SD vill hjälpa flyktingar på plats. SD vill utfärda ”tillfälliga uppehållstillstånd” som omfattar ”den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar.” SD förespråkar repatriering. Vi bör ifrågasätta vilken nivå av stabilitet SD anser att en post-konflikt stat ska ha uppnått för att rättfärdiga repatriering av flyktingar? Vem bestämmer när flyktingen inte längre anses riskera ”livshotande konsekvenser”?
Ta Sri Lanka som ett exempel. Sol. Bad. Vackra stränder. Kryddstark mat. Te. Tuk-tuks. Elefanter. Ett paradis. Ett perfekt resmål. Frid och fröjd under två veckor på ett hotell vid en strand. Inga bekymmer. Inga faror. Vems är ansvaret att ifrågasätta säkerheten i ett land där turismen ökar?
Sri Lanka, ett land som har varit härjat av ett blodigt inbördeskrig i flera decennier. Trots att den väpnade konflikten fick sitt slut år 2009, råder det stora spänningar inom landet än idag, mycket beroende på de våldsamma slutstriderna. Insatser för att skapa försoning och en stabil samt hållbar fred har snarare bidragit till en förstärkning av gamla spänningar, liksom skapat grogrund för ny irritation mellan etniska och religiösa grupperingar i landet.
Formellt anses kriget vara ett avslutat kapitel, trots detta har båtar med flyktingar påträffats i havet vid australienskt territorium under den gångna sommaren. Fem år efter krigets slut väljer Lankeser, trots en risk för att repatrieras med fängelse och böter som konsekvens, att fly landet. Varför?
Trots påtryckningar från omvärlden och FN om att utreda brott mot mänskliga rättigheter och humanitär rätt har den Lankesiska regeringen valt att fortsätta arbeta efter sitt eget tycke. Den Lankesiska regeringen kritiserar FN för att vara oförstående inför landets utmaningar och behov. Den Lankesiska regeringens politik och agenda har lett till att oppositionen har tystats ner. Människor drar sig för att öppet kritisera regeringen på grund av rädsla för repressalier. Inskränkt yttrandefrihet. Censur av media. Ett samhälle präglat av oro och misstänksamhet. Politisk instabilitet. Rädsla. Människor fruktar fortfarande sina liv. En oviss framtid. Ett behov att fly.
Är det möjligt att benämna ett land med många simultant pågående inre spänningar för fredligt? Personligt våld. Strukturellt våld. Fysiskt våld. Psykologiskt våld. Johan Galtung, freds- och konfliktforskare från Norge, menar att det finns olika klassifikationer av begreppet våld, vilka således reflekterar olika tillstånd av fred. Positiv fred och negativ fred. Positiv fred är det som ultimat bör eftersträvas då den främjar sannolikheten till en långvarig och hållbar fred. Tillstånd av negativ fred, som kan ses i stater där försoningsprocessen ännu inte har inte nått sitt slutmål, innebär risker för att en väpnad konflikt blossar upp igen.
SD vill hejda ”massinvandringen.” Minska anhöriginvandringen. Repatriera flyktingar. Tar SDs politik i beaktande flyktingens livskvalitet och välmående i väntan på repatriering? En splittrad familj. Minnen. Mardrömmar. Ångest. Apati. PTSD. Känslan av att tvingas återvända till det man en gång flydde ifrån. Ovisshet. Återvända till vad? Till vem? När? Hur? Maktlöshet.
Ska ett formellt slut på en väpnad konflikt rättfärdiga repatriering av en traumatiserad flykting? Upplevelser tolkas genom betraktaren ögon. Vem ska sätta agendan? Ska dom olika dimensionerna av krig och fred tas i beaktande? Vem ska ansvara för att tolka FNs flyktingkonvention? Vem ska bedöma den enskilda flyktingens risk att utsättas för livshotande konsekvenser? Hur bekymrade bör vi vara över att vi tillåtit SD:s värdekonservativa, nationalistiska socialkonservatism driva debatten om invandring och flyktingpolitik?