Filmen Mother som går upp på svenska biografer till helgen är sevärd som filmkonst i sig, skriver Sydasiens recensent. Men de som väntar sig att få lära sig allt om Moder Teresas liv och gärning i Calcutta (numera Kolkata) får söka sig till biografierna i stället för till biograferna.
Den som förväntar sig att få lära sig allt om Moder Teresas liv och gärning har inte jättemycket att hämta i ”Mother”, som var något av omslagsfilm för upplaga nummer 49 av GFF, Göteborg Film Festival. Här skildras i stället sju dagar under 1948, som för den unga abedissan Teresa är livsavgörande, då hon väntar svar från Vatikanen på sin förfrågan om att få öppna en egen nunneorden i Calcutta.
Filmen är klart sevärd, som filmkonst i sig, och för Noomi Rapace, som gör en fantastisk rolltolkning av en ganska rigid och bokstavstroende Teresa, som utsätts för påfrestningar, vilka skakar om hennes psyke. Tron utmanas av verkligheten när nunnor utkämpar inre strider kring graviditet, abort och uppoffringar som tron kan kräva. Vansinnet närmar sig.
Regissören Teona Strugar Mitevska har sina rötter i Skopje, som också är Moder Teresas födelsestad. Mitevska kostar på sig ett stort mått konstnärlig frihet. Vad är egentligen sant i berättelsen? Den som intresserar sig för Teresa får söka sig till biografierna. Det finns såklart också en radda dokumentärer att se.
Den i filmen gravida nunnan, syster Agnieszka (förträfflig rollinsats av Sylvia Hoeks), är i alla fall inte förankrad i verkligheten. Den detaljen är ren fiktion, har Teona Strugar Matevska, som gjort omfattande research om Teresa, förklarat i intervjuer.
Detta grepp väcker tankar. Den här biobesökaren ser vanligen inte med blida ögon på när fakta och fiktion blandas. Samma sak när det sker i så kallade historiska romaner. Men det känns här som att det ju mycket väl hade kunnat vara sant, så …
I det efterföljande filmsamtalet i den fullsatta salongen i Draken, med regissören Mitevska och huvudrollsinnehavaren Rapace på scenen, kommer frågan upp om inspelningsplats för filmen, som utspelar sig i Calcutta året efter det att Indien blivit självständigt.
Nunneklostret, där merparten av filmen utspelar sig, är i själva verket en övergiven byggnad i Belgien. Under inspelningen var det mycket kallt därinne (referatet från samtalet publiceras på lördag).
De scener som visar livet utanför klostermurarna, inte minst misären på gatorna i Calcutta 1948, där Moder Teresa skulle bli en världskänd institution, är inspelade i dagens Kolkata.
Teresa kom till Indien, närmare bestämt Darjeeling i delstaten Västbengalen, redan 1929. Där lärde hon sig tala bengali, språket hon senare undervisade på. Latin har ju begränsad räckvidd. Det var i Calcutta som Teresa hjälpte fattiga och sjuka i kristendomens namn, genom sin orden, Missionaries of Charity, etablerad 1950.
Moder Teresa vann Nobels fredspris 1979 för sin gärning som hon fortsatte tills hon lämnade jordelivet 1997. Nunnor i hennes orden känns igen på de vita klädnaderna med blå ränder och de verkar vidare i över 130 länder. Vatikanen saligförklarade Teresa 2003 och 2016 förklarades hon helgon, Sankt Teresa av Calcutta.
Men den här filmens Teresa är 38 år. De stora framgångarna väntar.
En lång rad indiska namn syns i eftertexterna. Särskilt fint ur ett Sydasienperspektiv är också att i filmen att se det fascinerande innanmätet av Madho Bawan, den oktagonala byggnaden som byggdes 1922 i Calcutta och idag är ett av stadens mest kända landmärken.
Finländska monsterhårdrockarna Lordi kanske inte förväntas finnas på ett soundtrack till en film om nunnor och ett blivande helgon. Ett underhållande inslag är ändå att höra ”Hard Rock Halleluja” och se nunnor som släpper loss i dans, om än bara i en hallucinogen och filmisk dröm.
När filmen väl går upp på svenska biografer fredagen den 13 februari (!) och ses av massorna, lär scenen bli omtalad och få uppmärksamhet. Hos några, historiker och katoliker, kan den väcka anstöt. Nunnor måste ju bete sig, även de avbildade.
Men katolicismen är ju inte särskilt utbredd Sverige, så det blir nog ingen större folkstorm. Och kristendomen i stort är ju numera en religion med ganska högt i tak. Någon inkvisition väntar inte. Men hårdrocken var såklart inte skapad 1948, så där skär det sig för historikerna.
Hårdrockare (och andra) lär i alla fall gilla det, även de som kanske inte sätter finska Lordi högst på skalan. Och de mer historiskt rättrogna får leta efter alternativ klostermusik att spela upp i sina öron.
Effektsökeri? Självklart. Fungerar det? Se filmen och döm själv.
