På festival med Bengalens globala mystiker

Runt högtiden Makar Sankranti i mitten på januari varje år förvandlas det lilla samhället Kenduli i Västbengalen till skådeplatsen för en spektakulär festival. Festivalen, som är känd som Jaydev Kenduli mela, hålls för att fira mystikern och poeten Jaydev som levde på platsen, och pågår i tre dagar. Liksom många andra by-festivaler (eller mela, som är det nordindiska namnet för festival) är Jaydev Kenduli en eklektisk blandning av religion, kommers och underhållning. Gurus och religiösa ledare samsas om utrymmet med försäljare av allt ifrån köksredskap till sötsaker.

Mer än för något annat är dock Jaydev Kenduli mela känd för att vara en av de viktigaste sammankomsterna för de människor som kallar sig baul. Baul är namnet på en andlig tradition som vuxit fram i området som idag är indiska Västbengalen och Bangladesh. De människor som lever efter denna traditions principer kallas också baul(er).

Begreppet ”baul” sägs ursprungligen ha haft betydelsen ”galen”. Bauler är kritiska till alla former av etablerad religion och ställer sig medvetet utanför de religiösa-sociala konventioner som samhället påbjuder. Istället söker man finna ett slags mänsklig essens som kallas moner manus, som sägs delas av alla människor.

Ingen vet med säkerhet hur långt bak i tiden Baultraditionen sträcker sig, eller hur den uppstått. Historiker har kopplat ihop baulernas ursprung med tidig Buddhism, Sufism, såväl som med Vaisnavism (den gren av hinduism som dyrkar guden Vishnu i olika former). Dagens bauler kommer ifrån både muslimsk och hinduisk bakgrund.

En viktig del av baulernas liv och andliga disciplin (sadhana) är framförandet av sånger som tar upp ämnen som mänsklig samhörighet och extatisk kärlek. Sångerna, som ofta ackompanjeras av dans, är ett sätt att komma in i en viss emotionell stämning (bhav), samt ett sätt att sprida budskapet om universell mänsklig enhet till lyssnare. På ett mer praktiskt plan är framförandet av sånger en huvudsaklig inkomstkälla för många. På festivaler, marknader och tåg runtom i Bengalen kan man ofta stöta på bauler som sjunger för allmosor.

Jag har det här året kommit till Jaydev Kenduli melan på inbjudan Debdas Baul, en äldre man som, trots att han är huvudet kortare än mig, gör ett stort intryck. Debdas Baul och hans familj är några av dem som slagit upp ett eget tält på melan. Dagtid fungerar tältet, som är stort nog att rymma ett hundratal personer, som mötesplats och vilorum. Det serveras även gratis mat till de som vill ha. På kvällen görs en scen i ordning och det hålls sånguppträdanden framtill morgontimmarna.

Första gången jag träffade Debdas Baul och hans familj var för snart ett år sedan. Vid ett besök på en annan mela i den lilla byn Patarchapuri i Västbengalen blev jag bekant med Debdas Bauls son, som bjöd med mig till sin fars ashram i den närbelägna staden Bolpur.

Ashramet där Debdas Baul bodde tillsammans med sin fru och en av sina söner var ett modest, traditionellt bengaliskt hus, snarlikt resten av husen på samma gata. Tjocka lerväggar med små fönstergluggar för att hålla sommarhettan ute, stampat jordgolv och en manuell vattenpump på den öppna innergården. Inga spår av luxuösa moderniteter.

Ute i trädgården inuti en liten paviljong visade sig dock finnas något som stod i stark kontrast till den annars traditionella omgivningen. Där hade Debdas Baul satt upp ett fotogalleri med bilder på sig själv och sina tre vuxna söner, alla bauler, poserandes med olika människor på diverse platser runtom i världen. Det visade sig att de var en berest familj. ”och hans söner hade under årens lopp blivit inbjudna till en rad olika länder för att uppträda.

På golvet i paviljongen låg ett exemplar av en nyutkommen bok, Nine Lives, av författaren och journalisten William Dalrymple

– Ja, i den boken kan du läsa historien om mitt liv, sade Debdas Baul när han såg min undrande blick. Eftersom Debdas Baul knappt pratar engelska var det inte en självklarhet att stöta på en engelsk bok i hans hem.

”Han var här för ett tag sedan, Dalrymple, och skrev om mig och min vän Kanaidas Baul. Jag finns på Google också”, fortsatte han med ett leende.

Debdas Baul är inte ensam om att vara en uppmärksammad och berest baul. Baulerna har under en lång tid haft status som ett slags representanter för österländsk mystik. Den bengaliske poeten Rabindranath Tagore var en av de första att bidra till denna ikonisering av baulerna. I många av sina litterära verk hyllade han deras fria och filosofiskt sofistikerade livsstil.

Under 1960-talet fick en västerländsk publik upp ögonen för baulerna. 1967 tog den amerikanske producenten Albert Grossman med sig en grupp bauler till USA för att turnera. Två av dem, Purnadas Baul och hans bror Luxman hamnade så småningom på omslaget till Bob Dylans album John Wesley Harding poserandes tillsammans med Dylan själv. Och därifrån har framgångssagan fortsatt.

Även på Jaydev Kenduli melan står det klart att baulerna är ett i allra högsta grad uppmärksammat fenomen. I Debdas Bauls tält cirkulerar inte mindre än två dokumentärteam samt en kulturjournalist ifrån Kolkata. Även en engelsk filmare dyker upp en kväll.

Långt ifrån alla men dock en del av baulerna jag pratar med verkar ha rest utomlands på turnéer. En av dem påbörjar ett samtal med att fråga var jag kommer ifrån. När jag svarar ” får han en fundersam rynka mellan ögonbrynen och säger ”Switzerland… Yes, I have been to Switzerland.” Han fortsätter sedan med att rada upp alla länder han besökt. Det är uppenbart en statussymbol att vara en av de utvalda som fått turnera i världen.

I en antropologisk studie av baulernas liv gjord på 90-talet läser jag att vissa informanter känner oro över att resor utomlands kan ha en negativ inverkan på de bauler som utsätts för nya erfarenheter. Om berömmelse blir ett ändamål i sig är det nästintill omöjligt att behålla en traditionell livsstil. En del verkar även vara bekymrade över uppkomsten av ”fejk” bauler, det vill säga personer som utnyttjar baulkulturen i form av klädsel och sångpresentation i syfte att få medial uppmärksamhet.

Att vara baul innebär så mycket mer än bara framförandet av baulsånger, menar de. Med tanke på att denna undersökning sammanställdes för tjugo år sedan, innan elektronisk media blev vardagsmat, kan man bara spekulera i hur situationen ser ut idag. Med tanke på alla de kameror som finns närvarande på Jaydev Kenduli melan ligger det nära till hands att reflektera över huruvida det inte uppstått ett slags kulturell inflation i begreppet baul.

Å andra sidan verkar Debdas och de andra baulerna ta uppmärksamheten med ro. De verkar inte påverkas nämnvärt av att bli uppladdade som filmklipp på Google.

Det är inte bara media som uppmärksammar baulerna. Kväll efter kväll fylls tälten på melan av människor ifrån närliggande byar och städer som kommit för att lyssna till baulernas enigmatiska sånger. Stämningen är intim och familjär, trots att det är tusentals människor på plats och högtalare sänder ut musiken långt ut till de kringliggande fälten. En efter en somnar publiken på det provisoriska halmgolvet.

Med en filosofi framvuxen utifrån idén om att alla människor bär på samma essens, har baulerna traditionellt haft en roll som ett slags medlare i samhällen runtom på den Bengaliska landsbygden. Många sångtexter tar upp det absurda i att kategorisera och diskriminera människor utifrån religion, kast eller kön. Moner manus, den mänskliga essensen delas av alla. En uppskattad vers tillskriven poeten Candidas lyder:

Jag har gjort världen till mitt hem
Och mitt hem till världen
Jag har gjort ’andra’ till mitt eget folk
Och mitt eget folk till ’andra’

När jag sitter där i tältet tillsammans med resten av publiken tycker jag mig ibland kunna känna att vi alla är en enda stor kropp. Kanske är det på grund av trängseln. Men musiken gör nog också sitt. Även för en sådan som mig som inte förstår de bengaliska texterna tycks ett sublimt budskap leta sig fram. Det må vara att baulerna genomgått drastiska förändringar under de sista årtiondena i och med den mediala uppmärksamhet de fått. Men det råder ingen tvekan om att det ändå fortfarande finns en genuin värme och känsla i deras sånger.

En äldre man ifrån Kolkata beklagar sig över de oftast överdimensionerade ljudsystemen på melan som förvandlar de finstämda sångerna till brusigt skval.

– Det var bättre förr, menar han. Tänk dig hur det var här för trettio år sedan. Då fanns inga av de här högtalarna.

Och visst, jag är nog böjd att hålla med honom. Efter tredje och sista dagen i Kenduli är jag utmattad av ljuden, kommersen och trängseln bland den enorma massan av besökare.

Melan är ett visuellt och audiellt spektakel, lika mycket sötsaker och pariserhjul (jo, det finns ett sådant också) som en mötesplats för bauler. Men jag är samtidigt, i min trötthet, upplyft av musiken och umgänget med dessa varmhjärtade människor som kallar sig galna – baul.

Text och foto: Elin Thorsén