K ailash Satyarthi är en av årets vinnare av Nobels fredspris. Han har arbetat för barns rättigheter i Indien sedan 1980 och delar sin senaste utmärkelse med Malala Yousafzai från Pakistan som hittills är den yngsta person som fått Nobelpriset.
Nobelprisets officiella hemsida motiverar utmärkelsen med att ”Nobelkommittén ser det som en viktig sak för en hindu och en muslim, en indier och en pakistanier, att delta i en gemensam kamp för utbildning och mot extremism”.
Satyarthi föddes 1954 i delstaten Madhya Pradesh, Indien. Han valde att bli lärare efter att ha tagit en examen i elektroteknik. Satyarthi, som från början hette Kailash Sharma, började sin kamp för barns rättigheter när han gav upp sin lärarkarriär och grundade organisationen Bachpan Bachao Andolan (Save childhood mission), som hjälpte till att rädda barn från tvångsarbete och som återanpassade dem genom att ge dem möjlighet att gå i skola.
Satyarthi lyfte betydelsen av västerländska konsumenter som köpt mattor vävda av barn och hjälpte till att starta igång certifieringssystemet Goodweave. Systemet, som tidigare var känt som Rugmark, är det första certifieringssystemet för mattor tillverkade utan barnarbete i Sydasien.
Satyarthi har överlevt många attacker under sitt korståg för att få stopp på barnarbete. Den senaste utsattes han och hans kollegor för i Delhi den 17 mars 2011, när de var i färd med att rädda barn ur så kallade sweatshops för klädtillverkning. Tidigare, år 2004, har Satyarthi och hans kollegor attackerats när de räddade barn ur klorna på en lokal cirkusmaffia. Men trots attackerna har Satyarthi fortsatt sitt korståg mot utnyttjandet av barn i tvångsarbete och har hittills räddat runt 80000 barn.
Slavhandeln. Enligt den indiska lagstiftningen är det tillåtet att barn utför lättare arbete, men många barn utsätts för trafficking, hamnar i tvångs- eller hushållsarbete och får arbeta långt mer än tillåtet.
Barntrafficking är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna som förekommer i hela världen. Medvetenheten om frågan är på uppgång i Indien. År 2005 genomfördes en studie av National Human Rights Commission of India (NHRC) efter ett alarmerande antal rapporter om ökande trafficking i Indien. Studien visade att Indien snabbt blivit käll-, transit- och mottagarland för människohandel med kvinnor och barn.
I en intervju med en internationell tidning sa Satyarthi: ”Indien har inga starka lagar kring barntrafficking. De har lagar kring ”omoralisk trafficking” och med det menas huvudsakligen trafficking av vuxna för kommersiellt sexuellt utnyttjande och så vidare. Det finns några lagar här och där, men det finns inga starka och tydliga lagar.
“För det andra, på grund av sociala tabun och så kallad image, så medger inte de flesta lokala förvaltningar och delstater att problemet finns, de fortsätter att neka till att de har ett allvarligt problem med barntrafficking. De medger det bara när vi eller någon annan fått möjlighet att rädda barn som hamnat i tvångsarbete eller barnarbete.”
“Så förnekelsen är fortfarande ett stort problem i många fall. För det tredje har efterlevnaden av lagarna alltid varit ett allvarligt problem. Vilka lagar det än gäller, så implementeras de inte. På det hela taget så ser vi inte den politiska vilja som behövs för att bekämpa den här sortens sociala hot och brott i den största demokratin i världen.”
Applåderas utomlands, ignoreras i hemlandet. Satyarthi har fått alla sina utmärkelser och priser från organisationer och institutioner baserade utanför Indien. Faktum är att väldigt lite var känt om honom innan han tillkännagavs som en av nobelpristagarna. Han nominerades av Europaparlamentet och fram till tillkännagivandet om att han var vinnaren fanns mycket få publikationer med någon information om honom.
I Indien är Satyarthi en av hundratals aktivister som arbetar för ett bättre samhälle, precis som Malala är en av hundratals överlevare av extremistiskt våld i Pakistan. För många pakistanska flickor och indiska aktivister är Malala och Kailash Satyarthi bara ”vanliga människor”.
T.P. Sreenivasan, tidigare indisk FN-ambassadör, skrev i en kolumn på en nyhetssajt: ”En annan vändning kring utmärkelsen lade Nobelkommittén till genom att referera till att en hindu i Indien och en muslim i Pakistan kämpar tillsammans för barns rättigheter, vilket avspeglar den stereotypiserade inställningen till religionen i de två länderna. Satyarthi själv har nekat till att religion har någonting att göra med hans arbete. Både Indien och Pakistan är med rätta stolta över sina Nobelpristagare 2014, men utmärkelsen återspeglar eventuellt vissa fördomar om subkontinenten.”
Han tillägger: ”Förutom i mycket få fall har Nobels fredspris blivit ett störande verktyg för insatser i utvecklingsländer. I det här fallet var motivet inte enbart att hedra två exceptionellt framgångsrika personer, utan också att rikta uppmärksamheten mot de hemska förhållandena för barn i Indien och Pakistan, dock utan att ta hänsyn till de sociala och ekonomiska förhållandena i de båda länderna. Ofta kan sådan uppmärksamhet leda till nya villkor för biståndet.”
Den tidigare ambassadören kan ha rätt i sin kritik, men som Satyarthi påpekat finns mycket arbete kvar att göra innan utnyttjandet av barn i Indien utplånats helt. Något som skulle bidra till att motivera indiska aktivister vore att ta några steg för att erkänna och uppskatta den roll som personer som Kailash Satyarthi spelar, innan de får internationellt erkännande.
Översättning: Teresia Borgman
Foto: Wikipedia
