Rösterna från delstatsvalen i Västbengalen, Assam, Tamil Nadu och Kerala samt i unionsterritoriet Puducherry är räknade. För premiärminister Narendra Modi är resultaten ett misslyckande och hos oppositionen har en gnista hopp tänts, konstaterar Lars Eklund i sin valanalys.
Visserligen vann Narendra Modis hindunationalistiska parti BJP valen i Assam och Puducherry. Men i de övriga tre förlorade BJP, och för Modi var förlusten i Västbengalen den tyngsta, eftersom han där satsat all sin prestige på att vinna valet. Det står klart sedan rösterna räknats och resultaten presenterats den 2 maj 2021.
Som jag skrev i min förra artikel i Sydasien (”Historiska förtecken kring Västbengalens val”) inför valet var hindunationalisterna segervissa och hoppades att erövra Bengalen som fram tills nu utgjort en sekularismens enklav och fristad i Indien.
Men den karismatiska chefsministern i Västbengalen Mamata Bannerjee och hennes populistiska parti Trinamool Congress lyckades stå emot det samlade trycket från premiärministerns parti och segrade i 213 valkretsar medan BJP endast vann i 77.
Valkommissionen som går i centralregeringens (läs: i Modis) ledband hade beslutat att valet i delstaten skulle delas upp i åtta omgångar för att möjliggöra maximal tid att påverka väljarna genom att låta Modi och hans närmaste man, inrikesministern Amit Shah, hålla storslagna valmöten i alla delar av delstaten.
Sista två månaderna före och under valen, mitt under den snabbt växande och dödsbringande andra vågen på den indiska coronakatastrofen, höll premiärministern inte mindre än 18 massmöten med hundratals och möjligen ännu fler deltagare i Västbengalen och Amit Shah därtill hela 30 stycken.
Men trots denna gigantiska uppbackning av Modi led alltså partiet ett svidande nederlag, BJP hade helt enkelt missbedömt de folkliga stämningarna i delstaten. Man trodde att missnöjet gentemot Mamata (som suttit vid makten sedan 2011) var mer betydande än det visade sig vara.
Det var en förmodan som byggde på partiets exceptionella framgångar i det parlamentsval som hölls 2019 då BJP erövrade nästan hälften av parlamentsplatserna i Västbengalen, och som därefter lockade en lång rad ledande företrädare för Trinamool att byta partitillhörighet till BJP i trygg förvissning om att makten snart skulle ligga i det partiets händer.
Partiet hade dessutom framgångsrikt odlat sin kast- och religionsbaserade agenda bland lågkastiga hinduer och ursprungsbefolkning inte minst i de skogsbevuxna ”djungelområdena” i Purulia och Jhargram vid gränsen mot delstaten Jharkhand liksom i Siliguri och Dooars-regionen (tedistrikten) i norra delen av Västbengalen.
Något man räknade med skulle säkra en BJP-seger i valet, men nu visade sig att Mamata behöll greppet om en stor del av dessa grupper, liksom bland den viktiga kastgruppen matuas som till stor del består av lågkastiga hinduer som flytt Östpakistan eller Bangladesh och nu dominerar flera gränsdistrikt.
Många av dem har betraktats som illegala immigranter men har av BJP utlovats indiska medborgarskap i enlighet med den lag som centralregeringen infört och som ger denna möjlighet åt grannländernas hinduer och andra minoriteter, men inte deras muslimer. Men även i fråga om matuas lyckades inte BJP få tillräckligt många att överge Trinamool Congress.
BJP misslyckades också kapitalt att vinna den urbana medelklassens stöd. I delstatshuvudstaden Kolkata tog Trinamool hem samtliga mandat, och den intellektuella eliten höll fast vid att stödja det lokala bengaliska partiet och litade inte på Amit Shahs försäkran att Rabindranath Tagore med sitt humanistiska, internationalistiska och sekulära budskap skulle fortsätta att vördas även av en BJP-regering.
Endast i norra Västbengalen höll stödet för BJP från parlamentsvalet i sig, man segrade i exempelvis Siliguri, Cooch Behar och spektakulärt nog också i bergsstaden Darjeeling som tidigare alltid röstat fram oberoende kandidater som inte känt något samröre vare sig med den nationella eller delstatliga politiken. Granndistriktet Kalimpong röstade däremot som vanligt fram en oberoende nepalispråkig kandidat.
Ändå gjorde BJP ett strålande resultat jämfört med det senaste delstatsvalet 2016 då man endast fick tre mandat, men nu ökade till 77. Därmed kommer man in på det tragiska faktum att BJP:s hela frammarsch motsvaras av ett totalt fiasko för de partier som fram tills 2011 dominerade politiken i Västbengalen och som stod för humanism och sekularism, nämligen Vänsterfronten, ledd av det marxistiska kommunistpartiet CPI (M), och kongresspartiet.
Dessa två disparata grupperingar gick i årets val samman i en allians tillsammans med ett nybildat sekulärt muslimskt parti, Indian Secular Front (ISF). Denna allians stod för ett sekulärt alternativ till såväl BJP som Trinamool Congress.
Men i ett läge där många väljare såg det som allra viktigast att till varje pris hålla BJP borta från makten gick deras röster till Mamata. Resultatet blev att såväl Vänsterfronten som kongresspartiet förlorade samtliga sina platser i delstatsparlamentet, och alliansens enda mandat vanns av ISF.
Dessvärre innebär Mamatas seger absolut ingen garanti för att sekularismen ska dominera i Västbengalen. Hon har själv bidragit till att göra religionen till en dominerande faktor i politiken genom att först söka vinna den muslimska minoritetens stöd genom att till exempel ge bidrag till imamers utbildning, och sedan försöka kompensera genom att också understödja hinduiska grupper, därigenom konkurrerande med BJP.
Som ledare för ett populistiskt parti utan egentlig ideologi är hennes hat mot vänstern och Kongresspartiet lika starkt som det för närvarande är gentemot BJP, och hennes lojalitet kan växla hur som helst.
Man ska inte glömma att Mamata tidigare faktiskt varit allierad såväl med BJP som en del av Nationella Demokratiska Alliansen (NDA) under Atal Behari Vajpayees regeringsperiod 1998-2004 och satt med i hans regering som järnvägsminister 1999-2000; som därefter med Kongresspartiet under Manmohan Singhs andra regeringsperiod (UPA2) då hon också var järnvägsminister under två års tid från maj 2009 till maj 2011 – då hon tillträdde som chefsminister i Västbengalen.
En besvärande personlig förlust led dock Mamata Bannerjee. I Nandigram, ett landsbygdsdistrikt som spelade stor roll när Trinamool Congress segrade i valet 2011 och satte stopp för Vänsterfrontens 35 år långa maktinnehav, ställde Mamata nu upp i valet som kandidat mot Suvendu Adhikari.
Tills nyligen var Adhikari en av partiets mest framträdande företrädare men var en av dem som hoppade över till BJP några månader innan valet. Här segrade Adhikari med knapp marginal, men få andra avhoppare till BJP lyckades med det konststycket.
Mamatas starka ställning i Västbengalen samtidigt som det av Gandhi-familjen ledda kongresspartiet håller på att marginaliseras över hela Indien har gjort att hon nu räknas formellt som ledare för oppositionen i det nationella parlamentet Lok Sabha (där BJP har egen majoritet efter valet 2019). Men att hon skulle lyckas skapa en enad opposition på riksplanet är det få bedömare som tror.
Att Narendra Modi och hans nätverk av hindunationalistiska organisationer – det så kallade Sangh Parivar, där BJP bara är dess politiska gren – skulle acceptera ooh leva med nederlaget i Bengalen är inte heller troligt.
Efter Trinamool-partiets valseger följde en vecka med våldsamma mordiska hämndaktioner av partiets supportrar riktade mot alla politiska motståndare, inte bara BJP utan också mot CPI(M). I det läget gick centralregeringen till skarpa verbala angrepp mot Mamata.
Delstatens guvernör Jaydeep Dhankhar, en gammal BJP-politiker från Rajasthan och sedan 2019 Modis handgångne man på plats i guvernörspalatset i Kolkata, beslöt utan att rådfråga delstatsregeringen att företa en factfinding tour för att undersöka våldsvågen.
Myndigheterna i Delhi fattade ett helt unikt beslut att samtliga 77 BJP-ledamöter ska tilldelas förstärkt säkerhetsskydd med livvakter. Något som hittills varit förbehållet ministrar på hög nivå och partiledare.
Modis hantering av den förödande andra vågen av pandemin har fått svidande kritik
För tillfället håller dock premiärministern sig stilla. Hans hantering av den förödande andra vågen av pandemin har fått svidande kritik i internationell press men också på hemmaplan och till och med bland lokala BJP-politiker och andra som sett sina nära och kära dö på grund av en totalt undermålig sjukvårdssektor i Indien.
Modis bristfälliga ledarskap och en katastrofalt usel coronastrategi har enligt samstämmiga expertutlåtanden lett till en gigantisk spridning av viruset och tillhörande ofattbart höga dödstal.
Faktum är att Modi just nu hamnat i sin värsta kris sedan han tillträdde som premiärminister 2014. Hans prioritering av att hålla oförsvarligt stora valmöten i Västbengalen istället för att fokusera på att hantera coronakrisen lyfts nu fram som en faktor bakom superspridningen av coronaviruset. Och än mer graverande för Modi är att Kumbh Mela tilläts hållas i oförminskad skala.
Kumbh är den största av alla hinduiska festivaler – ja till och med den största religiösa högtiden i världen över huvud taget. Den hålls normalt vart 12:e år i staden Haridwar invid floden Ganges.
Förra gången arrangerades festivalen 2010 och därmed skulle nästa Kumbh Mela hållas nästa år, 2022. Men indiska regeringen bestämde, enligt vad man påstår var på inrådan från astrologer att Kumbh Mela skulle tidigareläggas med ett år.
Med följd att årets Kumbh Mela kom att äga rum mellan den 14 januari och 27 april 2021. Mitt under pågående coronapandemi och trots varningar från många håll för de risker som fanns.
Till en början utan några som helst restriktioner, men efter halva festivalperioden fann sig Narendra Modi tvungen att uppmana deltagarna till försiktighet. Sammanlagt sex miljoner pilgrimer deltog i årets festival och tog ett rituellt dopp i floden, och i efterhand visar sig smittspridningen ha varit avsevärd.
Bland de smittade återfinns flera indiska politiker och Bollywoodstjärnor, men också Gyanendra Bir Bikram Shah Dev, Nepals före detta kung och hans hustru, drottning Komal Shah.
Då skall man komma ihåg att för drygt ett år sedan, i mars 2020, höll en islamisk organisation vid namn Tablighi Jamaat ett internationellt möte i moskén Nizamuddin Markaz i Delhi som blev en superspridarhändelse, med mer än 4000 bekräftade fall och minst 27 dödsfall.
Då fördömdes detta event och det spreds över hela Indien illasinnade inlägg i sociala medier om muslimers nonchalans beträffande covid-19. När nu Kumbh Mela blev ett än värre superspridarevent kom detta i stort sett bara att rapporteras om i de fåtaliga oberoende nyhetsförmedlande medier som ännu finns kvar i Indien, exempelvis tidskriften Caravan. Dubbelmoralen är bara allt för uppenbar.
En teori som framförts beträffande regeringens beslut att ordna Kumbh ett år i förväg skulle vara att man hoppades på goodwill bland de hinduiska väljarna i nästa års delstatsval i Uttar Pradesh och Uttarakhand.
Oppositionen har fått en liten gnutta hopp om att få stopp på den hindunationalistiska ångvälten
BJP:s misslyckande att erövra makten i Västbengalen samt den förödande kritiken som riktats mot Narendra Modi för hans bristfälliga hantering av coronakrisen har gett den splittrade oppositionen en liten gnutta hopp om att det går att stoppa den hindunationalistiska ångvälten från att ta över hela Indien.
Och det var ju inte bara Västbengalens väljare som avvisade BJP. Också i de två sydligaste delstaterna Tamil Nadu och Kerala blev valresultaten en besvikelse för BJP.
I Tamil Nadu segrade med stor marginal en allians kallad Sekulära Progressiva Alliansen, ledd av det regionala partiet Dravida Munnetra Kazhagam (DMK) under ledning av Muthuvel Karunanidhi Stalin – son till tidigare legendariske chefsministern M Karunanidhi.
Alliansen som också innefattade kongresspartiet och de båda kommunistpartierna CPI och CPI(M) tog nu över makten efter 10 års styre av det konkurrerande regionala dravidiska partiet All India Anna Dravida Munnetra Kazhagam (AIADMK), allierat med BJP.
Dock blev valet en viss framgång för BJP i det att man tog fyra mandat i delstatsparlamentet efter att tidigare inte haft några alls.
I Kerala så blev resultatet något oväntat en klar seger för den sittande vänsterfrontsregeringen. Medan vänsterfronten i Västbengalen är nästan utraderad finns den alltså kvar som en maktfaktor i Kerala.
Under ledning av chefsministern Pinarai Vijayan från CPI(M) lyckades man försvara sitt maktinnehav i en delstat som annars gjort sig känd som en där väljarna byter regering vid varje val, och då är det inte med BJP utan med en allians dominerad av kongresspartiet kallad Förenade Demokratiska Fronten (UDF).
I valet lyckades inte BJP ta ett enda mandat, och i de valundersökningar som gjorts framgår att Vänsterfronten segrade i alla de tre regioner som Kerala grovt räknat sägs bestå av, såväl i den hinduiska södern, det kristna mittbältet och i den nordliga muslimskt dominerade delen.
Återstår för BJP att glädjas åt segern i delstatsvalet i Assam som var helt väntat, och i det lilla unionsterritoriet Puducherry, en enklav mitt i Tamil Nadu som var fransk besittning fram tills 1951.
Slutligen ska nämnas att kommunalval (panchayat elections) hölls i ett stort antal städer i Indiens folkrikaste delstat Uttar Pradesh i början av maj. Resultaten visade att stödet för BJP sjunker stadigt också i denna BJP:s starkaste fäste.
Partiet tappade stort till förmån för Samajwadi Party, och intressant nog förlorade BJP kontrollen över panchayat-församlingarna både i Varanasi – den stad som Narendra Modi representerar i parlamentet – och tempelstaden Ayodhya, centrum för den pågående hindutvakampanjen i landet, där bygget av det stora Ramtemplet pågår.
Med detta sagt måste man alltid reservera sig, indisk politik är nyckfull. Det som är dagens sanning ett år kan snabbt förändras med nya maktkonstellationer och oväntade nya omständigheter.
Sådant har inträffat många gånger förr, och Narendra Modi är i sanning en skicklig spelare och har har fortfarande kvar sin stora popularitet bland den hinduiska majoritetsbefolkningen och även bland utlandsbosatta indier.
Det är mycket möjligt att han kommer tillbaka och på nytt tar initiativet och kommandot när väl coronapandemin klingat av. Men Bengalen lyckades han inte erövra den här gången.
Läs mer | Resultaten i Indiens delstatsval 2021
Indiens valkommission presenterar resultaten från valen Västbengalen, Assam, Tamil Nadu och Kerala samt i unionsterritoriet Puducherry på den officiella webbplatsen (på engelska och hindi). Men i Wikipedias artikel (engelska) om valet i Indien 2021 finns mer lättillgänglig och överskådlig information. Hos bland andra Indian Express kan fyllig rapportering kring valet och resultaten läsas. One India erbjuder grafik och överskådlighet kring valresultaten och de vinnande kandidaterna (på engelska samt ytterligare åtta språk).
