Läser Hannah Arendt när Indien exploderar

Police in India

Den indiska polisen har de senaste månaderna fått mycket kritik för sitt agerande i samband med demonstrationerna mot CAA.
Foto: Prato9x /Flickr

Frågan om personligt ansvar har väckts till liv hos den indiska journalisten Nidhi Suresh. När den nya medborgarskapslagen, förkortad CAA 2019, togs i bruk kunde hon inte bara stå bredvid och se på. Hon läser filosofen Hannah Arendts tankar om ”banal ondska”; människor gör oftast bara vad de blir tillsagda att göra. De blir en kugge i ett maskineri. Eller så vaknar de.

Efter en lång vecka i december, fann jag plötsligt mig själv i kön till en offentlig toalett längs Delhis gator. Sedan Citizen (Amendment) Act 2019 (CAA) trädde i kraft känns det som om Delhi har brustit ut i raseri. Ett raseri som tar sitt uttryck i protester och riskerar att tippa över i våld för minst lilla. Vilket det också har gjort.

Till skillnad från andra tider, då raseriet har tvingats finna ett utrymme att passa in i vardagens banalitet, har protesterna funnit ett eget utrymme för raseriet att ta form. Under de senaste veckorna har många tagit ledigt från vardagen för att uttrycka sin ilska.

I kön till den offentliga toaletten blickade jag ut över ett mycket annorlunda Delhi. Protesterna hade fått oss att lyfta blicken från våra telefoner, och istället se varandra bortom klass- och kastskillnader. Taxichaufförer pratade med sina kunder, cigarettförsäljare tjafsade med rökare, hushållerskorna pratade med sina husfruar och vi förde nog alla en konstant inre monolog.

Och där och då uppstod en gemenskap. CAA ämnade att bryta upp Indien i fraktioner, men folk protesterade mot just detta. Vilket innebär att CAA på sätt och vis blev ett nationsbygge, om nation definieras som gemenskap och inte nationalstat.

Den enda chaiwalla (teförsäljare) som gynnas av protesterna är den som säljer te på Jantar Mantar, torget i Delhi som har varit ockuperat av demonstranter sedan början av december. Premiärminister Modi, som inte missar ett enda tillfälle att påminna oss att han också har varit chaiwalla en gång i tiden, har inte lyckats.

Nyligen höll Modi ett högljutt tal på närmare två timmar i Delhi där han ljög nationen rakt upp i ansikte. Han hävdade att det inte hade diskuterats ett landsomfattande medborgarregister eller att det inte hade byggts några interneringsläger, men det har visat sig i efterhand att båda påståenden var felaktiga.

När jag lyssnade på Modis tal där han också anklagade urbana naxaliter (Indiens svar på kulturvänstern, red anm), alla andra politiska partier och så kallade anti-nationalistiska element, såg det uppriktigt sagt ut som om han fick slut på människor att skylla Indiens motgångar på.

Under talet sa han att han var glad att folk lyfte den indiska flaggan istället för vapen. Men han hade troligtvis redan glömt bort de fjorton personer som redan hade dött av skottskador i demonstrationstågen. Han kanske tycker det är ok, då de fjorton personerna sköts för ”nationens säkerhet.” Det kanske är så att Modi och jag bor i samma land men i olika nationer?

Polisen har svarat på demonstrationerna i Delhi tillsammans med specialpolisen Rapid Action Force (RAF), med omotiverat övervåld, vilket överskrider logik och medmänsklighet.

Den kalla decembereftermiddagen då jag fann mig själv vid den offentliga toaletten hade jag lämnat kontoret för att gå med i CAA-demonstrationståget mot Jantar Mantar. Medan jag stod och väntade hade jag sällskap. En lång man i blå kamouflageuniform och med RAF-utrustning stod bakom mig i kön. Det var nog en besvärlig situation för oss båda.

Jag lade märke till hans hårda uppsyn och kraftiga kroppsbyggnad, tillsammans med hans utrustning som var till för att skydda hans kropp och skada någon annans. Han lade säkert märke till mig och alla tecken på att jag var en demonstrant.

Jag ville prata med honom. Jag ville fråga om han skulle slå mig eller fängsla mig om jag hade skanderat slagord där och då. Ropen från demonstrationståget hördes väl. Vi visste båda vart vi skulle sedan, vi visste båda varför vi var på väg dit, och vi visste vem av oss som skulle bruka våld.

I det ögonblicket var han inte det monster han kunde vara eller snarare skulle beordras att bli nere på gatan. Vi tänkte säkert båda på det. Inget skulle hända där, men ändå var det spänt mellan oss. Det spelade ingen roll hur lång tid det tog för personen innan oss, ingen beklagade sig eller sa något. Det fanns ett behov av att dra gränser. Där var vi man och kvinna med samma behov, men vi visste att vi snart skulle vara statlig maskin och olydig individ.

Jag ville fråga honom vad han tyckte om CAA. Jag tittade på honom igen och tänkte att stackaren måste ju faktiskt sköta sitt jobb så han kan sätta mat på bordet där hemma. Han kanske inte har samma privilegium att handla ideologiskt som jag? Om jag skulle fråga honom om polisens och RAFs handlingar de senaste veckorna, skulle han då hävda att han bara gör sitt jobb? Det är många som har svarat precis. Och dem vill jag också fråga, vart befinner du dig när du gör ditt jobb? Försvinner du iväg till en plats där ditt jag upphör att existera?

Arendt myntade uttrycket ”den banala ondskan” – hur individer utför våld som sanktioneras av staten och sakta normaliseras

När jag stod där kom jag att tänka på den tysk-amerikanska filosofen och teoretikern Hannah Arendts och hennes texter. 1963 skrev Arendt essän ”Eichmann i Jerusalem” för the New Yorker, som senare blev boken Den banala ondskan. I skrifterna behandlar Arendt rättegången mot den forne SS-officeren Adolf Eichmann i Jerusalem, där han ställdes inför rätta för sin roll i förintelsen.

Arendt beskrev rättegången ingående och myntade uttrycket ”den banala ondskan.” Istället för att hävda att Eichmann var ett ofattbart monster eller någon som är abnorm, menade Arendt att Eichmann var definitionen av en kappvändare som levde i underkastelse och därför bara följde order. Därför är det inte Eichmann eller polisen i sig som vi borde vara rädda för, utan de handlingar vi har valt att normalisera.

Genom att flytta fokus från mannen till strukturerna och därefter till jaget, beskriver Arendt hur en stat kan avhumanisera en individ och enbart göra den till en kugge i ett administrativt maskineri. Arendts texter blev kontroversiella då vissa hävdade att hon frikände Eichmann från skuld. Författaren hävdar aldrig att Eichmann inte var kriminell eller att han inte borde hängas. Däremot så hävdar hon att hans brott inte började hos honom och att det inte kommer upphöra vid hans död.

Den senaste tiden har många i Indien vaknat till nyheter om död, fängslande och våld. Polisen säger till TV-kamerorna att de bara gör sitt jobb och att de utför order. Mannen från RAF i toalettkön är ingen Eichmann, han är bara en fotsoldat. Däremot så kanske Arendts argument även gäller honom. Alla individer som till synes har fri vilja att begå våldshandlingar, skyddade av ett system som har normaliserat sådana handlingar på ett sätt att något annat är otänkbart.

Detta gäller även för den stora mannen i blå uniform. Han må inte vara sadistisk, pervers eller ett ofattbart monster, istället är han skrämmande normal. Han är troligtvis en person som gör vad han måste för att överleva i ett ojämlikt samhälle. Enligt Arendt är normaliteten av våld mycket mer skrämmande än alla våldshandlingar sammansatt. En sanning som är svår att ta till sig, då vi måste inse att det finns en möjlighet inom oss alla att bli en Eichmann.

Därmed blir det en fråga om ansvar. Vi måste också komma ihåg att denna regering är demokratiskt vald, trots att de har en ideologi och historia som det indiska folket borde ha fruktat. Det är sant att RAF begår brott, men dessa brott är sanktionerade av staten, en stat som har blivit vald av oss. Därför behövs nu en omvärdering inte bara av staten, utan också av oss själva.

De senaste åren har Modi och hans inrikesminister, Amit Shah, klivit in i våra vardagsrum, våra sovrum och våra kök. När vi nu anklagar dom för att ha trängt sig in i våra rum, måste vi också komma ihåg varför vi lät dom komma in från första början.

Och medan journalister skriver artiklar och civila grupper skriver rapporter om övergreppen, måste vi även erkänna att vi är skyldiga till människors lidande. Trots att vi inte har avfyrat några vapen eller slagits med käppar. Som poeten James Baldwin sa:
”Vi måste tänka så nyktert som möjligt på människor, för vi är fortfarande varandras enda hopp.”

Artikeln ”Reading Arendt while India erupts” publicerades först i Himal Southasia.
Himal Southasia ”är Sydasiens första och enda tidskrift som täcker hela regionens politik och kultur. Tidskriften har sedan 1987 publicerat artiklar som är meningsfulla för både experten och läsaren som vill bli intellektuellt stimulerad” (Himalmag.com).

Översättning: Henrik Schedin

Nidhi Suresh
Nidhi Suresh

Nidhi Suresh är frilansjournalist och arbetar också vid MR-organisationen Quill Foundation i New Delhi. Hon har en masterexamen i konfliktstudier vid universitetet i Utrecht, Nederländerna. Åren 2017 och 2018 var hon journalist baserad i Kashmir.

Inga kommentarer än.

Skriv ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.