Unga afghaner i Sverige skriver om sina upplevelser

Tiotusentals unga afghaner har gjort sin livs resa, från en svår och riskfylld tillvaro till en dröm om ett bättre liv – i Sverige. I en ny, otrygg tillvaro i det nya landet har några av dem skrivit och publicerat böcker – på svenska. En handfull unga författare och deras böcker presenteras här av Karin Fridell Anter, ordförande för föreningen Stöttepelaren.

År 2015 sökte 23 500 ensamkommande unga afghaner asyl i Sverige, och året därpå ytterligera några hundra. Sedan dess har de levt i ovisshet om sin framtid. Lång väntan innan asylutredningen ens började, godtyckliga åldersuppskrivningar, ideliga flyttar mellan olika boenden. Och sedan avslag, eller för de lyckligt lottade ett uppehållstillstånd som bara är tillfälligt och där reglerna för förlängning är nästan omöjliga att förstå.

Ali Zardadi var 16 när han sökte asyl i Sverige i januari 2016. Knappt ett och ett halvt år senare publicerade han sin första bok på svenska: Ängeln och sparven. Den är, med Alis egna ord ”en bok som skrevs om när drömmar går sönder, när tårar rinner, när hjärtat skadats…”

På en levande och nyskapande svenska skriver han om längtan efter sin mamma och om det nya livet och de människor som hjälpte honom att finna trygghet i Sverige. ”Änglar” kallar han de kvinnor som hjälper honom med språket och ger honom värme, uppmuntran och kraft att känna sig ”som vilken stark kille som helst”. ”Sparvarna” är han själv och andra unga i samma situation – en benämning som snabbt fångades upp av den stora rörelse som arbetar för de ensamkommandes rätt att bygga sina liv i Sverige.

Efter Alis bok har det publicerats många andra där ensamkommande unga skriver om sina upplevelser. Muhammad J Muhammadis Ska vi dansa är en skakande skildring av livet som danspojke – sexslav – bland afghanska flyktingar i Pakistan. ”I hopp om att flera ska vågar träda fram tänker jag öppna min dörr och släppa ut sanningen tillsammans med den stank som jag förknippar med den. Rök, svett och sperma och värst av allt, rädsla.”

Skräck och glädje, livsavgörande beslut och kampen mot myggen i Nordanåker.

I sin nästa bok Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa berättar Muhammad mer om det svåra livet som landsflyktig hazara i Quetta, men också om sitt möte med Sverige och sin hemmahörighet här. Skräck och glädje, livsavgörande beslut och kampen mot myggen i Nordanåker. Och det smärtsamma i att inte bli trodd, att bli förnedrad genom ”vetenskapliga” röntgenundersökningar av knän och tänder och att efter den första boken få hot och obehagliga sexuella inviter. Om den befriande upptäckten av det svenska ordet hen som tillåter en att vara människa bortom alla kategoriseringar.

Med sitt målande språk och personliga tonfall lyckas Muhammad fånga sin läsare i både stort och smått. Det är nästan otroligt att detta är skrivet av en person som bara varit i Sverige ett par år och som valt att ansvara för texten helt själv, utan någon annans redigering. Jag hoppas att Muhammad får möjligheten att stanna i Sverige och fortsätta skriva och ser framför mig en stor författare och nydanare av det svenska språket.

Faiaz Dowlatzai är ordförande för Ensamkommandes riksförbund. Medan han studerade i sin hemstad Mazar-e Sharif arbetade han extra som engelsklärare, och efter flykten till Sverige har han skrivit sin första roman på engelska. Beyond The Blue Shrine bygger på händelser i författarens eget liv och skildrar kärlekshistorien mellan en ung kille och en flicka som är bortlovad till en man som är dubbelt så gammal som hon. Vi möter en hederskultur som förnekar flickor all rätt att bestämma över sina liv och som också drabbar de unga männen. Liksom huvudpersonen kastas läsaren mellan hopp och förtvivlan, och hur det går för de båda älskande tänker jag inte berätta här.

Faiaz Dowlatzais nästa bok är på svenska och heter Resan bortom de månlösa nätterna. Författaren berättar hur han under sin flykt till Europa tvingades tillbringa en tid i turkiskt fängelse. Ett smutsigt och oförutsägbart helvete där vakter och fångar inte förstod varandras språk, och där de kvinnliga fångarna var allra mest utsatta. Men också en plats där fångarna ställde upp för varandra. Författaren låter oss lära känna många av dem och berättar om deras livsöden.

Även andra unga afghaner har skrivit om sina upplevelser. I Aboozar Nazaris 24 dagar till ett nytt liv får vi följa flykten dag för dag. Väntan, skräcken, hungern, trängseln, smutsen. Smugglarna som lurar flyktingarna på pengar. Livsfaran i mötet med branta bergsstup, beväpnade vakter och sjöodugliga gummibåtar. Och gemenskapen mellan fyra killar som hjälps åt att klara sig genom detta.

En evighetslång väntan och sedan ett negativt asylbeslut. Jag är 19 år och har varit papperslös i hela mitt liv.

I Efter varje natt kommer en ny dag berättas Gholam Sakis historia av hans svenska mamma Anna Fogelberg. Erfan Akbaris Mardröm beskriver otryggheten som papperslös i Iran och den farliga flykten, men den verkliga mardrömmen är att den trygghet han hoppades på i Sverige förvandlades till en evighetslång väntan och sedan ett negativt asylbeslut. ”Jag är 19 år och har varit papperslös i hela mitt liv”, konstaterar han.

Boken Förvar har formen av en dagbok skriven av Hasebullah Fateh och hans familjehemsmamma Ylva Liljeholm. Hasebullah hade oturen att komma till Sverige en dag för sent för att omfattas av ”gymnasielagen”, och i stället för att få gå sitt sista gymnasieår på naturvetenskapliga programmet blev han därför inlåst på förvar och efter några månader deporterad till Kabul.

Boken handlar om dessa månader, och det godtycke han och hans olyckskamrater utsattes för i det som författarna kallar ”flyktingfängelset”. Innan han hamnade i förvaret skrev Hasebullah Fateh låten ”Kom kompis!”. Han sjöng den tillsammans med sina kamrater i Kräklingbo manskör. Kort innan han deporterades spelade de tillsammans in den på en video som finns på YouTube (länk öppnas i nytt fönster). Han i förvaret – körkamraterna på Gotland.

Flera människoöden får vi ta del av i boken Salaam Sverige, som bygger på en blogg i Kristianstadsbladet. Tillsammans med Malin Fahlborg berättar Hamid Akbari och Nasir Ahmad Kazimi om sina liv och många andras. Vi får träffa den som blivit tvångsrekryterad till kriget i Syrien och sett sina vänner bli skjutna.

Den som lever i skräck för vad som ska hända hans familj när hemstaden Ghazni brinner. De många som blivit misstrodda av svenska myndigheter – och de få som blivit trodda eller haft tur och faktiskt får sina uppehållstillstånd. Den som deporterats till ett Afghanistan där han aldrig har varit, och den som flytt vidare till Frankrike.

Varför ska vi då läsa dessa böcker, skrivna av unga människor som mödosamt tagit sig till ett Sverige som välkomnade dem men sedan vände sig mot dem? Ett skäl är att de är värdefulla vittnesmål som berättar om det som många inte vet, eller vill veta, om de unga flyktingarna, deras bakgrund, deras flykt och det skamliga sätt som Sverige behandlar dem på.

Vissa av böckerna har dessutom litterära kvaliteter och en giltighet som går långt utöver den enskilda flyktingens livshistoria. Det gäller också de dikter som (ännu) inte publicerats som egna diktsamlingar. I antologin Finns det plats för mig i världen? har Margareta Söderberg samlat berättelser och dikter om och av afghanska ensamkommande. Jag kan inte här räkna upp namnen på de femton svenskspråkiga afghanska poeter som medverkar i boken, utan nöjer mig med att citera två dikter:

Fråga mig inte att
varför är du så trött
Jag har sprungit över flera länder ensam
och med flera önskar,
men kolla att vad de har gjort med min önskan

Av Mohammadamid Faqirzada

Jag kan höra dig
fastän du inte säger ett ord
fastän du inte är här just nu
fastän du är långt bort från mig och min värld
så hör jag dig (framtiden) viska:
”jag kommer”

Av Arian Rahmani

Alla böckerna, och andra om liknande ämnen, kan beställas från Stottepelaren.se (nytt fönster). Överskottet går till utsatta ensamkommande ungdomar i Sverige.