Sveriges bästa reseskribent är död

En stor reseskribent har gått ur tiden. Tomas Löfström finns inte mer. Tänk så mycket mer han hade kunnat resa och så mycket mer han hade kunnat skriva. Läs Vagabondredaktören Per J Anderssons minnesord på vägen.

När jag var ung reseskribent på åttiotalet var han min stora förebild. De andra kända svenska reseskribenterna som jag kände till, som Jan Myrdal, Sven Lindqvist och Sara Lidman, kunde skildra länder, historiska bakgrunder och orättvisor. Men ingen kunde som Tomas formulera den existentiella känslan av att vara resenär i världen, att både känna inåt och blicka utåt.

Om jag har haft en idol i mitt reseskrivande så var det Tomas Löfström.

När vi startade Vagabond 1987 kontaktade vi honom och frågade om han ville bli vår krönikör. Det ville han. Åh, de krönikorna han skrev, de fick mig både att fundera på vår plats i världen, drömma efter möten med människor som inte är som jag och, framförallt, längta ut i vår förunderliga värld.

Han skrev krönikor i några år in på nittiotalet och vi skickade honom på flera reportageuppdrag, bland annat till Korfu och Tibet. Sådan var han som skribent: Tomas bemästrade de mest skilda habitat som finns. Han återkom också som krönikör i Vagabond runt millennieskiftet och år 2000 gav vi ut hans samlade Vagabondkrönikor i boken Mannen som reste.

Tomas var också en mästare på essäer om resandet och skrivandet. På Vagabonds reseskrivarkurser har jag ändå sedan vi drog igång dem 1994 flitigt citerat ur hans texter som goda förebilder för alla reseskribenter, oavsett ålder. Mitt exemplar av resereportage- och essäsamlingen Transit från 1984 är den mest lästa och tummade och understrukna boken i hela min bokhylla. Tomas fick mig inte bara att vilja resa, han har också stått för min grundutbildning i reseskildringens långa historia.

Tomas jobbade också i många år tillsammans med Birgitta Wallin på tidskriften Karavan med Svenska-indiska översättningsprojektet, en heroisk kulturgärning som gick ut på att översätta böcker skrivna på flera olika indiska språk till svenska, men också på att se till att Astrid Lindgren med flera blev översatta till hindi och andra indiska språk.

Tonläget i Löfströms texter har alltid varit ödmjukt resonerande och utåtblickande visionärt. Texterna har fått både läs- och reslusten i mig att sjuda. När jag läst Tomas resetexter har jag velat springa till biblioteket för att läsa mera om litteraturhistoriens bästa reseskildrare och ut på världens vägar och stigar, gärna långt från de mest upptrampade, för att känna dofterna, se bergen, möta människorna.

Det är inte en Lonely Planet-guide du ska packa med inför nästa resa. Det där praktiska löser sig alltid. Nej, det är reseskildringar av den typ Tomas skrev du ska ta med för att lära dig att se, höra, dofta, förnimma. Vem vill inte som i den modernistiska poeten Sven Alfons dikt, citerad i Löfströms reportage från grekiska ö-världen (publicerat i Vagabond 1996), utbrista i romantiskt vemod:

“Jag har en gång varit på Korfu/Jag har en gång kammat en fiskarflickas hår”.

I våras kom det som blev hans sista resebok, Överbrygga, en samling reportage och essäer i samma anda som min sönderlästa Transit. Läs den, den är fullkomligt underbar. Har du inte läst Tomas tidigare kommer du att vara en annan människa när du läst klart den. Spring också till biblioteket och låna reportagesamlingen Mellan Haväng och Himalaya och de personliga reseromanerna Liftare och Vägen till Kathmandu från tidigt sjuttiotal.

I Överbrygga skrev han så här i första kapitlet: “Gränserna finns inte i landskapet, det är skillnaderna som gör världen vacker, om det finns en gräns måste den överskridas.”
Tomas, dina ord och tankar om resandet kommer att leva vidare i mig för alltid.

Vila i frid!

Artikeln är tidigare publicerad i Vagabond.

Läs mer | Tomas Löfström

Tomas Löfström i urval: Författardebut 1971 med reseromanen “Liftare”. Skrivit drygt 20 böcker: romaner till exempel “Gryningsflickan” (1986) och “Änglar och rebeller” (1995); resereportage som “Vägen till Kathmandu” (1975) och “Den långa resan till Lhasa” (1983); och kulturhistoriska böcker från Skåne, till exempel “Minnet av en by” (1978) och “På Österlen” (1981); därtill blandade essä- och berättelsesamlingar, t ex “Transit (1984) och “Mannen som reste” (2000), “Den siste resenären – en biografi om Torgny Sommelius” (2012) och “Överbrygga” (2015).