Dharavi en slumvärld

Efter en kort tågresa och en lång promenad ser vi vad vi bara har sett på bilder förut. Ett område fyllt av småhus i många olika färger, trots det slitna och leriga som tittar fram. Tusentals människor som rör sig i olika gångar och lukter som inte är likt något annat vi känt. Vi har mött ett av världens största slumområden, Dharavi.

Vi möter våra guider från Reality Tours and Travels (se realitytoursandtravel.com). Solen är gassande och den grabbar tag i vår energi. Fascinerade av de hundratals människor som alla är på väg åt olika håll tar vi kort, men blir snabbt tillsagda. Här är det inte tillåtet att fotografera, berättar våra guider.

Gatorna är fyllda av saker: djur, människor, mat och lukter. Ögonen flackar från sida till sida för att det finns så mycket att titta på. Det springer barn runt våra ben och det står män som vinkar glatt i nästan varenda dörröppning. Vi går igenom en marknadsgata där det säljs allt från frukt till fisk, innan vi slutligen kommer in i det riktiga slumområdet.

Vår guide kallas för Champ och han har själv vuxit upp i Dharavi. Han säger åt oss att hålla ihop och hela tiden ha koll på vart vi går någonstans. Här är det inte roligt att komma bort från gruppen. Vi går in i en smal, smal gång. Det är mörkt, lerigt och kablar från taken som man lätt fastnar i om man inte ser sig för. Det är inte mark hela vägen, utan på vissa ställen går vi på tegelstenar som gumpar fram och tillbaka i lervattnet.

“Gångarna är som gigantiska labyrinter och de första minuterna vill vi bara vända för att gå tillbaka ut.“

Lukter och dofter väller in i oss, och för det mesta är det svårt att placera vad som är vad. Rökelser, avlopp, sopor, indiska kryddor, människor, djur. Lukterna ändras bara på några sekunder och man hinner knappt reagera. Dharavi är precis som en egen stad, med olika delar.

Den muslimska delen är överfylld av folk och de flesta arbetar i olika fabriker, som de själva har skapat. Den hinduiska delen är inte riktigt lika överfylld, och här finns till och med färg på husväggarna. Sedan finns det också höghus, men dit går aldrig vi.

Vi möter barn med ryggsäckar på ryggarna, på väg hem ifrån skolan som ligger i den hinduiska delen. Vi ser och känner lukten av bröd som görs av kvinnorna på de små torgen, också i den hinduiska delen. Några andra är på väg till det centrala templet som ligger i den muslimska delen, för att be. Vi möter män i nästan varje dörröppning som arbetar med sitt, för att klara dagen.

Alla arbeten sker under dåliga förhållanden, utan skyddutrustning och utan utbildning. Nästan allt är återvinningsarbeten, som de själva startat upp. Plast, skinn, lera, och allt förvandlas tillslut till varor som säljs vidare till resten av Mumbai. Kanske är det till och med något som vi köper eller äter under vår resa.

Mumbais hjärta.

Området sträcker sig ungefär 1,5 kvadratkilometer och Dharavi är ofta nämnt som “Mumbais hjärta” av den anledningen att det har den formen i ett flygfoto. På den här ytan trängs över 1 miljon människor och man försöker att bygga fler bostäder till dem. Problemet är att det som byggs är höghus och där vill de flesta inte bo. Det är lägenheter med bättre standard och med starkare tak över huvudet, men genom att flytta dit förlorar man både arbete och gemenskap.

Som de bor nu, kan de ha sina olika affärer och företag i bottenplanet av sina hus. De ligger centralt, nära alla andra vilket ger kunder och försörjning. Om de skulle flytta därifrån förlorar de denna gratistillgång och dessutom förlorar man gemenskap och tillgång till hela samhället.

Vi stannar till för att köpa varsin dricka och jag passar på att byta några ord med Champ. Han berättar för mig att han har tur som har fått ett så bra jobb. Han har studerat “Management” på College och engelskan har han lärt sig genom att titta på engelsktalande filmer. Vi betalar ynka 200 rupier för att få släcka vår törst, 27 svenska kronor. Men drickan kostar mer än en dagslön för någon som arbetar i slummen och det märks, för vi får inte ha dem ifred.

Ett flertal gånger kommer barn springandes för att försöka rycka åt sig drickan, men varje gång får de slag mot sig från sina föräldrar, som straff. Här är barnaga helt okej. Vi går in i ett litet hem för att få se hur det ser ut. Efter oss slinker ett flertal barnsben in. De utbyter några fraser på Hindi med Champ innan de vänder ut igen.

En liten pojke på kanske tre-fyra år stannar kvar med oss. Han är klädd i en smutsig, trasig vit skjorta och han rör sig smidigt där inne. Han tar sig lätt upp på den höga köksbänken trots sina korta ben och det märks direkt att han är van med de här förhållandena. Ett hem är ungefär 10 kvadratmeter stort och består endast av ett rum, som ungefär 8 personer ska dela på. Där inne finns både kök, vardagsrum, sovrum och badrum.

Det kostar 5000 rupier per månad för att bo här, 700 svenska kronor. Champ förklarar att det egentligen inte finns plats för alla. Man får sova huller om buller, några i duschen, några på diskbänken men trots det är man nöjd över det lilla man har. Det är ett hem och tak över huvudet. Den lilla pojken är intresserad av oss och han lyssnar noga när vi pratar, trots att han inte förstår vad vi säger. Champ busar lite med honom och det märks att de känner varandra.

”Han har vuxit i upp i de hinduiska delarna. Han bor bara några dörrar bort med sin familj. Jag känner dem väl,” säger Champ och ler mot den lilla pojken.

Reality Tours and Travels vilja med de här turerna är att man ska få se det riktiga Indien och den riktiga slummen. De vill visa hur det faktiskt ser ut i ett slumområde och de vill trycka på de positiva sakerna, som aldrig visas annars. En slum är inte bara grått och svält, utan det är ett helt liv med en gemenskap starkare än kanske resten av Indien. Min bild av slummen är förändrad och organisationens budskap har verkligen nått fram. Jag har fått se den riktiga slummen!