I år var det fem år sedan inbördeskriget i Sri Lanka tog slut. Då, för fem år sedan, bevittnade jag hur jublande, sjungande och dansande människoskaror drog genom gatorna i huvudstaden Colombo. Samtidigt svällde lägren med desperata överlevande från slutfasen av kriget till näst största tätorten i Sri Lanka.
Lägren kallades allmänt för internflyktingläger, men på den här tiden handlade det i själva verket snarare om interneringsläger, och dit fördes hela civilbefolkningen från Vanni-området i norr.
Sedan dess har 18 maj firats med stora militärparader i södra delen av landet samtidigt som människor i norr har förbjudits att högtidlighålla årsdagen av krigsslutet. BBC rapporterar att säkerhetsstyrkor under helgen omringade oppositionspartiers kontor och religiösa helgedomar i norr för att förhindra att minnesceremonier ägde rum där.
Anledningen är att när människor i norr minns sina döda från kriget, så handlar det om människor som dog på förlorarnas sida, vare sig de stred för ”Tamilska tigrarna” eller hörde till den civilbefolkning som trängdes hårt av den framryckande regeringsarmén.
National Peace Council (NPC), en av Diakonias samarbetsorganisationer, har hamnat i blåsväder i lokala medier, efter att nyligen i ett offentligt uttalande skrivit att ”inget klokt land firar seger efter ett inbördeskrig”.
Att minnas alla som dog på båda sidor i kriget skulle kunna ena landet enligt NPC
Istället tycker de att årsdagen borde vara ett tillfälle att minnas alla som dog i kriget. Endast på så sätt skulle minnesdagen kunna bidra till att påbörja ett verkligt enande av landet och öka hoppet om att liknande blodbad aldrig ska hända igen, resonerar de.
Det finns ett berömt uttalande av en parlamentsledamot i Sri Lanka, Colvin R de Silva, under en maratondebatt om en ny språklag 1956. Lagförslaget gick ut på att ge majoritetsbefolkningens språk, singalesiska, status som officiellt språk i landet. Tamilska språket, modersmål för såväl tamiler som muslimer (sammanlagt cirka en fjärdedel av befolkningen) skulle inte få någon erkänd officiell status alls, enligt lagförslaget.
Medan lagförslaget debatterades i parlamentet svällde skarorna av människor som med ickevåldsmetoder verkade för ökade minoritetsrättigheter, men det förekom också våldsamheter ute på gatorna mellan lagförslagets företrädare och motståndare.
Det var då som de Silva gick till historien när han sade att officiellt stöd för två språk skulle hålla ihop landet medan ett enda officiellt språk skulle komma att splittra landet.
[Reds anm, citatet översatt lyder: ”Ett språk, två länder. Två språk, ett land.”]I eftertankens kranka blekhet framstår uttalandet som närmast profetiskt. Lagförslaget drevs nämligen igenom och efter ytterligare våld och mer polarisering bildades så småningom de första grupperna som tog avstånd för ickevåldskampen för minoritetsrättigheter till förmån för väpnad kamp för fullständig självständighet för områden i norr och öster med företrädesvis tamilsk befolkning. Det i sin tur banade väg för ett kvarts sekel av inbördeskrig.
”Ett land, ett språk” låter skenbart enhetligt, men fungerar i själva verket splittrande i en mångkulturell verklighet (och var i världen är mångkultur inte en verklighet?) Att göra rum för allas språk enar. Så var det då, och så är det nu.
Men nu, ett blodigt inbördeskrig senare, krävs mera. Till att börja med krävs att man gör rum för de skilda erfarenheterna från kriget. Regeringsarmén gratulerar sig själv till att ha enat landet genom att besegra separatisterna.
Sanning och försoning hör ihop
Men vill man verkligen se ett enat land, krävs att man slår in på den svåra vägen till försoning. Då duger det inte att förneka och förtrycka verkligheten som så många invånare lever med, och att med vapenmakt förhindra sörjande människors minnesceremonier. Sanning och försoning hör ihop.
I försoning ingår också upprättelse. De brott mot mänskliga rättigheter som fortfarande pågår måste upphöra, och tidigare brott, begångna av båda sidor, dras fram i ljuset.
Så skulle man äntligen på ett respektfullt och konstruktivt sätt kunna komma till kärnfrågan: Frågan om hur majoritet och minoriteter bör leva tillsammans i det hårt prövade öriket.
Text: Anna Åkerlund, Diakonia
Läs mer | Diakonibloggen
Texten publicerades först på Diakonias blogg i maj 2014 under rubriken ”Att göra rum för alla”. Diakonias blogg återfinns numera under Svenska kyrkans bloggportal.
