En recension som Anders Sjöbohm skrev 1996 är åter aktuell. Detta eftersom författaren Shyam Selvadurai i dagarna besöker Sverige, med författarsamtal först i Stockholm och sedan i Göteborg, då med tidskrifterna Karavan och Sydasien. ”Funny boy är en av de bästa om inte den bästa roman jag någonsin läst om Sri Lanka”, skrev Sjöbohm för 29 år sedan.
Fotnot: Författarsamtal med Shyam Selvadurai äger rum måndag 20 oktober kl 19-20 vid Stadsbiblioteket i Göteborg. Tidskrifterna Karavan och Sydasien arrangerar, med stöd av Västra Götalandsregionen. Se Goteborg.se. För information om tidskriften Karavans författarsamtal i Stockholm fredag 17 oktober kl 18, se facebook.com/karavan.
”En konstig pojke från Colombo”
Recension av Anders Sjöbohm i Sydasien nr 4 1996
Funny boy – inte som andra (Natur & Kultur, 1996)
Roman av Shyam Selvadurai
Översättning Leif Janzon
När mammas dörr låstes för sjuårige Arjie och han aldrig mer får se henne klä sig i sin vackra sari är det som om han blivit utdriven ur paradiset, han gråter förtvivlat…
Hans älsklingslek har varit brud och bröllop med flickorna, och själv har han (iförd en gammal sari) spelat brudens roll. Men tack vare en skvallrig kusin har han nu utlämnats åt de vuxnas hån och förfäran. Pappa börjar undra om hans son håller på att bli ”konstig”, i klartext homosexuell.
Mamma stänger sin dörr och man försöker tvinga Arjie spela klicket med pojkarna. Det är ett av många smärtsamma avsked i Shyam Selvadurais debutroman, gestaltat med exakt, ömtålig känslighet.
Arjie, yngste son i en välbärgad tamilsk familj från Sri Lankas huvudstad Colombo, berättar i sex gripande kapitel om sitt utdragna uppbrott från barndomens värld. Redan från början vet vi dessutom att till sist inte bara Arjie utan hela familjen har tvingats bryta upp – liksom för övrigt författaren själv och hans familj – fly till Kanada.
Det är lätt att identifiera sig med Arjie. Han är utsatt, i underläge, och samtidigt har han kvar en tillit till de sina som hindrar honom från att egentligen bli bitter. Att han är annorlunda tvingar honom tidigt att skärpa blicken för de stränga, dömande samlevnadsmönstren och gör honom instinktivt till förtrogen med alla som – liksom han själv – kommer i konflikt med dem.
Långa tider lever Arjie i ett gungfly av hemligheter, förtroenden och dubbelspel. Hans unga bortförlovade faster är kär i en singales, en kärlek som redan i fredstid stöter på en mur av fördomar. Hans mamma får besök av mannen hon aldrig fick gifta sig med, också han från ett minoritetsfolk.
Arjie själv skickas av pappa till en internatskola för att ”bli man”. Men just där vågar han till sist, efter att ha mött en singalesisk pojke, själv ge och ta emot förbjuden kärlek.
Övertygande gestaltar Shyam Selvadurai upplevelsen av hur det som i går var självklart idag har blivit meningslöst och overkligt. Hans fasters arrangerade bröllop, med en förmögen utlandstamil, blir lika vackert som det till att börja med tedde sig i Arjies serietidningsfärgade fantasier.
Men nu vet han att fastern måst offra sin kärlek till en singales, definitivt sedan de etniska motsättningarna på Sri Lanka skärpts på allvar. I norr opererar tamilgerillan, en hämndlysten singalesmobb har överfallit ett tåg och till de många svårt misshandlade tamilerna hörde Radha.
Arjie iakttar Radha och ser att hennes blick har ”mist sin värme”. I en stark scen flyr han den påkostade bröllopsmottagningen: ute i köksträdgården möter honom det låtsas-altare som för bara några minuter sedan tedde sig som viktigast av allt, centrum för bröllopsleken. Nu är det nedsölat av regnet och blomstergirlanderna ligger ”upprivna och krossade på marken”.
Långsamt börjar Arjie inse att han inte bara är utsatt för att han är ”konstig” utan också som en del av sitt folk. Att Arjies pappa kan sola sig i glansen från sitt nyförvärvade
turisthotell förmår länge dölja att tamilerna utgör en hatad och ofta avundad minoritet.
Visst har pappan singalesiska vänner och anställda, visst sätter han sin son i singalesiska
klasser – Arjie kan inte ens tala tamil! Inte ens de mest förödmjukande eftergifter från pappans sida, inför hot från singalesiska extremister, hjälper. Till sist uppslukas allt av denna konflikt.
Det sker i sjätte och sista kapitlet och då byts den stillsamma, känsliga berättartonen mot dagbokens hektiska nu. Det är juli 1983 och pöbeln regerar Colombo, pöbeln som letar efter sina offer med hjälp av officiella vallängder. Nu är det livsfarligt att vara tamil, sak samma om man håller på traditionerna eller är ”konstig”; att Arjies familj över huvud taget överlever kan de tacka hyggliga singalesiska grannar för.
Funny boy är en intensivt levande, laddad och många gånger spännande roman. Den är därtill väl översatt men jag undrar om inte många kommer att undra om appa, amma och appachi är egennamn innan de får klart för sig att de betyder ”pappa”, ”mamma” osv.
Likaså har jag svårt att förstå varför man skriver som Radha Aunty och Daryl Uncle om vuxna släktingar och bekanta. Varför inte lika gärna ”farbror” och ”faster” eller åtminstone ”tant”!?
Dessa invändningar till trots kan jag inte säga annat än att Funny boy är en av de bästa om inte den bästa roman jag någonsin läst om Sri Lanka.
Läs mer | Sydasiens arkiv
Sydasiens arkiv, sydasien.se/arkivet,innehåller runt 150 tidskrifter. Några av de senaste tryckta magasinen och böckerna har ännu inte publicerats som pdf. Det fysiska arkivet finns inrymt i Sydasiens redaktion, som sedan 2020 är belägen i en lokal i Mölndals Kvarnby. Tryckta nummer kan beställas från redaktionen.
Arkivet ger en möjlighet att få en överblick över alla artiklar som publicerats i såväl tryck som i nättidskriften Sydasien.se
