Löften om ekonomiska reformer och rykten om ett mörkt politisk förflutet – Indiens premiärminister efter valet i våras är omstridd. Samtidigt står den indiska demokratin inför stora utmaningar i form av oroliga periferier, våldsamma uppror och politiska regionaliseringstendenser. Till detta kommer det indiska samhällsbyggets kanske avgörande svaghet: den utbredda fattigdomen.
Den 26 maj svors Narendra Modi in som Indiens premiärminister. Valvinsten för hans Bharatiya Janata Party (BJP) var i linje med de flesta prognoser – men det var inte länge sedan Modi som premiärminister framstod som en betydlig mer osannolik framtidsutsikt.
Narendra Modi är, och har länge varit, en kontroversiell person i och utanför Indien. Mycket av uppmärksamheten har centrerats kring de upplopp i Gujarat 2002 där minst tusen personer, flertalet muslimer, dödades. Modi var chefsminister och har anklagats för alltifrån passivitet till delaktighet. I ett land där konflikter med religiösa förtecken fortfarande är en brännande fråga blir BJP:s radikala rötter och våldsamma aktivistgrupper polariserande och – för många inom den muslimska minoriteten – direkt skrämmande.
Modi har – med försiktiga omskrivningar – uttryckt viss ånger över massakrerna i hans delstat. Hans största ansträngningar har dock inriktats på att försöka etablera bilden av sig själv som drivande i hemstatens – och potentiellt Indiens – ekonomiska tillväxt. Såväl Gujarats framgångar i socioekonomisk utveckling som Modis del i dem är omstridda, men hans löften om ekonomiska reformer och återuppväckt tillväxt tog honom till premiärministerposten.
Säkerhetspolitiskt har Modi valt att hålla en hårdare linje mot Pakistan, jämfört med sin företrädare, i synnerhet i Kashmirfrågan. Gentemot Kina har han behövt balansera strävan efter goda relationer med en vilja att markera i samband med de återkommande konfrontationerna i ländernas omstridda gränsområden.
Parallellt med dessa gamla bilaterala tvister finns ett antal mer entydigt inrikespolitiska säkerhetsproblem att hantera. Ett område som ofta uppmärksammas mindre än det konfliktdrabbade Kashmir är de nordöstra delstaterna – den avlägsna del av Indien som omgärdas av Bhutan, Kina, Myanmar (Burma) och Bangladesh. I områdets största delstat, Assam, har våldsamheter varit återkommande under de senaste åren, främst i sammandrabbningar mellan muslimer och militanta grupper inom bodostammen. Under parlamentsvalen i våras dödades 41 muslimer i en attack, och även under sommaren har liknande incidenter ägt rum.
Här ställs svaga grupper mot varandra: en marginaliserad stambefolkning mot en muslimsk minoritet som påstås vara illegala invandrare från Bangladesh. Fattigdomen är hög, och området som helhet märker av tydlig närvaro från centralregeringen främst vid större våldsutbrott. I Assam har Modis BJP drivit en hård linje mot de påstått illegala invandrarna från Bangladesh, något som förstärkt gruppkonflikternas religiösa dimension.
Samtidigt fortsätter de spända relationerna mellan Assam och Nagaland, där gränstvister blandas med etniska konflikter – vilket förvärras av svaga offentliga institutioner med bristande legitimitet. I detta har problemen i Indiens nordöstra delar mycket gemensamt med de i det konfliktdrabbade nordvästra hörnet: Kashmirdalen.
Det indiska svaret på de olika formerna av politiskt missnöje i landets periferier har varit auktoritärt och bitvis våldsamt, och det har påverkat de berörda områdenas politiska utveckling. Kashmir har aldrig blivit en demokratisk och integrerad del av Indien, och de nordöstra delstaterna har genomgående haft sämre ekonomisk utveckling och högre nivåer av social oro och politiskt våld än andra delar av landet.
Den politiska kärnan i allt detta är försöken att – genom utvecklingsprojekt eller genom militära operationer – kontrollera territoriet och försäkra sig om befolkningens lojalitet. Här finns uppenbara paralleller till de långvariga maoistuppror som pågått i centrala och östra Indien sedan slutet av 1960-talet – och till centralregeringens ibland framgångsrika men ofta hårdföra upprorsbekämpning.
Från en blygsam början i några västbengaliska byar – däribland Naxalbari, som gav upphov till benämningen ’naxaliter’ – har de indiska maoistupproren blivit en betydligt mer omfattande företeelse. Exakta siffror är vanskligt att ge, men antalet stridande män och kvinnor har uppskattats till runt 100 000, utspridda över uppemot tio delstater.
Denna rörelse – som förre premiärministern Manmohan Singh pekade ut som Indiens största inrikes säkerhetshot – kommer knappast att lyckas med den typ av fullständiga maktövertagande som dess kinesiska förebilder genomförde, och deras auktoritära metoder och urskillningslösa attacker har ofta vänt civilbefolkningen mot dem.
Samtidigt är det uppenbart att rörelsen satt fingret på den kanske svagaste punkten i det indiska samhällsbygget: fattigdomen. Även om maoisterna inte varit trovärdiga representanter för jordlösa bönder och marginaliserade stambefolkningar har de synliggjort det faktum att den indiska demokratin inte kunnat hantera konflikterna mellan dessa å ena sidan och markägare och större företag å den andra. I synnerhet gruvdriften har blivit en särskilt känslig fråga, då Indiens stambefolkningar tenderar att bo just i landets mest mineralrika delar.
De många lokala upproren och oroligheterna blir i praktiken frågor för delstaterna att hantera. Dessa saknar dock såväl resurser som kompetens för komplex upprorsbekämpning. Här kommer centralregeringen in, men då ofta i form av polisiära eller militära förstärkningsresurser – vilket inte alltid bidrar till att stärka dess legitimitet, varken gentemot delstatsregeringarna eller gentemot befolkningen.
Indien har en relativt svag federalism, men delstaterna har gradvis befäst sin position – inte minst genom det faktum att delstatsbaserade partier blivit centrala aktörer även i den nationella politiken. Staterna har alltid varit viktiga arenor i indisk politik, även om det centralstyrda Kongresspartiets långvariga dominans delvis lade ett lock över detta. Partiet har försökt stoppa utvecklingen mot en mer delstatsstyrd politik, medan BJP i högre utsträckning anpassat sig till den, genom att – när så krävts – samarbeta med regionala, delstatsbaserade partier.
Den oväntat tydliga vinsten i parlamentsvalet, och framgångar i delstatsvalen i Maharashtra och Haryana i mitten av oktober, pekar dock mot ett starkt mandat för BJP i indisk politik – och därmed ett mindre beroende av delstatspartierna.
I ett längre perspektiv har staternas ökande roll i nationell politik utgjort en ofta kaotisk men åtminstone delvis fungerande lösning på den långvariga konflikten mellan central och regional nivå i Indien. Två fundamentala undantag finns dock från denna balansgång: Kashmir och de nordöstra delstaterna, som aldrig fullt ut har utgjort delar av den indiska demokratin.
En avgörande politisk fråga – från Kashmir till Assam, men även i maoistdominerade regioner – är hur centralregeringen kan förebygga uppror och försäkra sig om folkets lojalitet i hela sitt territorium, även i ekonomiskt underutvecklade och politiskt oroliga områden.
En undersökning i Kashmir för några år sedan visade att invånarna där såg arbetslöshet och ekonomisk utveckling som lika stora problem som konflikten, vilket utgör en påminnelse om att dessa materiella dimensioner inte bör glömmas bort när mycket uppmärksamhet läggs på olika identiteters roll i stridigheter och dispyter.
Narendra Modis tillträde som premiärminister aktualiserar dock den religiösa dimensionen i Indiens sociala konflikter. Det är inte ens ett decennium sedan Modi förvägrades inträde i USA med hänvisning till en lag som utestänger personer som har begått brott mot religionsfriheten – något som dock förefallit överspelat i och med det indiska valresultatet.
Som ett eko från det förflutna kom rapporter om våldsamma sammandrabbningar mellan hinduer och muslimer i Modis hemstat Gujarat samtidigt som han befann sig i New York för öppnandet av FN:s generalförsamling.
Även i Indiens största delstat Uttar Pradesh har våldsincidenter med religiösa förtecken ökat sedan i våras, och mycket tyder på att detta utnyttjas och därmed förstärks av politiska partier.
Mer uppmärksammat i omvärlden blev kanske Ayman al-Zawahiris videouttalande i början av september om (ny)lanseringen av al-Qaida på den indiska subkontinenten. Här pekade han särskilt ut Burma, Bangladesh, Assam, Gujarat, Ahmedabad och Kashmir som viktiga områden. På samtliga dessa platser finns konfliktlinjer med – bland annat – religiösa dimensioner.
Gemensamma nämnare för Indiens sociala konflikter är ofta fattigdom och bristfällig demokratisk samhällsstyrning – men religion kan lätt hamna i centrum om politiska partier eller utomparlamentariska aktörer har intresse av det.
Det är inte sannolikt att grupper som al-Qaida – och än mindre Islamiska staten, som den pakistanska talibanrörelsen har uttalat sitt stöd för – når någon större framgång i Sydasien. Dock kan även ett mycket litet antal människor med våldsam agenda orsaka stor skada – med attackerna i Mumbai 2008 som det kanske tydligaste exemplet.
Indien är inte väl förberett för storskaliga urbana säkerhetsproblem, och försök att centralisera terrorismbekämpningen har mött hårt motstånd från flera ledande delstatspolitiker – inklusive Narendra Modi, när han fortfarande var chefsminister i Gujarat. Det är än så länge oklart hur Modi – som varit en stark företrädare för den regionala tendensen i indisk politik – kommer att förhålla sig till dessa dilemman när han nu ska styra hela landet.
Förhållandet mellan centralmakten och delstaterna är inte den enda konfliktdimension där Modis ställning är svår att förutsäga. Den ytterligt brutala våldtäkten av en ung student i New Delhi i december 2012 förde upp frågan om mäns våld mot kvinnor på den politiska agendan i Indien på ett sätt som inte skett tidigare. Modi var länge tyst kring detta, men tog upp frågan i sitt tal på Indiens självständighetsdag. Han lyfte då bland annat – oväntat för många – vikten av att rikta uppmärksamheten på unga män som potentiella förövare, snarare än att ensidigt fokusera på offrens roll och eventuella ansvar.
Det är dock svårare att se att någon sådan relativt progressiv riktning skulle bli gällande inom andra politikområden som påverkar människors säkerhet. På det klimatpolitiska området har Modi gjort ett antal svårtolkade uttalanden, som ofta antytt en skeptisk hållning till omfattande och konkreta åtgärder för att hantera klimatförändringarna.
Problem kopplade till klimat och väder kommer dock knappast att bli mindre aktuella i Indien och Sydasien framöver – och de samspelar med befintliga sociala och politiska konfliktlinjer. Svaga räddningsinsatser efter de omfattande översvämningarna i Kashmir i början av september – med bortåt femhundra döda och uppemot en miljon hemlösa eller på flykt – bidrog ytterligare till att underminera invånarnas förtroende för centralregeringen. I en tragisk parallell krävde översvämningar i nordost – Meghalaya och Assam – dussintals dödsoffer några veckor senare.
I Indiens säkerhetspolitik möts extremerna: kärnvapenbestyckad geopolitik och lokal upprorsbekämpning, klimatförändringarnas konsekvenser och fattigdomens sårbarhet. Detta är konfliktlinjer som förstärks av de sprickor och brister som trots allt finns i den indiska demokratins periferier. I just dessa skärningspunkter mellan säkerhet och demokrati avgörs en stor del av framtiden för Indien och dess invånare.
