Den indiska modellen: Kränk inte en troende!

 

Beräknad lästid 3 minuter

Indien har en frejdigt bitsk journalistik som får svenska medier att framstå som insmickrande och harmlös gentemot de styrande. Indiska tidningar och tv-kanaler granskar korruptionen, hänger ut korrumperade – och i såväl dagstidningar som i veckomagasin finns en lång tradition av politiska satirteckningar.

Ändå finns ett område i Indien där man måste tassa på tå. Religiös tro.

Indiens grundlag är skriven i fransk anda med starkt skydd för rätten att få säga vad man vill. Grundlagen påbjuder till och med ett vetenskapligt och rationellt tänkande och förbjuder statligt finansierade skolor att ägna sig åt religiös propaganda. Och i det sekulariserade och multireligiösa Indien måste man passa sig för hur man konstnärligt skildrar och gestaltar religiösa anhängare – oavsett om de är hinduer, muslimer, sikher, buddister, jainer, parser eller kristna.

I det kollektiva minnet har indierna visserligen lång erfarenhet av att leva sida vid sida med folk av annan tro. Men i minnet finns tyvärr också illdåd som religiösa pogromer riktade mot såväl hinduer som muslimer och sikher – från delningen av brittiska Indien 1947, från Delhi 1984, från Bombay 1992–1993 och från Gujarat 2002.

Man minns dessvärre dessutom alla terrorattentat, de flesta utförda av islamister, under det nya årtusendets första tio år. Kulmen i den fruktansvärda våldsvågen var de tio islamistiska terrormännen som dödade nästan 200 människor i centrala Bombay i november 2008.

Därför finns ett undantag från den annars långtgående indiska tryck- och yttrandefriheten. Böcker, filmer och tidningsartiklar som man är rädd ska piska upp hat mot olika religiösa grupper kan drabbas av myndigheternas censur. Allt för säkerheten, lugnet och tryggheten. Allt för att slippa att kränkta religiösa grupper ska ta till våld.

Indien har en lag som gör det straffbart – upp till tre års fängelse – att förolämpa religionsanhängare. Och det är inte en lag som hindunationalistiska politiker stiftat för att freda hinduismen. Alla religioner kan räkna med skydd enligt Section 295A i indiska brottsbalken som förbjuder ”avsiktliga och illvilliga handlingar avsedda att röra upp religiösa känslor bland alla klasser av medborgarna”.

1. Salman Rushdie vägrades under hela 90-talet inresa i Indien, eftersom ayatollan i Iran uttalat en fatwa mot honom för romanen Satansverserna. Varför fick han inte komma till Indien? Jo, Rushdies närvaro i Indien skulle kunna reta upp landets muslimer.

2. Filmen Da Vinci-koden förbjöds 2006 i den sydliga delstaten Tamil Nadu eftersom man var rädd för att den skulle kunna kränka kristna indier.

3. Biografägare i delstaten Gujarat vägrade i början av 2007 att visa filmen Parzania, som handlar om dödandet av muslimer 2002, i rädsla för att hinduer skulle känna sig utpekade och bli arga.

4. Senare samma år polisanmäldes den indiske affärsmannen Anil Ambani – av tidningen Forbes rankad som värdens 6:e rikaste person – för att hans mobiltelefonoperatör Reliance Communications spridit ett skämt om sikher, en annan av Indiens många minoritetsreligioner.

5. Och 2008 förbjöds visningen av filmen Jodhaa Akbar i två av Indiens delstater. Varför? Jo, filmen skildrar äktenskapet mellan den muslimska mogulkejsaren Akbar och den hinduiska rajputkvinnan Jodhaa Bhai. Myndigheterna var rädda för att skildringen av allianser för fred mellan hinduer och muslimer skulle uppfattas som kränkande av dagens konfrontationsglada hinduhöger (som tur är höjde Indiens Högsta domstol yttrandefrihetens fana och förklarade till slut att filmen måste få visas i hela Indien).

En sak är mycket trolig: Franska Charlie Hebdo hade inte fått publicera sina bitska satirteckningar riktade mot islamister, eftersom man hade varit rädd att man därmed också riskerade att förolämpa också många vanliga fredliga muslimer.

Indiens lag mot hädelse kan ses som ett skydd för allas rätt att utöva sin tro – och som en begränsning av yttrandefriheten (ibland missbrukas lagen och utnyttjas av gudsmän för att bli av med besvärliga kritiker). Å ena sidan försvaret av demokratins innersta väsen. Å andra sidan upprätthållandet av säkerhet och stabilitet.

Det demokratiska idealet: Kapitulera inte inför hot om våld. Stå upp för det fria ordet. Försvara yttrandefriheten till varje pris.

Den indiska erfarenheten: Granska, kritisera och häckla våldsverkare, korrumperade politiker och maktmissbrukande myndigheter, men var försiktig med vad du säger om en annan människas religiösa tro. Släpp inte loss chauvinistmonstret, som kan piska upp stämningar som i förlängningen äventyrar grundvalen för fungerande demokrati och yttrandefrihet.

Per J Andersson

Frilansjournalist, grundare av resetidningen Vagabond och författare till en handfull böcker om Indien, bland andra ”New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige”, ”Indien – elefanten som började dansa”. Senaste boken, ”Drömmen om en ö”, släpptes hösten 2022. Han var programledare för ”Räls” i Sveriges Radio.