Drömmen om Indien

Den som reser till Indien har förväntningar och drömmar, men vad ser de? Foto: Elin Thorsén
Beräknad lästid 7 minuter

En gång träffade jag en ung svensk backpacker i New Delhi. Han berättade att han tidigare under dagen, nyanländ i landet och staden som han var, hade anlitat en rikshaförare som lovat att ta honom runt till Delhis sevärdheter. I missnöjd ton fortsatte han berätta att föraren kört honom till Connaught Place, Delhis kommersiella center där multinationella butikskedjor trängs med varandra som i vilken annan storstad som helst. ”Det där var ju inte Indien!!” utbrast han, som förklaring till varför han kände sig snuvad på sin upplevelse.

Jag vet inte vad han förväntat sig av sin första sightseeing. Men jag har en känsla av att där ingick heliga kor, ormtjusare, blå gudar och män i saffranskjolar. Trots att Indien idag är en nation på frammarsch, inte minst vad gäller teknologisk kompetens, verkar en bild av ett vidskepligt, irrationellt folk med huvudet fyllt av religiösa spörsmål envist hålla sig kvar hos många västerlänningar.

Liknande upplevelser har jag ifrån min egen första Indien-resa (och fortfarande än idag, efter många resor). Ibland kunde en viss förvirring uppstå därför att min bild av hur saker och ting skulle vara och det som faktiskt mötte mig inte stämde överens. Indierna var till exempel inte alls så där genuint andliga som jag hade föreställt mig. Särskilt inte de religiösa försakarna, sanyasierna och sadhuerna – de verkade många gånger mer intresserade av ekonomiska bidrag eller min äktenskapliga status än av att diskutera människans existensiella villkor. Och så var det denna ständiga fixering vid världslig framgång, något jag inte alls hade väntat mig att finna i ett land där Gandhi har status som något slags allsmäktig fadersikon.

Indien har sedan århundraden tillbaka i den västerländska föreställningsvärlden varit omgärdat av ett mystiskt skimmer. Ända sedan 1600-talets första européiska reseskildrare och fram till dagens moderna motsvarighet har landet och dess invånare blivit beskrivna som omväxlande sensuella livsnjutare eller världsfrånvända asketer, och framförallt också framställts som den europeiska kulturens raka motsats. Idag, skulle jag vilja påstå, är bilden av Indien som ett slags mystikens land så djupt inrotad i vår gemensamma kulturella föreställningsvärld att vi knappast ens reflekterar över den.

Hur började då den här exotiska föreställningen om Indien ta form ifrån första början? Religionsvetarna Andrea Grace Diem och James R. Lewis har presenterat några nyckelpunkter i frågan. Enligt dem har bilden av det andliga Indien som vuxit fram i den västerländska kulturen kommit att användas i olika ideologiska syften – inte minst i vår samtid som legitimering för olika idéer inom exempelvis New Age rörelsen.

Det kan sägas existera två “Österland”, menar Diem och Lewis. Ett av dessa består av ett verkligt geografiskt område med en levande befolkning, det andra är en myt och idealiserad schablonbild som skapats under en process av kulturellt utbyte som ägt rum de senaste århundradena. Vad gäller Indien började denna schablonbild växa fram i samband med den brittiska koloniseringen och i mångt och mycket den tolkning av den hinduiska traditionen som då gjordes. De europeiska orientalisterna som kom till Indien för att kartlägga områdets sedvänjor och kultur byggde i huvudsak sin uppfattning av det som kom att kallas ”hinduism” på skriftliga källor och en religiös elit, prästerskapet, och ignorerade till stor del majoriteten av befolkningen och deras faktiska religionsutövning.

Orientalisterna verkade inte ha mycket till övers för den religion de såg omkring sig. Denna verkar ha uppfattats som primitiv och perverterad. Läser man reseskildringar ifrån Indien skrivna under 1700-och 1800-talet så förfasar sig många gånger författaren över alla avgudar – allt ifrån apor till stenar och fallossymboler dyrkas.

Men till skillnad ifrån den levda religionen blev de europeiska forskarna betagna i de gamla filosofisk-religiösa texterna de genom översättningar blev bekanta med. Skrifter som Bhagavadgita och de olika Upanisaderna uppfattades som ytterst sofistikerade. Utifrån dessa texter kom uppfattningen så småningom att växa fram att det i ett avlägset förflutet måste ha funnits ett slags ideal form av filosofi och religion i Indien, som med tiden kommit att degraderas till den religionsutövning vi är bekanta med idag. De europeiska orientalisterna kom alltså i viss mån att se det indiska religiösa landskapet, och kanske främst det som föll under samlingsbegreppet ”hinduism”, som en tradition som fallit ifrån en svunnen storhetstid.

Orientalisternas tankar om att det måste funnits en ”autentisk”, ursprunglig indisk kultur anammades sedan i sin tur av indiska reformister som Ram Mohan Roy, grundaren av den hinduiska reform-rörelsen Brahmo Samaj. Roy och hans likasinnade var influerade av det västerländska religionsbegreppet som utvecklats främst ifrån kristendomen. De strävade efter att modernisera det indiska samhället och var därför kritiska till många av de mer folkliga inslagen i den hinduiska traditionen.

Dessa betraktades som vidskepelse och kopplades samman med mycket av det man såg som bakåtsträvande sociala strukturer. Seder som änkebränning och diskriminering utifrån kasttillhörighet togs upp som exempel på hur perverterad religionen kommit att bli. Roy ansåg hinduismens kärna vara ett slags filosofisk, universell monism som tvärt emot att vara vidskeplig snarare var rationell och kompatibel med vetenskapligt tänkande. Den filosofiska monismen var den ”riktiga” hinduismen.

Ända fram till dagens hinduiska ledare, inte minst inom hindu-nationalismen, kan man ana spår av liknande form av patriotism och romantiserande av Indiens förflutna som en högt andligt utvecklad kultur. Det kan tyckas vara ironiskt att de europeiska orientalisternas tankar om den indiska kulturens svunna storhetstid i viss mån kom att anammas av indiska reformister och nationalister.

I väst introducerades Indiens religiösa arv först i och med tillgängligheten av översatta religiösa texter som Bhagavadgita. Hinduism kom också att bli ett mer känt begrepp genom att indiska lärare som Swami Vivekananda och Yogananda kom på besök till Europa och USA. Vivekananda gjorde år 1893 succé på World Parliament of Religions i Chicago, där han talade som representant för hinduism.

Även Teosofiska Sällskapet, en spiritualistisk rörelse som startades under 1800-talet av Madame Helena Blavatsky hade en viktig roll i att föra fram Indien som ett mystiskt land till väst. Madame Blavatsky hävdade att hon stod i kontakt med andliga mästare hemmahörande i Indien och Tibet, och teosoferna använde sig av många tankar hämtade ifrån hinduiska och buddhistiska sammanhang och inkorporerade dessa i sin egen lära, om än i en omtolkad form. Teosofin reducerades efter en kort storhetstid till en marginell rörelse, men de tankar och läror man producerat kom att bli ett viktigt inslag i den europeiska kulturen.

Något senare, under andra hälften av 1900-talet blev österländsk andlighet återigen högaktuellt i Europa och USA. Detta delvis för att allt fler började resa till Asien, och även på grund av mindre strikta immigrationslagar som gjorde det möjligt för indiska gurus att komma till USA för att etablera sina skolor. Sextiotalets motkultur visade sig vara ett fruktbart klimat för de idéer de förde med sig, och indisk andlighet blev snart en del av den spirande hippierörelsen.

Swami Prabhupada startade upp ISKCON (International Society for Krishna Consciousness) i USA, och the Beatles åkte till Maharishi Mahesh Yogis ashram i Rishikesh. Motkulturens ideal, och i synnerhet synen på Österlandets andlighet fördes sedan i viss mån vidare till New Age rörelsen, där begrepp som karma, reinkarnation och chakras figurerar flitigt.

Synen på Indien med sitt religiösa arv har använts av olika grupper under olika tidsperioder, dels som exempel för att lyfta fram ett slags motsats till den egna kulturen, dels som en legitimering av de egna idéerna. Det mystiska Österlandet har fått representera en motsats till det västerländska samhällets moderna upplysningsideal, och i takt med att väst och kritiken emot det västerländska samhället förändrats, så har också stereotypen av det exotiska Österlandet förändrats. Jämför man orientalisternas tankar med Teosoferna eller New Age rörelsen så är de slående olika, trots att de menar sig tolka samma källor.

Om vi ska ta till oss resonemanget om att synen på Indien fungerar som en motsatt reflektion av det västerländska samhället, så verkar det som om vi inom en närliggande framtid kan stå inför ett helt nytt scenario: med Europa i finansiell kris och Indien som uppgående ekonomi kanske den kulturella reflektionen kommer att vridas ännu ett varv. Kanske kommer Indien att vara det land dit européer sneglar med avund, ett högteknologiskt Utopia, motsatsbilden till det ekonomiskt utarmade Europa. Vem vet?

För att återknyta till vart vi började. Hur skall man förhålla sig till ett land och en kultur som är så omgärdat av myter? Vad svarar man någon som inte tycker Connaught Place hör hemma i bilden av det genuina Indien?

Visst är Indien och ett land som Sverige väldigt olika platser. Att försöka förneka de olikheterna leder förmodligen ingenstans. Det är ju dessutom för detta, för att uppleva nya smaker som vi packar våra väskor och ger oss ut och reser. Det moderna Indien är givetvis mycket mer än kor och exotiska gudar och gudinnor, men dessa är i allra högsta grad också en del av samtidens Indien, och inte bara en fantasiskapelse ifrån forna orientalisters romantiska uppfattningar.

Kanske är det bästa att göra att fortsätta fascineras av olikheterna som finns mellan den europeiska och indiska kulturen, men samtidigt vara öppen för att dessa olikheter kan visa sig på oväntade punkter. Med en sådan inställning blir det förhoppningsvis möjligt att njuta av den oändliga komplexitet som Indien erbjuder. Förvirring är ju trots allt en underbar sida av resandets natur.

Elin Thorsén

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Mitt avhandlingsarbete är en etnografisk studie av satsangscenen i Rishikesh, där fokus ligger på att utforska platsens fysiska och symboliska betydelse i skapandet av en andlig identitet. Mellan 2009-2012 studerade jag vid Banaras Hindu University, Varanasi, där jag tog en masterexamen i indisk filosofi och religion. Mina intresseområden rör sig kring indisk religion, framförallt moderna gururörelser.