de antingen fick konvertera, flytta eller dödas.
Enligt Jammu & Kashmirs officiella hemsida och BBC har nära 300 000 hinduer varit tvungna att lämna Kashmir Valley sedan 1989. Under min tid i Kashmir skedde konfliktincidenterna ofta i avlägsna byar i bergstrakterna nära pakistanska gränsen. Dödandet av terrorister som kallas frihetshjältar av anhängarna och när terrorister dödade civila rapporterade tidningarna ofta om.
Men strategin från motståndsmännens sida verkar ha ändrats till att angripa militär och till att provocera fram konfrontationer under demonstrationer, framför allt i Srinagar. Demonstrationerna sker ofta när någon känd militant har blivit dödad. Responsen från militären har ofta varit oproportionerligt övervåld som har lätt till stegring av konflikten.
Kashmir har varit en religiös smältdegel i tusentals år och var ursprungligen buddhistisk och hinduistisk innan islam infördes genom invasioner från väster. Hinduer anser sig ha två av sina viktigaste heliga platser här, Vaishnav Devi Yatra i Katra, några mil norr om Jammu och Amarnath som ligger nordöst om Srinagar.
Hit ringlar sig tiotusentals bilar från indiska subkontinenten vid de stora högtiderna. Ladak och Leh i nordost har en majoritet buddhister, medan Kashmir valley med huvudstaden Srinagar har en överväldigande majoritet muslimer. Azad Kashmir i norr som kontrolleras av Pakistan har en huvudsakligen sunnimuslimsk befolkning med en liten minoritet shia.
Sufismen har en stark ställning i Kashmir
En inte oviktig faktor är också att sufismen, en inriktning inom islam, har haft en stark ställning i indiska delen av Kashmir. Kashmir har i övrigt intagit en stor plats i indiska identiteten genom att det spektakulära landskapet har varit den mest älskade kulissen i Bollywoodfilmer och Srinagar en populär semesterort. Namnet Kashmir kan härledas från Kashyapa, en Rishi inom hindumytologi.
Innan frigöringen och delningen av Indien och Pakistan var Kashmir styrd av Maharaja Hari Singh. Positionen som Maharaja hade hans familj tillskansat sig genom en erövring på 1800 talet. När Jinnah startade Muslim League och det drog ihop sig till delning av Indien började motsättningar framträda.
Skulle Kashmir bli en del av Indien eller Pakistan? Sheikh Abdullah etablerade Jammu & Kashmir Muslim Conference (senare ändrat till Jammu & Kashmir National Conference) 1932 med syfte att förena muslimer och icke-muslimer i ett gemensamt mål att bevara Kashmirs intressen?
Konfessionella och fundamentalistiska muslimska ledare bröt sig ut och anklagade Abdullah för att förråda Kashmir. De anslöt sig i stället till Muslim League eller islamistiska organisationer i det som skulle bli Pakistan. J&K National Conference har i stor grad dominerat Kashmirs politik sedan dess. Sheikh Abdullah var övertygad om att det feodala systemet och klanpolitik var orsaken till Kashmirs elände och han såg en möjlighet i Nehrus vision om ett sekulärt och demokratisk styrt Indien.
Mountbatten var administratör för avkolonialiseringen av Indien, och det skedde en massa kohandel. Både Mahatma Gandhi och Nehru besökte Srinagar i 1947 för att säkerställa att Kashmir tillföll Indien. Det är oklart om det var något större folkligt engagemang i frågan, men strax efter självständigheten 1947 trängde tusentals pashtuner från de norra territorierna in i Kashmir.
Händelsen är mustigt beskrivit av den brittisk-pakistanska författaren Tariq Ali, men också i en rad andra skrifter. Enligt Tariq Ali var den civilklädda invasionsarmén mer intresserad av att plundra och våldta än att frigöra folket. Invasionen sägs ha haft mer eller mindre passivt stöd av pakistanska armén och gav den indiska armén en ursäkt för att ingripa. Dessa stridigheter är ursprunget till nuvarande gräns mellan pakistanska och indiska Kashmir, kallad Line of Control (LOC).
Detta är framför allt en illustration av att det inte är en bra idé att dela upp ett land efter religiös identitet, som var vad Jinnah och hans anhängare gjorde när Pakistan separerades från Indien 1947. Men extremismen är av äldre dato, från 1800-talet när Deobandirörelsen startades i Patna i Indien och sedan utvandrade till norra Pakistan och norra Kashmir där de bedrev jihad, alltså enligt dem själva ett heligt krig i islams namn, mot kolonialmakten.
Den startades av en indier som drog till Saudiarabien och lärde sig ”den rena läran” av wahabister, samma oförsonliga lära som inspirerade Usama Bin Ladin. Historien om hur denna rörelse växte fram beskrivs i boken ”Gods Terrorists” av Charles Allen.
Hur klaner, närmare bestämt pashtuner i norra Pakistan och södra Afghanistan, samverkar är oerhört intressant beskrivet av den norska socialantropologen Fredrik Barth som jag hade som föreläsare inför utbildningen till mitt första arbete som fredskårist i Afrika 1975.
Barth levde i fyra år med lokalbefolkningen i Swat i norra Pakistan, samma område som Malala kommer från. Barth studerade på nära håll hur klanledarna, khanerna, valde strategier för att skydda sin grupp, och hur individerna agerade inom detta ramverk. De var däremot mindre intresserade av någon statlig inblandning enligt Barth, utan ville styra enligt sina egna lagar som byggde på klanlojalitet och sharia.
General Mohammed Zia ul-Haq tog makten i Pakistan 1977. Som president fram till sin död 1988 utmärkte han sig genom att driva på islamiseringen av landet och införa sharialagar. Han utnyttjade också islamistiska grupper så som deobandrörelsen i de norra territorierna för sina maktsyften. Detta både i kampen mot Sovjets ockupation av Afghanistan som för Kashmirs självständighet. Pakistan har också fått mycket ekonomiskt stöd från Saudiarabien i detta avseende.
Jammu & Kashmir Liberation Front (JKLF) etablerades 1965 med syfte att frigöra Jammu & Kashmir som en självständig stat. JKLF har huvudsäte i Pakistan och har främst stöd bland politiker i Azad Kashmir. Men JKLF lär inte få förtroende bland icke-muslimer eftersom de söker bilda en stat som bygger på muslimsk identitet snarare än territoriell.
Ett självständigt Kashmir skulle i praktiken innebära att Pakistan tar över, vilket icke-muslimer fruktar
Jag förnekar inte att det har förekommit mycket lidande och våld som är orsakat av den indiska armén. Men ett självständigt Kashmir skulle i praktiken innebära att Pakistan tar över. Detta är den icke-muslimska befolkningen livrädd för. Det skulle troligtvis innebära en ny exodus av hinduer från Kashmir. Fundamentalistiska krafter från Azad Kashmir skulle öka sitt inflytande.
Pakistan har heller ingen vidare ”track record” vad gäller demokrati och religiös tolerans. Det kan nämnas att när Indiens regering 2019 upphävde Kashmirs särskilda status, Artikel 35A, så upphävde de rätten för Kashmir att neka kvinnor att äga fastigheter och rätten att neka främlingar att förvärva fastigheter i Kashmir.
Hade dessa ändringar skett någon annanstans i världen hade det setts på som en del i att skapa ett mera öppet och demokratiskt samhälle. Jag försvarar heller inte hindunationalismen, men varför skulle muslimnationalism vara bättre? Trots allt har Indien en större muslimsk befolkning än Pakistan och Indien har haft flera muslimska presidenter.
Jag var i Kashmir senhösten 2018. Den militära närvaron var då mindre påtaglig än vad jag kom ihåg från tidigare. Det kändes avspänt och jag bodde i vägentreprenörens härbärge i Ramban med gamla muslimska och hinduiska kollegor och vänner. Men det var förstås innan indiska regeringen på nytt stegrade konflikten.
Vad utfallet blir av upphävandet av Kashmirs särskilda status återstår att se. Vägen framåt för Kashmir måste i första hand vara att försöka förstå båda sidor i konflikten, men också att kunna se komplexiteten i de motsättningar som finns. En konflikt kan inte lösas utan en öppen och ärlig förståelse för båda sidors intressen och behov.
Fler artiklar om Kashmir på Sydasien.se de senaste veckorna
