Kvinnor som deporteras till Afghanistan, från Iran och andra länder där de sökt tillflykt, lever med ständig rädsla under talibanernas våld och lagar. En mix av politik, regionala konflikter och extremism berövar dem frihet, framtidstro och mänsklig värdighet. Läs rapporten från en kvinnlig journalist i Afghanistan.
Författaren är en kvinnlig afghansk journalist baserad i Afghanistan, utbildad med finskt stöd innan talibanernas maktövertagande. Av säkerhetsskäl hålls hennes identitet hemlig. Texten innehåller två reportage från IPS som översatts.
”Roya”, 52 år och mor till fyra barn, berättar sin historia för en kvinnlig journalist i Parwanprovinsen. Hon beskriver den rädsla och osäkerhet hon lever med efter att ha deporterats från Iran.
När Roya, som var polis i Afghanistan till 2021, lämnade landet med sin familj kände hon lättnad över att ha lyckats fly från talibanernas skräckvälde. Hon kunde inte föreställa sig att hon mindre än tre år senare skulle tvingas tillbaka – till en verklighet som är än värre.
Nu ligger hon vaken om nätterna och oroar sig över att bli identifierad som före detta polis. Under den afghanska republikens år arbetade hon i Parwanprovinsens kvinnoenhet inom polisen och hade en inkomst som försörjde familjen.
När regeringen föll och talibanerna återtog makten 2021 blev uniformerade kvinnor måltavla för direkta och indirekta hot. Hon fruktade för sitt liv och flydde till Iran, där hon och hennes man och barn levde några år i relativ trygghet.
– I Iran arbetade jag i en fabrik som gjorde tomatpuré, berättar hon. Vi hade ett hem, vi åt bra, och framför allt hade jag ro i sinnet eftersom vi levde i relativ säkerhet.
Hennes två döttrar fick också arbete. ”Zakia”, 23, hade gått första året vid Kabuls universitet och fick jobb i en vitvarubutik. ”Setayesh”, idag 21 år, arbetade på en skönhetssalong.
Alla hade sysselsättning och tjänade pengar. Stabiliteten var kortvarig. De politiska spänningarna mellan Iran och Israel utlöste hårda insatser mot afghanska migranter i Iran.
– En eftermiddag kom iranska tjänstemän utan förvarning in i vårt hem. Vi hann inte ta med våra tillhörigheter, berättar Roya.
Hon och döttrarna deporterades till Afghanistan, medan mannen och sönerna var på sin arbetsplatser. En vecka senare ringde en av hennes söner från gränsen vid Islam Qala, och familjen kunde återförenas.
Roya lever nu under extremt svåra förhållanden. Hon har inget arbete, inget stöd och bär på en konstant rädsla.
– Varje natt somnar jag i skräck, orolig över att min identitet ska avslöjas. Jag vet inte vad som händer om de får veta att jag arbetade inom polisen.
Roya är en av alla kvinnor som med tvång skickats tillbaka från Iran, till Afghanistan där kvinnor som tidigare tjänstgjort inom säkerhetsstyrkorna behandlas som brottslingar. Under talibanstyret döljer de sin identitet och undviker sociala kontakter.
– Vi flydde till Iran för att slippa talibanernas strikta lagar. Men nu sitter vi fast i detta, tomhänta och med än tröttare själar, säger Roya.
Hon familjen bor tillfälligt hos släktingar i Parwanprovinsen och står inför en osäker framtid. Utvisningarna av afghanska migranter från Iran slår särskilt hårt mot kvinnor, då möjligheterna till deltagande i samhällslivet krymper.
Talibanerna hindrar kvinnor att arbeta, studera, resa och enkla saker, som att besöka en park. Kvinnor som en gång tjänade sitt land och sitt folk betraktas nu som andra klassens medborgare.
Roya berättar också om en granne, Mohammad ”Yousuf”, en 34-årig byggnadsarbetare som brutalt misshandlades av iranska tjänstemän. Han kastades in i ett fordon utan att ha fått ut sin lön för flera månaders arbete och tilläts inte hämta sina ägodelar.
Takten i deportationerna från Iran ökar. Internationella organisationen för migration (IOM) rapporterar att sedan maj 2025 har en våg av massdeportationer av familjer skett, tidigare var det mest ensamstående män.
Under de första fem månaderna 2025 återvände över 457 000 personer från Iran. Av dessa hade 72 procent tvångsdeporterats, medan resten ska ha återvänt ”frivilligt” – av rädsla för godtyckliga arresteringar.
I juni i år, när läget mellan Iran och Israel var som mest spänt, deporterades över en halv miljon på 16 dagar, med 30 000 deportationer dagligen. Enligt en FN-rapport från juli hade 1,35 miljoner afghanska flyktingar tvingats lämna Iran via gränsen vid Islam Qala.
Irans hårda och ofta våldsamma metoder för att utvisa afghanska migranter inkluderar arbetsplatskontroller, nattliga gripanden, hemintrång och förstöring av dokument, som pass och giltiga visum. Misshandel och brist på sjukvård och mat rapporteras.
Internationella humanitära och människorättsorganisationer beskriver dessa handlingar som brott och allvarliga hot mot flyktingars säkerhet. De kräver ett omedelbart stopp för tvångsutvisningarna samt respekt för juridiska rättigheter.
Iran har sagt att landet planerar att deportera totalt fyra miljoner afghanska migranter. Iranska myndigheter hävdar att utvisningarna ska ske ”värdigt och gradvis”, men det finns bevis för att hot, tvång och arresteringar är vanliga.
De hälsomässiga, sociala och säkerhetsmässiga följderna innebär en stor börda på Afghanistan, då gränspassager och läger överbelastas. Under sommaren tvingas människor uthärda extrem hetta, utan tillgång till vatten eller skydd.
Rapporter från FN och människorättsorganisationer visar att återvändande afghaner, särskilt kvinnor, minoriteter och personer som arbetade för den tidigare regeringen, löper stor risk att gripas och utsättas för tortyr.
Talibanorganet för ”Främjande av dygd och förhindrande av synd” har återupplivat ett klimat av rädsla och kontroll
I Faizabad, huvudstad i provinsen Badakhshan, rör sig kvinnor försiktigt genom offentliga miljöer under bevakning av talibanernas organ för ”Främjande av dygd och förhindrande av synd”, vars patruller har återupplivat ett klimat av rädsla och kontroll.
Talibanerna vill med detta organ upprätthålla strikta islamistiska regler för Afghanistans befolkning. Afghanska kvinnor känner fruktan och skräck bar de hör namnet. De vet att det innebär risker att ge sig ut, att de kan gripas, förnedras och torteras.
”Fahima” i staden Faizabad var på väg till sin moster när hon mötte mosterns unge son. Hon hälsade och stannade för ett kort samtal, då ett vitt fordon stannade bredvid dem. Inuti satt beväpnade män med hårda blickar.
De kastade sig ur fordonet och skrek förolämpningar och hot. De krävde att få veta vilken relation Fahima hade till den unge mannen. Hon förklarade att han var hennes kusin. Talibanerna grep båda och förde dem till en station.
Ryktet spreds i Badakhshan som är en liten provins. Fahimas far begav sig till stationen och lyckades övertyga talibanerna om släktskapet, och hon frigavs sent på kvällen.
Upplevelsen gjorde Fahima djupt traumatiserad. Hon har svårt att sova, vaknar skakande av rädsla, och vill inte lämna huset ens för att få vård. Hennes fall är bara ett av många.
Kvinnor i Afghanistan har inte ens rätt att besöka en park eller handla kläder på egen hand, utan att åtföljas av en manlig släkting. Kvinnor har inte rätt att studera eller få utbildning, och kvinnor har inte rätt att gå till en manlig läkare för behandling.
Sedan talibanerna återtog makten i augusti 2021 har de utfärdat mer än 118 dekret som begränsar kvinnors liv, klädsel, arbete, studier och synlighet i medier.
Som en följd lider allt fler kvinnor i Afghanistan av depression, ångest och andra psykiska problem. Hopplöshet, fattigdom och arbetslöshet bidrar till en kraftig ökning av självmord.
Detta är allmänt känt och diskuteras av människor, men statistik saknas och talibanerna tar inget ansvar.
Översättning och bearbetning: Johan Mikaelsson
Läs mer | Aktuell debatt kring Afghanistan
Sverige kan dras till domstol om regeringens lagförslag klubbas
