Ytterligare ett ofritt val har hållits i Bangladesh, konstaterar den i Göteborg baserade exilförfattaren Saiful Baten Tito. När rösterna räknats har Bangladesh Nationalist Party (BNP) en klar majoritet i parlamentet. Nu finns det islamistiska Jamaat-e-Islami i det politiska rummet. Samtidigt som Awami League har ställts utanför.
Det har hållits parlamentsval i Bangladesh, det trettonde sedan självständigheten från Pakistan 1971. Det var ännu ett i raden av ofria val för landets invånare, efter valen 2014, 2018 och 2024.
Denna gången förbjöds Awami League från att delta i valet. Partiets medlemmar och företrädare har förföljts. Anhängarna uppmanades att avstå från att alls rösta. Valdeltagandet blev ändå runt 60 procent.
De två stora spelarna blev i stället Bangladesh National Party (BNP), som med knappt 50 procent av rösterna får 209 av de 299 platserna i parlamentet och Jamaat-e-Islami, ett fundamentalistiskt islamistiskt parti, som nu efter att ha fått nästan 32 procent av rösterna får 68 platser. Vid föregående val var partiet avregistrerat, och kunde inte delta.
Frånvaron av den unga nationens allt sedan självständigheten centrala politiska kraft var slående. Awami League har efter återkomsten till makten i slutet av december 2008 stadigt fått över 200 platser i parlamentet, efter val som BNP bojkottat.
Inte bara har partiet förbjudits, den för bangladeshier självklara hälsningsfrasen ”Joy Bangla!” tillåts inte, eftersom den kan tolkas som sympatier för Awami League. Men partiet som ledde befrielsekriget 1971 kan inte räknas bort, även om det är just detta som det nuvarande styret i Bangladesh arbetar för att göra.
På Wikipedia finns en pedagogisk sida med statistik över parlamentsvalen i Bangladesh från 1971 till idag. Det är bara att klicka sig igenom de 13 valen för att förstå att demokratin varit skakig i den unga nationen.
Vid sidan av parlamentsvalet hölls också en omröstning om en ny konstitution, som grundas i den så kallade Julirevolutionen.
Vid sidan av parlamentsvalet hölls nu också en omröstning om en ny konstitution, som grundas i den så kallade Julirevolutionen. Mer om det senare.
Det var den 5 augusti 2024 som Awami League-regeringen föll, efter att ha regerat landet under de senaste 16 åren. Protesterna som ledde till omfattande förstörelse och dödsskjutningar av demonstranter på gatorna beskrevs som ett folkligt uppror.
Det inleddes 2024, efter de senaste valen, då den nu till åren komna premiärministern Sheikh Hasina och hennes Awami League tog hem segern. Det valet bojkottades av BNP, med partiets ledare Tarique Rahman i exil i London sedan 2009.
Huvudorsaken till protesterna 2024 uppgavs vara de statliga och offentliga så kallade kvotjobben, där ättlingar till frihetskämpar gick före i kön och fick privilegier i samhället. Under Awami Leagues tid vid makten ifrågasattes tre nationella val, både inom landet och internationellt, vad gäller transparens och neutralitet.
Awami Leagues fall blev dramatiskt. Av allt att döma och som framkommit från olika källor, spelade Muhammad Yunus, Nobelpristagaren i ekonomi 2006, en central roll. Han klev sedan in som chefsrådgivare i övergångsstyret.
Dr Yunus, som han ofta kallas, förknippas med begreppet mikrofinansering. Han har seglat på sitt Nobelpris, med uppbackning från USA, där han varit bosatt. Men hans Grameen Bank, ”Banken för fattiga”, har kritiserats för att ha skuldsatt människor.
Under protesterna utförde Jamaat-e-Islami, jobbet på gatorna, infiltrerade studentorganisationer, och drev på protesterna, för att störta Hasina.
Ordföranden för Jamaat-e-Islamis brittiska gren har gått ut och offentligt förklarat att J-e-I och professor Yunus satsade stora summor och även anlitade utländska lobbyister för att störta regeringen.
I september 2024 sade Yunus själv, vid ett evenemang arrangerat av Clinton Foundation, att rörelsen visserligen framstod som spontan – men att noggrann planering i själva verket låg bakom.
Efter Awami Leagues fall blev det uppenbart att något djupare stod på spel.
Efter Awami Leagues fall blev det uppenbart att något djupare stod på spel. Förstörelsen av monument och offentliga institutioner var massiv. Systematiskt raderades alla spår av landets historiska arv från befrielsekriget. Samtidigt var det ett angrepp på den bengaliska nationens identitet och sekulära idé.
Samtidigt är Awami League på inga sätt utan skuld och måste granskas och kritiseras för handlingar. Partiet ställde förvisso somliga pakistanska krigsförbrytare inför rätta för folkmord och våldtäkter 1971. Sedan kompromissade det med krafter som varit fientliga till befrielsekriget.
Dess ledare visade eftergivenhet inför växande islamistisk extremism och blundade för och blev en del i en omfattande korruption. På något sätt är det frukterna av detta agerande som vi nu ser.
Redan från början var parlamentsvalet i Bangladesh 2026 i grunden odemokratiskt och ett tydligt brott mot konstitutionen.
För det första saknar den regering som organiserade valet konstitutionell legitimitet. För det andra förbjöds Awami League – på Jamaat-e-Islamis inrådan – genom ett exekutivt beslut. Detta var i sig grundlagsstridigt och banade väg för ett ensidigt val, utan att partiet gavs någon möjlighet att överklaga.
Sedan den 5 augusti 2024 har en landsomfattande aktion för att eliminera Awami League-medlemmar pågått. Den här kampanjen har letts av Jamaat-e-Islami – samma parti som motsatte sig Bangladeshs självständighet 1971 – tillsammans med dess studentorganisationer Islami Chhatra Shibir och National Citizens’ Party.
Metoden har varit mob violence, pöbelvåld. Hundratals människor har lynchats offentligt enbart på grund av sin partianslutning. Tusentals har fängslats utan rättssäkra grunder och över 150 människor har dödats i fångenskap.
Ofta har dessa människor anklagats för mord i massåtal och listats som misstänkta. Trots avsaknad av bevis har polisen gripit och fängslat dem, utan rättegång. Det här har också journalister, författare och konstnärer utsatts för.
Syftet har varit att omöjliggöra borgen. Även personer i civilrättsliga mål har nekats frigivning. Journalister, konstnärer och akademiker med sympatier för Awami League eller försvarare av ett sekulärt Bangladesh och minoriteters rättigheter har systematiskt gripits.
Rakt igenom detta har professor Dr Yunus varit tyst. Han har vägrat prata om mob violence, det bestialiska pöbelvåldet. Han kallar i stället dessa grova brottslingar överslätande för ”en påtryckningsgrupp”.
Agerandet ger intryck av att han, i sin roll som regeringschef, har velat hämnas mot Awami League och har berövat partiet möjlighet att motsätta sig förbudet.
Efter 17 år i exil återvände BNP-ledaren Tarique Rahman för att ställa upp i valet. Inget i hans agerande vittnar om någon vilja till inkludering. Hans lågmälda uttalande om att ”inga partier borde förbjudas” fick i praktiken inget genomslag.
Han slog aldrig fast det självklara: att ett val i Bangladesh utan Awami League i grunden är bristfälligt. Möjligen gjorde han detta av rädsla för våldet som utförs av krafter med koppling till Jamaat-e-Islami.
Valet den 12 februari följde jag själv intensivt på internet och genom kontakter med människor i Bangladesh och diasporan. Inte sedan jag lämnade landet för flera år sedan har jag kunnat återvända, utan får numera följa utvecklingen i landet på distans. Det är ett öde som drabbat mig och andra som inte låtit bli att berätta om det som sker.
Det som utspelades i landet stod i skarp kontrast till regeringens beskrivning av en ”festlig demokratisk process”. Verkligheten präglades i stället av omfattande pengaflöden och en betydande väljarbojkott, även om en hel del AL-anhängare har röstat på BNP för att minska utrymmet för Jamaat-e-Islami.
Av de omkring 120 miljoner registrerade väljarna låg valdeltagandet under vad som kan krävas av ett genuint demokratiskt val.
Utfallet framstår nu som en konstruerad överenskommelse, med BNP-Jamaat som ett regeringsblock och en annan konstellation av samma partier som opposition. Det bär alla kännetecken på en toppstyrd politisk uppgörelse, som varit på förhand bestämd, och inte är en följd av folkets vilja i en legitim demokratisk process.
Parallellt organiserade valkommissionen en folkomröstning om konstitutionella förändringar. Väljarna fick välja mellan ”Ja” och ”Nej”, utan någon egentlig information om innebörden och konsekvenserna av förändringen.
Regeringens rådgivare, däribland chefsrådgivaren Yunus, kampanjade aktivt för ett ”Ja” och varnade för att ett ”Nej” skulle möjliggöra den tidigare premiärministern Sheikh Hasinas återkomst och leda till nationell undergång.
Retoriken påminner om Squealer i Orwells roman Djurfarmen, som spred skräckbilder av att varje alternativ skulle föra tillbaka den grymme bonden Jones.
Den USA-baserade akademikern Ali Riaz konstaterade att en regering som inte verkar under konstitutionell rätt kunde driva en kampanj. Han väckte en långt viktigare fråga (som han själv undvek att besvara): Hur kan ett val som organiseras av en okonstitutionell regering vara legitimt?
Dagen efter valet avslöjades ett häpnadsväckande inslag: valkommissionen rapporterade ja-röster som översteg 100 procent i vissa valkretsar – i ett fall hela 244 procent. Uppgifterna publicerades i bangladeshiska medier och fick stor uppmärksamhet, då de pekade på att regeringens förutbestämda mål hade uppnåtts, med råge.
Oavsett vad som hänt förblir Awami League och BNP även fortsatt de två dominerande politiska krafterna i Bangladesh. Traditionellt har de två partierna tillsammans samlat omkring 70 procent av väljarkåren. Detta faktum har har länge oroat Jamaat-e-Islami, som tar till icke-demokratiska metoder, som hot och våld, för att nå makt och inflytande.
Åren 2008 till 2024, med Awami League vid makten, präglades av korruption och missförhållanden, vilket öppnade för Yunus kuppliknande övertagande som utfördes med assistans av islamister.
Samtidigt skedde under samma period en historiskt sett omfattande ekonomisk utveckling. Inte minst förbättrades infrastrukturen och framsteg gjordes inom kommunikation, elektrifiering, utbildning och hälsovård. Rent socialt blev det bättre, även om väldigt mycket återstod.
Under ytan fanns hela tiden den tickande islamismen, som syns överallt och har som mål att växa och ta över, inte minst genom ett oändligt antal madrasas, koranskolor.
Den rörelse som störtade regeringen mobiliserades under parollen om ett ”Bangladesh fritt från diskriminering”. Sedan dess har ojämlikheten fördjupats inom samtliga sektorer. Utrymmet för fritt tänkande och för allt som inte följer normen (islam) har krympts.
Fattigdom har brett ut sig och de mest utsatta människorna är än mer desperata i den dagliga kampen för överlevnad.
Under de 18 månaderna som Yunus har det islamistiska Jamaat-e-Islami kunnat se sig gynnade. Det är anmärkningsvärt att en Nobelpristagare, som vill tona fram med image av en förkämpe för svaga och utsatta, har anslutit sig till ett islamistiskt projekt, till synes drivet av en personlig vendetta. Detta val som inte följer konstitutionen och saknar legitimitet framstår som en fortsättning i samma riktning.
Awami League och dess anhängare tog dock inte till våld mot vad som beskrevs som ”ett på förhand regisserat val”. I stället uppmanade partiet till bojkott av valet under parollen ”No boat, no vote” – båten är valsymbol för Awami League. Initiativet var i grunden lovvärt och i en anda av icke-våld. Ändå kan valet 2026, oavsett måttstock, inte beskrivas som vare sig deltagande eller konstitutionellt.
Det islamistiska Jamaat-e-Islami kan genom närvaron i parlamentet öka inflytandet och fortsätta slå undan benen för idén om den sekulära staten. Motsatsen blir intolerans och ett samhälle under islamistiska normer. Är det verkligen detta bangladeshierna vill ha?
Översättning och bearbetning: Johan Mikaelsson
