Anders Sjöbohm hedrar den sri lankesiska poeten Ramya Chamalie Jirasinghe med en vacker översättning av en av hennes dikter ”Månen vid Seenukgata”.
Vi följde en gångstig, urblekt som gammalt bläck
på en ålderstigen karta
genom en tätt hopträngd skog av träd som sträckte sig
uppåt, sol-sökande:
kvistar, grenar som föste löven mot ljuset.
Fåglar, förstummade av morgon-dunklet i denna skugga
flög obemärkta från rede till frukt till öppna gap.
Fjärilar lyfte från marken som kristalliskt damm,
slog sig ner, klungades samman, överallt ett virrvarr
Skogen, helt vildvuxen,
drack ljuden från vår vandring och förvandlade våra steg
till dunsar i löv-komposten, knäckte torra rankor
tillbaka in i myllans foder när den så
plötsligt tog slut.
Bakom oss slöt sig skogen i sin ogenomtränglighet och drev oss
fram mot öppet land, torrt gräs, där en flod dånade någonstans
överallt framför oss.
Vi stod där, skyddade oss, bedövade av solens strålar och skogens ljud.
Floden, utom sig och otålig, for fram över sin bädd med halvt
blottad rygg, en hudlös ryggrad av stenblock.
Vi klev tvärsöver den puckelryggiga våtmarken
som när sjömän navigerar mellan blottlagda isberg,
men detta var en tropisk resa,
nedanför oss skummade vattnet, störtade, föll,
och samlades oväntat fullkomligt stilla
innanför en ring av stenar.
———-
Natten kom lika plötsligt som vi till floden.
Över oss nuddade en fullmåne våra huvuden
och en Skorpion vred sin gaddlösa stjärt mot norr,
och vände oss mot platser vi inte längre sökte.
Någon höll en liten eld vid liv och ved-rök
fyllde den kristalliska luften, en tunn slinga som steg
lik en förtvivlad signal från en vilsekommen vandrare.
Vi steg ner i det stilla vattnet omgivna av en flod
beslutna att ge oss av eftersom vi skälvde,
skakade av upptäckten att våra rötter
växer sig ymniga, starka, tunneldjupt in mot jordens kärna
vid tider och platser som dessa.
Varje väg vi någonsin tog,
varje tidlöst sökande efter guld, ambrosia,
kärlek, slutar helt säkert här, där vår hud blir
till fiskens fjäll, våra ben sköra grenar av drivved, vårt hår våra tänder,
till varje beståndsdel varje träd varje vatten och varje sten.
I vetskap om att vi måste återvända dit varifrån vi kommit,
sträckte vi oss upp och ryckte till oss månen och stoppade den i våra fickor.
——–
Varje dag, nu, när vi trevar oss fram genom städer
med breda asfalterade vägar, namn-skyltar med outplånlig skrift,
med riktningarna utmärkta,
tar vi fram månen, en kompass med vit skiva,
håller den mot öronen och lyssnar till ljudet av floden som strömmar hemåt,
eller vrider den, som en visartavla i handflatan, och ser ved-röken välla fram,
och sjunger, skrattar, kastar månen tillbaka upp i himlen,
och ser vattnet spränga sig genom byggnaderna i cement;
slå upp över våra förstärkta väggar och fylla våra stängda rum
med månljusa floder skogar av stenblock flytande eldar.
Det är detta som är vägen hem.
Ramya Chamalie Jirasinghe
Anm: Seenukgala är ett område i en nationalpark i sydöstra Sri Lanka.
FAKTA | Ramya Chamalie Jirasinghe
Ramya Chamalie Jirasinghes författarskap inleddes med Rhythm of the Sea (2007), en rapport från ett av de distrikt i hennes hemland Sri Lanka som drabbades av den förödande tsunamin. Året därefter publicerades Trinity som skildrar en lankesisk internatskolas historia. Som poet publicerade sig Ramya Chamalie Jirasinghe tidigt och 2007 blev ett diktmanuskript nominerat till Gratiaenpriset, Sri Lankas finaste litterära pris. Det dröjde dock till 2010 innan hon fick en samling utgiven. There’s an Island in the Bone vann då ett statligt litteraturpris. En kritiker lovordade skickligheten och kraften i hennes poesi och sade sig inte kunna finna en enda ”svag” dikt i boken. (”Månen vid Seenukgala” ingår där.) 2014 återkom författaren med ett skådespel i historisk miljö, Water for kings, och hon arbetar nu på en ny diktsamling.
Ramya Chamalie Jirasinghes författarskap har uppmärksammats även i utlandet, publicerats i USA och Storbritannien och nominerats till flera priser. Vid sidan av skönlitteraturen är författaren verksam som matskribent och har bland annat grundat en slow food-rörelse i Sri Lanka. Hon är därtill biträdande chef för U.S.-Sri Lanka Fulbright Commission, en organisation som arbetar för att stärka förbindelserna mellan USA och Sri Lanka, särskilt inom forskning och undervisning. Organisationen bär sitt namn efter den demokratiske USA-senatorn William Fulbright, känd som envis motståndare mot sitt lands krig i Vietnam.
