Chandramma – om mångfald och kraften i kvinnors organisering

Under lummiga träd slår vi oss ned utanför fröbanken i Pastapur för att träffa Chandramma Muligeri. Hon berättar stolt att det är hon som har planterat alla de träd som nu ger oss behaglig skugga i solen, vilket skvallrar om hennes mångåriga arbete för biodiversitet samt kvinnors och daliters rättigheter.

Chandramma har arbetat tillsammans med organisationen Deccan Development Society (DDS) i över 30 år och har sedan många år varit ansvarig för den lokala fröbank som finns i Pastapur. Genom att lyssna till Chandrammas historia får vi inte bara lära oss om livet som kvinnlig jordbrukare i Indien, men också om stora sociala ojämlikheter och kraften i kvinnors organisering.

Hårt arbete och jävlaranamma. Redan någon vecka efter min påbörjade praktik hos DDS möter jag och mina kollegor Chandramma. Hon utstrålar en pondus och självsäkerhet som känns självklar, men som långtifrån är det för alla kvinnor. Efter hennes tal under den nationella konferensen för millets i New Delhi föreslog flera av deltagarna att Chandramma borde utses till professor för hennes kunskaper inom jordbruksfrågor. Det går inte att ta miste på den gedigna erfarenhet hon besitter och när jag äntligen fick chansen att sitta ner och lyssna till hennes historia var det med en blandning av nervositet och nyfikenhet, för till Chandramma vill man inte ställa triviala eller dumma frågor.

Chandramma berättar att hon växte upp som yngst i en familj med sex syskon. Bara den äldsta i syskonskaran hade möjlighet att gå i skolan, varpå hennes storasyster fick utbildning, medan hennes bröder arbetade hos olika jordägare och hon själv hjälpte till med hushållet. I tonåren giftes hon bort och flyttade därmed till hennes nya makes familj. Hon berättar att de varje dag för hand malde 6 kg millets (hirs eller sorgum på svenska) för att göra roti (indiskt bröd) till hela familjen. Tillsammans med sin man fick hon fyra barn och de försörjde sig genom att odla på en liten bit land som de ägde, samt genom att sälja sin arbetskraft på framförallt sockerrörsplantager.

Genom ett statligt jordreformsprogram initierat av premiärministern Indira Gandhi tilldelades Chandrammas familj och andra daliter mark i sina byar. Daliter är i det hinduiska kastsystemet de kastlösa som befinner sig längst ner i den sociala hierarkin. Kastsystemet sägs idag vara officiellt avskaffat, men de sociala strukturerna lever i hög grad kvar. Följden av detta är att många daliter fortfarande diskrimineras. I och med jordreformen uppstod kastbaserade våldsamheter i byn och Chandrammas man var en av dem som blev så svårt misshandlad så att han miste sitt liv. De kommande åren beskriver Chandramma som tuffa. ”Jag var ensamstående, hade svårt att försörja mig och hade fyra små barn. Men jag vägrade låta det stoppa mig”

Jag frågar hur hennes roll som kvinna och jordbrukare skiljer sig från att vara man med samma yrke. Chandrammas svar dröjer lite och hon använder tyget i sin sari för torka sina ögon. Vår tolk säger att Chandramma tänker tillbaka på när hon förlorade sin man och berättar att hon vid tidpunkten hade två oxar och en vagn. Traditionellt sett är det mannen som hanterar oxarna och plöjer jorden, medan kvinnan sår. Hon blev därmed ifrågasatt av andra män som ville köpa oxarna och vagnen billigt, för vad skulle hon som kvinna göra med dem? Hade hon ingen man i hushållet? Nu när hon var ensam fick hon hitta andra sätt att bruka jorden. Trots motgångarna slår Chandramma fast att hon aldrig har tänkt att det hade varit lättare att vara man.

”Aldrig har jag önskat att jag vore man. Jag är en stolt kvinna som har åstadkommit stora framgångar i mitt liv.”

Under samma tid startade organisationen DDS lokala kvinnogrupper kallade Sanghams i olika byar. Grupperna fungerar som ett forum för kvinnorna där de kan ses och diskutera allt ifrån odlingsmetoder och försörjning, till privata problem som de kan behöva stöd i. Sangham är också ett sätt för kvinnorna att lyfta de frågor som är viktiga för dem och med samlad röst kunna påverka på både lokal och nationell nivå. Ett lokalt Sangham med fokus på ensamstående kvinnor startades i Chandrammas by och hon blev snart ledare för gruppen.

Från den tidpunkten beskriver Chandramma att hennes riktiga och självständiga liv började. Genom sin familj och landreformsprogrammet hade hon fått ytterligare land som hon arbetade hårt med att få bördigt. De kommande fem-sex åren var fyllda av hårt arbete, men med hjälp och stöd av hennes lokala Sangham klarade hon av det. ”Allt eftersom lönade sig mitt arbete och efter det har jag aldrig sett tillbaka”. Därefter har hon varje år investerat i ytterligare en bit mark, och idag är barnen vuxna och Chandramma den största markägaren i byn.

Biodiversitet för självbestämmande. Några veckor innan hemfärd till Sverige blir jag och mina kollegor medbjudna till ett av Chandrammas fält i Bidakanne. Solen steker och den bruna färgen på buskar och träd vittnar om att det var flera månader sedan regnet föll. Det är februari och än återstår det fortfarande några varma sommarmånader innan regnperioden förhoppningsvis startar i juli. Chandrammas fält är dock grönt och hon visar stolt upp en rik mångfald av grödor med både millets, kikärtor och linfrön på samma fält. Genom att odla flera olika grödor kan risken för dålig avkastning spridas ut, vilket blir allt viktigare i tider av klimatförändringar och mer extrema vädersituationer.

Chandramma berättar att hon idag är helt självförsörjande på ekologiska grönsaker, spannmål och baljväxter. ”Det enda jag behöver köpa i butiken är salt, socker och te”.

Att själv kunna producera sin egen mat med naturliga metoder innebär inte bara fördelar för hälsan och naturen, men också för människors makt över sina egna liv. Konventionella sätt att odla i Indien innebär idag en omfattande användning av frön, gödning och bekämpningsmedel från stora företag. Detta kan innebära stora kostnader och följaktligen lån för småjordbrukare. En utebliven skörd på grund av torka eller extrema vattenmängder kan därmed vara förödande när det gäller möjligheterna att kunna betala av lån eller för möjligheten till en inkomst. Genom att använda naturliga metoder och utbyta frön via lokala fröbanker kan bönderna därmed få en högre grad av självbestämmande och inflytande över sina liv.

Med oss ute på Chandrammas fält är också Sammamma och Kamlamma, som alla tillsammans hjälps åt med sina jordbruk. De är från samma Sangham och de berättar att de känt varandra och arbetat tillsammans i över 30 år. De odlar alla millets, vilken är en näringsrik och tålig gröda som kan odlas under torra förhållanden, vilket passar bra i denna regnfattiga region. Organisationen DDS arbetar mycket med att få fler att odla just millets och har därför startat nätverket the Millet Sisters Network.

Millets är en traditionell indisk gröda, men då det idag inte finns en lika stor marknad för den, som för till exempel ris eller bomull, så är den inte lika populär att odla och ger inte lika bra betalt. Grödan har främst odlats av daliter och Indiens ursprungsbefolkning, varför statusen på millets fortfarande är låg. Grödan är dock väldigt näringsriktig, så ofta odlas millets främst för konsumtion i det egna hushållet. Detta har lett till att grödan kallas en kvinnogröda (women’s crop). Läs mer om milletsodling i reportaget “Vatten och mirakelfröer”.

Jag frågar hur odlingen av millets och det nystartade nätverket kan påverka kvinnors situation. Chandramma slår fast att det handlar om kvinnors makt över beslutsprocesser. Genom att ha kontroll över odlingen av millets, har kvinnor därmed också kontroll över hur mycket mat som går till det egna hushållet samt den eventuella vinsten. De andra grödorna som traditionellt ger mer pengar är det mannen som styr över. ”När han kommer hem från marknaden kanske han delar med sig av vinsten till sin fru, om han älskar henne. Annars behåller han allt själv och hon måste be om pengar”. På så vis kan odling av millets innebära ett större inflytande för kvinnor över besluten som tas och hushållets ekonomi.

Chandramma säger att hon blir arg när hon ser män som inte arbetar, utan som bara driver omkring och sedan påstår att hon som kvinna inte kan göra samma saker som män. ”Om jag som kvinna kan göra det, varför kan då inte du göra något?”. Hon pekar dock på att jämställdhet inte behöver innebära att män och kvinnor är precis lika och gör exakt samma saker, men att båda tar sitt ansvar och bidrar med sin del. Hon använder hjulen på en vagn som liknelse; båda hjulen måste snurra för att vagnen ska drivas framåt.

I samklang. Under hela min vistelse hos den lokala organisationen DDS är Chandramma ständigt den person som tålmodigt tar sig tid att kommunicera med oss praktikanter. Även då vi inte talar samma språk så förstår vi på något vis varandra. Samtalen får ta den tid det tar, och efter många skratt och stundtals förvirring med ord på både telugu, hindi, engelska och svenska brukar ett samförstånd uppstå.

Ett återkommande samtalsämne är giftermål och i ett samhälle där statliga sociala skyddsnät till mångt och mycket saknas, har familjen en mycket central och viktig roll. Chandramma ser bekymrat på oss när vi säger att ingen av oss är gift än och frågar vad våra föräldrar egentligen tycker om det. Vi försöker förklara hur annorlunda och extremt individualiserat det är i Sverige, men Chandramma skakar på huvudet. Hon uppmanar oss att komma tillbaka till Pastapur inom två år, med en make och barn, för hon vill gärna träffa dem och hon själv orkar inte resa så långt längre.

Chandramma har inte bara lång erfarenhet och kunskap om jordbruksfrågor, utan är också den person i byn som folk vänder sig till med personliga problem. Hon skrattar och säger att hon har förhindrat minst fem-sex skilsmässor. Det märks att folk i byn respekterar henne och själv säger hon att det kanske är för att hon aldrig varit oense med någon och kunnat föregå med gott exempel. Hon säger att det ger en bra känsla, ”men jag har inte gjort något för att förtjäna det, jag behöver inte den typen av erkännande”.

Innan vi avslutar samtalet sittandes utanför fröbanken frågar jag Chandramma om hon har något budskap hon vill att vi tar med oss hem till Sverige. Först protesterar hon och säger att kontexterna är så olika, hur ska hon kunna säga något om hur vi lever våra liv och bedriver jordbruk? Efter att jag insisterar spänner hon dock ögonen i mig och säger vänligt men bestämt att vi måste komma ihåg vikten av mångfald, inte bara i jordbruket, men också i livet.

Och det Chandramma säger åt en att göra, det gör man. Därför kommer dessa kloka ord länge eka i mitt huvud. Mångfald – i både jordbruket och i livet.