Det var en av de där typiska kvällarna i Delhi då smoggen hängde ner till marken och den kolsvarta luften var kall som is. Tarquin Hall steg in på en skum bar där vi hade stämt träff, insvept i en tjock yllesjal som om han precis vandrat genom de vilda Hindukushbergen. Det var bara den ytterst brittiska färgen på hans hår som avslöjade för det tränade detektivögat att han eventuellt kan ha fötts i London och möjligen gått på internatskola.
Jag hade bjudit ut Tarquin på en efterjobbetdrink och han gick villigt med på att träffa en författarkollega. Han hade tillbringat just den dagen, en söndag, i illegala bookmakers sällskap – det var för en tidningsartikel han höll på med. Någon hade hotat att klå upp honom. Så vi tog en öl eller tre till. Snackade om att skriva – för mig var Tarquin något av en hjälte, en murvel som överlevt krig, kört längs vägar medan kanonskotten haglade, där det knappt ens gick att se vägbanan framför sig på grund av explosionsdamm.
Min gissning att han gått på internatskola var delvis rätt – hans skolgång började flott i Dorset, men blev kortvarig, ”för farsan gick i konkurs”, och själv ser han det som att han utexaminerats från “livets universitet”.
”Det tog rätt lång tid innan jag lärde mig skriva en grammatiskt korrekt mening,” anförtrodde han mig. Och ändå lyckades han med konststycket att bli en skribent av den kalibern som man bara kan se upp till. Då, när vi träffades för första gången, hade han redan ett par hyllade facklitterära böcker bakom sig: reportageäventyret To the Elephant Graveyard: A True Story of the Hunt for a Man-killing Indian Elephant (2000), och självbiografin Salaam Brick Lane: A Year in the New East End (2005) – och i samband med sistnämnda bok framträdde Tarquin också på bokmässan i Göteborg, där han fick publiken att gapskratta åt dråpliga anekdoter ur levande livet.
Jag nämner allt detta så här långt efteråt enbart på grund av att det alltid ger en viss känsla av triumf att kunna säga de fyra magiska orden: ”Jag sa ju det.” Ord som jag inte kan yttra här och nu, för föga anade jag då att Tarquin, bara något år därpå, skulle göra för den indiska kioskdeckaren vad Alexander McCall Smith gjort för Botswanas kriminallitteratur (författaren till den internationellt bästsäljande Damernas detektivbyrå-serien har till och med skrivit reklamtexten på omslaget till Tarquins senaste detektivroman).
Nu, efter tre succéböcker om den Delhi-baserade (fiktiva) mästerdetektiven Vish Puri – ”Indiens diskretaste privatdetektiv” – har Tarquin erövrat marknader i femton länder (senast översatt till serbiska), och Hollywoodfilmprojekt är på gång.
Fast det är något enormt ironiskt över att den regerande indiske deckarkungen råkar vara britt. Därför ringde jag Tarquin häromdagen för att luska ut exakt vad som hänt mellan då och nu, och hur han lyckades byta karriär med sådan enorm finess.
När han svarar är det inte på en knastrande satellittelefon under tung granateld i Khyberpasset, som jag kanske lite grand hoppats på, utan han är på väg ut ur skrivarlyan i New Delhi där han avslutat dagens portion av Puri – ett gott dagsverke för honom är att producera tusen ord text, det vill säga ungefär den här artikelns längd. Skrivarlyan ligger på taket till hans nuvarande hem, i stadsdelen Nizamuddin, men han får finna sig i att lyan också används som barnens lekrum – vid 43 års ålder har han utökat sin försörjningsbörda med två småbarn och en hustru, den frilansade BBC-korrespondenten Anu Anand Hall (som har rötter i Punjab och Kashmir).
Så för att hantera sitt hektiska arbetsschema skriver Tarquin disciplinerat från klockan sju på morgonen tills han måste ge upp, ”när hjärnan dör för dagen runt fyrasnåret”, berättar han när han svarar i telefon kl. 16:03.
Vårt samtal är med andra ord resultatet av hans hjärndöda timme, när dagens slit är slut med Vish Puri-deckare nummer fyra, som preliminärt ska heta The Case of the Love Commandos. Han har kommit ungefär halvvägs i boken och hans fans kan förvänta sig att hitta den i flygplatsbokhandlar och pocketkiosker nästa år (på engelska). Själva handlingen kretsar kring äktenskap mellan hinduer av olika kast, och de eventuella problem som kan uppstå, och boken utspelar sig till stor del i den nordindiska delstaten Uttar Pradesh.
Tarquin påpekar att Puri-deckarna i första hand är en personlig chans att utforska Indien lite djupare, och kanske hjälpa västerländska läsare att begripa det moderna Indiens många nyanser. Typiskt indiska saker i romanerna är Vish Puris relation till en dominant mamma, som hela tiden lägger näsan i blöt, och det faktum att Puri är djupt religiös… även när han måste agera rationellt och avslöja en falsk guru liksom han gjorde i Fallet med mannen som dog skrattande, den andra titeln i Puri-serien på svenska (2011). (Den första boken på svenska ur serien hette Fallet med den försvunna tjänsteflickan.)
För Tarquin utgör romanerna också en chans att ta ledigt från familjelivet och dra ut på luffen igen – till exempel den senaste (tredje) Puri-deckaren, The Case of the Deadly Butter Chicken som kom ut 2012 (på engelska), gav honom anledning att tillbringa en vecka i Gujarat och sedan korsa den punjabiska gränsposten vid Wagah, det enda stället där vanligt folk tillåts resa mellan Indien och Pakistan. Det här var första gången han tog sig dit landvägen, men för Tarquin var Pakistan förstås ingen nyhet eftersom hans skribentkarriär började på två pakistanska lokaltidningar: hans första frilansknäck var för The Friday Times i Lahore, som minderårig krigskorrespondent med uppdrag att bevaka Afghanistankonflikten. Hans första publicerade reportage handlade om skallerormsjakt och trycktes i The Frontier Post som gavs ut från Peshawar.
Innan han blev en legendarisk journalist, hade han vid 14 års ålder arbetat som äggsamlare, men fått sparken efter att ha krossat alltför många. På tal om intressanta jobb som författare haft innan de blev författare, så kan det också nämnas att Tarquins första avlönade jobb var som cowboy i Texas och på den tiden tjänade man $35 i veckan plus mat och boende.
Sedan när skrivandet tog fart, gick det lite upp och ner. Under nästan tjugofem år som professionell skribent har Tarquin rest runt hela världen – han älskar Istanbul mest av allt (och är förstås översatt till turkiska), och skulle aldrig vilja hamna i Abu Dhabi igen vilket är den tråkigaste plats han någonsin satt sin fot på (och en gång blev han fast där i en hel månad i samband med ett reportage), men framför allt har han spenderat en stor del av sitt liv i Indien.
Han har också sett många kollegor, gamla krigskorrespondenter, bli dödade. ”För somliga ingår det i deras normala jobb att bli beskjutna.” Sådana livsfarligheter saknar han inte det minsta: ”Att ränna runt i Somalia och Afghanistan har jag gett upp helt och hållet nu. Om jag hade fortsatt härja i krigszoner skulle äktenskapet ha havererat. Ibland längtar jag efter att åka tillbaka till Afghanistan, men jag är också glad åt att kunna vara med mina barn.”
Sedan blir hans tonfall ovanligt extatiskt när han drar sig till minnes hur han rev upp ett kuvert som kommit med posten och fann ett brev med gammalmodigt brevhuvud – det var från det ärevördiga bokförlaget John Murray, samma som på sin tid gav ut Jane Austen och Herman Melville, grundat 1768. Detta var innan förlaget köptes upp av ett multinationellt mediekonglomerat, påpekar Tarquin gärna, och de antog hans debutbok To the Elephant Graveyard för utgivning.
Lägsta lågvattensmärket: han spenderade flera år på att stuva om i manuset till Salaam Brick Lane, ibland satt han upp till sju timmar och stirrade på datorn utan att det kom något. ”Det var ett ödesdigert misstag att bara skriva om och skriva om. Jag höll på att förlora förståndet!”
Han flyttade till Indien och började arbeta på deckarserien om Vish Puri vid en tidpunkt när fackförfattares inkomster blivit löjligt dåliga i Storbritannien (förskottet för en reseskildring täckte knappt ens omkostnaderna). Samtidigt höll han på med en artikel för en brittisk tidning om indiska privatdetektiver, och blev helt fascinerad över deras vardag när han hörde historier om hur någon blivit tvungen att infiltrera ett nudistläger i Goa, till exempel, eller låtsassmuggla skrivarpatroner till databutiker. Att vara ingift i en punjabisk familj innebär dessutom att det finns gott om intressanta farbröder som han kan basera sina romankaraktärer på.
Tarquin skriver en deckare på ungefär fyra månader, järnhårt heltidsarbete. Han beslutar sig för var historien börjar och slutar innan han sätter igång, och sedan fyller han i tomrummet däremellan – oftast blir han själv förvånad över vad som händer från en sida till nästa.
Till skillnad från Arthur Conan Doyle som fastnade i kneget med att skriva Sherlock Holmes-noveller, på grund av att fansen inte lät honom avliva den populära detektiven, är Tarquin bombsäker på att han kommer att skriva max tolv Puri-deckare. Mer än så tänker han inte ägna av sitt liv åt den excentriske punjabiske detektiven, och därefter blir det dags att göra något helt annat. Oss emellan ser jag redan fram emot en ny äventyrsskildring som han nämner att han håller på med. Men den får jag inte skvallra om… än.
