Maldiverna – det falska paradiset

Upplev vita stränder och ett azurblått hav bland den lyckliga befolkningen på de mer än tusen öar som utgör de paradisiska Maldiverna. Till skillnad från turistbroschyrernas bild av Maldiverna – som energiskt sprids av den maldiviska regeringen och tursitsektorn – har ögruppens senaste halvsekel präglats av oro, uppror, kupper och kuppförsök.

1959, när Maldiverna fortfarande var ett sultanat, gjorde sig de sydligaste ögrupperna fria från huvudön Males diktatur och bildade den Enade Suvadivanska Republiken. Republiken varade i närmare fem år, tills den angreps av Sultanatates storvisir Ibrahim Nasir Didi. Under angreppet mördades åtskilliga av invånarna. Andra fängslades eller landsförvisades. Hus plundrades och alla större byggnader förstördes. Bytet fördes till Male. 1968 tog Ibrahim Nasir makten i landet genom en blodig kupp och utropade Maldiverna till republik och sig själv till dess president.

Därefter jämnades sultanpalatset, som tidigare varit Males främasta landmärke, med marken. Ibrahim Nasir styrde landets som enväldig despot fram till 1979. Under hans styre stärktes säkerhetspolisens och arméns närvaro i huvudstaden. All politisk diskussion förbjöds, eftersom det blev förbjudet att offentligt yppa presidentens namn. Korruption var så gott som okänt och statskassan tillhörde presidenten och hans närmaste vän, skeppsredaren Ali Maniku. Minsta antydningar till oro i huvudstaden möttes med utegångsförbud från solnedgång till soluppgång.

Ibrahim Nasir störtades vid en en kupp 1979, då Maumoon Abdul Gayoom lyftes fram som en demokratisk förnyare. Men han utvecklades i god maldivisk anda, och under närmare 30 år av diktatoriskt styre fick han sina politiska motståndare fängslade och torterade. Ibrahim Nasir försökte återta makten 1980 och 1988, men båda kuppförsöken slogs tillbaka med hjälp av Storbritannien och Indien.

Maldivernas första turisthotell öppnade i december 1971 (ganska primitivt med totalt 20 rum). Turistindustrin växte långsamt och tog fart ordentligt först i mitten på 80-talet då Maldiverna sakta men säkert etablerades som ett lyxigare resmål. I dag har Maldiverna några av världens dyraste strandhotell. 2011 besökte närmare en miljon utländska turister ögruppen.

Landets turistprofil har förändrats de senaste åren i takt med att de östeuropeiska och kinesiska turisterna närmat sig 50%. Tidgare har besökarna nästan uteslutande kommit från Västeuropa. Medan alkohol är förbjudet i huvudstaden och på alla bebodda öar, serveras dett fritt på turisthotellen som alla är uppförda på öar som tidgare var obebodda (eller som avfolkats med tvång).

Den tidigare presidenten Maumoon Abdul Gayoom var utbildad vid det moderata muslimska al Azar-universitetet i Kairo. Under hans styre undertrycktes den ursprungliga maldiviska kulturen, och regeringen förde konsekvent en politik för att ersätta maldiviska traditioner med arabisk arkitektur, klädsel och livsstil. Kvinnor – som tidigare haft en framträdande roll i öriket och i större utsträckning var läskunniga än männen – fick nu veta att de var andra rangens människor.

Maumoon förmådde emellertid kontrollera de mest högerorienterade islamiska grupperna i landet genom sin utbildning och större kunskap om Koranen. Dessutom fängslades fundamentalistiska muslimer och tvingades då och då att klippa av sig sina långa skägg. Vart femte år hölls val efter ”ryskt” mönster – resultaten var i praktiken bestämda på förhand.

När Abdul Maumoon Gayoom tvingades utlysa ett demokratiskt val 2008, efter en kombination av internationella och inrikes påtryckningar, hoppades regimen att den skulle vinna valet genom generösa vallöften och mutor. Majoriteten tillföll dock en kombination av andra partier, av vilka Mohamed Nasheeds parti Maldivian Democratic Party (MDP) var störst. Som så många andra var Mohamed Nasheed tidigare politisk fånge och därtill charmerande, vältalig och duktig på att skriva. MDP:s knappa 25 procent var inte nog för att överta regeringsmakten, så därför bildade man en ohelig allians med bland annat Adhaalath-partiet, ett högerorienterat islamistiskt parti.

Det maldiviska samhället är traditionellt indelat i tre huvudgrupper: de adliga med namnsuffixen –ud-Din eller Didi; mellangrupperna Maniku och Fulu och de “vanliga” maldivierna som har typiska arabiska namn utan suffix. I dag, i och med den formella demokratiseringen, har merparten av aristokraterna utelämnat Didi efter sina namn. Men rangordningen lever kvar i högönsklig välmåga, bland annat uttryckt i tilltalsformer. De översta grupperna i rangordningen finns bara i huvudstaden Male och i de sydligaste atollerna Addu (Seenu) och på ön Fua Mulaku (Fuvahmulah/Gnaviyani). Maktkampen på Maldiverna har alltid stått mellan de högsta grupperna och gör det alltjämt.

Turismen har fört med sig växande välstånd på Maldiverna, där lagen säkrar att minst hälften av alla anställda på varje turistö skall vara maldivier. Könsfördelningen är däremot skev, då bara två procent av de anställda är kvinnor. Följaktligen har de tidigare bebodda öarna utvecklats till samhällen av gamla, kvinnor och barn då männen är bortresta i långa perioder. Turismen ses som ett nödvändigt ont, men många känner hat gentemot turisterna: på ”paradisöarna” ser man män i badbyxor och kvinnor i bikini som dricker och roar sig – allt det som en maldivier inte får göra i frivillig eller påtvingad egenskap av muslim.

Med turismens välstånd följde en import av gästarbetare från Bangladesh som nu utgör mer än en fjärdedel av öarnas befolkning. Allt tungt arbete utförs av underbetalda invandrare som är anställda på tvivelaktiga kontrakt, liksom alla hushåll på några av öarna har bangladeshiskt tjänstefolk. Invandrarna har blivit öarnas nya underklass. Som en ung maldivier som just återvänt hem efter att ha studerat i Väst nyligen berättade för mig: “När jag kom hem cyklade jag i början, men då ropade folk obehagliga saker efter mig för de trodde att jag kom från Bangladesh”. Maldivierna kör motorcykel eller bil.

Det stora antalet gästarbetare har inneburit att många maldiviska arbetstraditioner har glömts bort, liksom traditionellt maldiviskt konsthantverk. Fysiskt arbete, bortsett från fiske och båtbygge, nedvärderas och den yngre generationen menar att maldivier inte bör utföra ”vanliga jobb” – det är något som arbetare från Bangladesh kan utföra. Samtidigt har Maldiverna blivit en mellanstation för narkotikasmuggling och både huvudstaden och andra öar upplever ett växande narkotikaproblem, i synnerhet med heroin.

Det var i denna kulturella förvirring Mohamed Nasheed blev president. Medan hans vältalighet och charm togs emot väl i Väst, tycktes han snabbt glömma att han i första hand faktiskt var president för ett litet asiatiskt land. Han intog en internationell roll som miljö- och klimatkämpe och började med vad the Economist träffande beskrivit som “smarta PR-trick”. Han träffade Al Gore i USA, hyllades i Newsweek som “The Green Guru” och berättade för ivrigt lyssnande journalister att Maldiverna var i stånd att svämma över till följd av den globala uppvärmningen. Han meddelade att Maldiverna skulle bli koldioxidfritt till 2020, undertecknade tillsammans med sina ministrar en deklaration under vattnet iförd dykardräkt och talade nedlåtande till Kinas vice utrikesminister på COP15-klimatmötet i Köpenhamn.

På Maldiverna var det emellertid tydligt att lite förändrats, och att utvecklingen snarare gått bakåt än framåt. Flickor som blivit gravida utanför äktenskapet piskades nu offentligt framför rättshuset i Male och en maldivier, som offentligt deklarerade att han var ateist, arresterades, fängslades och sattes upp på Amnestys lista över samvetsfångar. På tvärs mot dessa ”muslimska” tilltag beskyllde oppositionen Mohamed Nasheed för att vara mot islam och gå i kristnas och judars ledband. Samtidigt upphöjdes den tidigare, nu avlidne, diktatorn Ibrahim Nasir till hjälte. Flygplatsen som tidigare hetat Male Airport döptes om till Ibrahim Naseer Airport. Mohamed Nasheed hade blivit en galjonsfigur för den mäktiga, adliga kretsen kring den tidigare diktatorn.

Kuppen i februari 2012 mot Mohamed Nasheed var väl inplanerad för att det ska kunna hållas nyval 2013. Den sista månaden före kuppen hölls konstant demonstrationer mot den “oislamiska presidenten” där talarna krävde införande av sharialagar, att kvinnor skall tvingas bära niqab och att den maldiviska flaggan skall ändras till likhet med Saudiarabiens. Polisen, och delvis armén, instruerades hur de skulle agera. Vid själva kuppen var det också tidigare säkerhetspersonal som trängde sig in på presidentens kontor och tvingade honom att skriva under sin avgång. Det var också beväpnade poliser som övertog den statliga TV-kanalen MNBC efter att först ha skjutit upp låsen.

Flertalet av maldivierna väntade sig en tid av fridfull stabilitet efter valet. I stället fick de en president som reste världen runt och lät sig hyllas av internationella ledare, medan inrikespolitiken begränsade sig till massiva infrastrukturprojekt som en stor och ganska onödig flygplats som nu upptar en fjärdedel av den lilla ön Fua Mulaku och täcker de bästa jordbruksmarkerna. På de maldiviska stränderna och korallreven hopar sig avfall och sopor – miljöarbetet sträckte sig bara till tomma ord för att locka utvecklingsbistånd. Det finns ännu idag inga naturskyddsomården på Maldiverna, ingen konkret avfallspolitik, ingen stadsplanering och, de stora internationella gesterna och löftena om CO2-neutralitet till trots, inga planer på att minska utsläppen av koldioxid.

Under Nasheeds regeringsperiod bjöds mängder av politiker, journalister och icke-naturvetenskapligt inriktade akademiker och studenter till Maldiverna för att förevisas allmän erosion och effekter av tsunamin 2004 – som av regeringen lyftes fram som exempel på konsekvenser av höjningen av havsytan.

Alla maldivier vet att det inte skett någon höjning av havsytan och presidentens ”nödrop” om att alla maldivier måste evakueras till Australien ansågs inom landet vara en absurditet. Samtidigt fortsatte utbyggnaden av hotell på öarna och såväl regeringen som entreprenörer började sälja privata lyxvillor till utländska miljonärer. Kontratsen var tydlig: vattenhöjningen var något som bara pågick i presidentens huvud.

Såväl USA som Indien har varit snabba att erkänna kuppregeringen och en tillbakagång till dåtidens despoti. Ett beslut som kan tyckas märkligt, men som bygger på kuppmakarnas och den tidigare presidentens Abdul Maumoos löfte om att de, i motsättning till Nasheed, kommer att vara starka nog att kontrollera Maldivernas fundamentalistiska, muslimska krafter.

Som en avslutande absurditet släpptes, strax före kuppen, filmen “The Island President” där Nasheed inte bara lovar att bevara Maldiverna, utan också att rädda världen. Han har långtgående planer…