Bangladesh – social oro och politisk konfrontation

Konflikterna i Bangladesh fördjupas. Det långa efterspelet till befrielsekriget 1971 fortsätter genom de omstridda krigsförbrytarrättegångarna. Polariseringen har medfört social oro och politiskt våld, och den gör valet som ska genomföras innan årets slut till en riskabel process. Samtidigt innebär konflikterna en stor påfrestning på landets redan fattiga befolkning. Johan Larnefeldt rapporterar från Dhaka, om ett sårbart samhälle, klämt mellan historien och framtiden.

– Jag åkte från min by till en större stad, för att sälja mina varor.

Sohel Rana hade just fått igång sitt företag. Han hade kört rickshaw i Dhaka, långt från hembyn i Rangpur i norra Bangladesh, sedan han var tonåring – slitit ut kroppen, inte haft ekonomiska marginaler. I början av år 2013 hade han till slut fått ihop ett litet startkapital, flyttat tillbaka till Rangpur och investerat i en ’van’, en cykeldriven vagn. Han använde den för att transportera och sälja saker: tomflaskor, plastbitar, trasiga fläktar, bitar av armeringsjärn.

Det krävde en del samlande och en del cyklande, men det innebar lindriga arbetsdagar och en rimlig inkomst. Han behövde besöka fem-sex platser per dag, för att sälja. En av platserna låg i ett område där den lokale parlamentsledamoten tillhörde Jamaat-e-Islami, det största islamistiska partiet i Bangladesh.

– Jatiya Party och Awami League styr tillsammans i mitt område, så det är OK, det är lugnt. Men området intill är svårare, för det är ett Jamaat-område.

En hartal, en generalstrejk kombinerat med demonstration och allmänna gatuprotester pågick. Bilar och bussar sattes i brand och slagsmål bröt ut – hundratals poliser mot tusentals aktivister från Jamaat. Sohel hamnade mitt i konfrontationen. Han fick en hjärnskakning och några skärsår, mycket blod, men han klarade sig. Vagnen och varorna slogs sönder och brändes upp. Verksamheten hade kommit tillräckligt långt för att kunna försörja honom och hans familj, men någon buffert fanns inte. Investeringen var borta.

Det är ingen hemlighet att de stora framsteg som Bangladesh gjort under de senaste decennierna har skuggsidor. Den ekonomiska tillväxten är beroende av remitteringar och exportindustri – framför allt konfektion – som i sin tur bygger på svåra och farliga arbetsvillkor. Tydliga förbättringar vad gäller mödradödlighet och grundskoleutbildning har skett, men i ett samhälle där flickors och kvinnors frihet och möjligheter fortfarande är starkt beskurna.

Två fundamentala problem i det bangladeshiska samhället blir synliga i Sohel Ranas historia: sårbarheten det innebär att vara fattig och sakna marginaler, samt svårigheterna för landet som helhet att hantera djupa politiska konflikter utan våld och inom rättstatens ramar.

Under vårvintern kom en våldsam vändning i den bangladeshiska politiken, då de första domarna i krigsförbrytarrättegångarna meddelades. Efter över två decennier av accelererande konflikter blev Bangladesh, med indisk hjälp, självständigt 1971. Men de politiska krafter som motsatt sig självständigheten, och begått grova brott mot den bengaliska civilbefolkningen under kriget, ställdes inte inför rätta på något organiserat sätt. Morden, våldtäkterna och tortyren fanns kvar i folks medvetanden, men kom i skymundan i politiken under decenniet efter självständigheten, när militärkupperna avlöste varandra.

Att till slut ställa krigsförbrytarna inför rätta kan verka rimligt, till och med nödvändigt. Det var ett centralt vallöfte för Awami League innan de vann valet 2008. Verkligheten blev, föga oväntat, mer komplicerad. Protester och invändningar mot processerna har kommit från olika håll. Bland andra Human Rights Watch har upprepade gånger kritiserat Bangladesh regering för brott mot grundläggande rättsstatsprinciper i samband med rättegångarna. Det är uppenbart att bevisläget är vanskligt, och tribunalen har inte framstått som helt fristående från regeringen.

Den kritik som har märkts tydligast i Bangladesh har kommit från de politiska rörelser som de åtalade tillhör. Amnestin som utfärdades för krigsförbrytarna under det turbulenta 1970-talet medförde att de kunde återetablera sig som politiska aktörer, främst genom Bangladesh Jamaat-e-Islami, som nu är allierat med det största oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP). De åtalade i krigsförbrytartribunalen tillhör dessa två partier, framför allt Jamaat – något som har gjort rättegångarna starkt politiskt laddade. Vintern och våren i Bangladesh kännetecknades av massprotester och politiska konfrontationer.

Det började på Shahbag Square i Dhaka, den 5 februari i år. Tiotusentals, förmodligen hundratusentals, ungdomar protesterade fredligt mot vad de ansåg vara en för mild dom från krigsförbrytartribunalen. Abdul Quader Mollah, biträdande generalsekreterare i Jamaat, hade dömts till livstids fängelse för bland annat våldtäkt på barn och mord på hundratals civila. Såväl han själv som omgivningen verkade förvånad över påföljden – när Mollah fördes ut från domstolen var det med ett leende och ett segertecken.

Detta blev startskottet för protesterna. Demonstranternas agenda breddades efterhand, från att kräva dödsstraff för krigsförbrytarna till att ifrågasätta de islamistiska rörelsernas roll och existens i det bangladeshiska samhället. Krigsförbrytare och landsförrädare kan inte få verka som vanliga politiker, menade de.

Motdemonstranter dök snart upp. Till en början var de relativt få, och endast inriktade på de unga demonstranterna på Shahbag. En progressiv bloggare slogs ihjäl på gatan, flera misshandlades. Sedan inleddes attacker mot religiösa minoriteter, i synnerhet hinduer och buddhister, vars tempel brändes ned på ett flertal platser runtom i landet. Det var en av dessa sammandrabbningar mellan islamistiska aktivister och lokal polis som Sohel Rana hamnade i med sin vagn och sina varor.

De islamistiska rörelserna lade fram egna krav på omfattande samhällsförändringar, i linje med den politik som drivs av de våldsamma upprorsgrupperna i Afghanistan och Pakistan. Det i grunden sekulära regeringspartiet Awami League, oroliga för kritik från religiöst håll, gjorde en del eftergifter, och några påstått ’ateistiska’ bloggare greps.

Den 6 april samlade Hefazat-e-Islam – en politisk-religiös grupp med kopplingar till Jamaat-e-Islami – tiotusentals demonstranter efter en ’lång marsch’ mot huvudstaden. Dhaka var helt nedstängt, i spänd väntan på oroligheter och våld. De enda som rörde sig ute var de ständigt växande grupperna av unga vitklädda män som bussats in från olika delar av landet. Samtidigt på Shahbag Square hade de progressiva demonstranterna krympt ihop till en liten skara av halvhjärtade aktivister med bangladeshiska flaggor.

Det blev en relativt lugn helg med ett 60-tal skadade och en dödad i landet som helhet, betydligt färre än under de våldsammaste dagarna i februari. Konflikterna fortsatte dock under våren och sommaren. Parlamentsvalen ska äga rum vid årsskiftet, och oppositionen kräver att systemet med en neutral interimsregering återinförs, för att garantera ett rättvist val. Oppositionsledaren Khaleda Zia har goda skäl att vara misstänksam. Hennes senaste period vid makten kännetecknades av omfattande korruption och användning av säkerhetsstyrkorna i politiska syften. Den nuvarande Awami League-regeringen har inte brutit helt med dessa traditioner.

Premiärminister Sheikh Hasinas vägran att kompromissa det allra minsta med oppositionen vad gäller valets genomförande bidrar knappast till en lösning på situationen. Både regeringens och oppositionens agerande blir logiskt i ett kortsiktigt perspektiv. Grunden till det hela är samma problem som får unga och annars liberala demonstranter att kräva dödsstraff. Båda sidor vet att allt som görs av nuvarande regering – inklusive fängelsestraff från domstolar – kan omintetgöras om motståndarna vinner nästa val. Därför strävar de efter mer drastiska och permanenta lösningar.

Den 1 augusti meddelade en domstol i Dhaka att Jamaat-e-Islamis partiregistrering inför valet är olaglig, eftersom deras stadgar står i konflikt med den sekulära konstitutionen. Detta hade blivit ett centralt krav i Shahbag-protesterna, som ju startade på grund av den oväntat milda påföljden för Abdul Quader Mollah. Efter detta första utslag, och som en följd av protesterna, stiftade parlamentet en lag som gav staten rätt att överklaga domar från tribunalen. Denna rätt utnyttjade man, och i mitten av september dömdes Mollah till döden av Bangladesh högsta domstol. Ytterligare en dödsdom för krigsförbrytelser kom den 1 oktober, då mot en företrädare för det stora oppositionspartiet BNP. Frågan som väcks är om en bristfällig och politiserad rättsskipning är värre än ingen rättsskipning alls.

Processerna innebär fördjupad konflikt mellan de stora politiska aktörerna i landet. Gatuprotesterna är mindre än under våren, men de fortsätter. Hartal har blivit den centrala formen för politisk opinionsbildning i Bangladesh, både för politiska aktivister som strider om nationens identitet och för textilarbetare som protesterar mot låga löner och farliga arbetsplatser. I ett land som redan blivit hårt prövat av naturkatastrofer och klimatförändringar blir ökningen av politiskt våld och social oro ytterligare en påfrestning för befolkningen. Detta gäller på ett allmänt plan – förstörd infrastruktur, missade arbetstillfällen, inställd skolundervisning – men också mer handgripligt, för de som blir direkt drabbade av våldsamheter.

Sohel Rana är tillbaka i Dhaka nu, medan resten av familjen är kvar i byn.

Urbaniseringen i Bangladesh och övriga Sydasien innehåller en ständig paradox: samtidigt som människor strävar efter att nå storstadens ekonomiska möjligheter, så uttrycker många en självklar längtan efter det riktiga hemmet, på landet. Det som avgör blir möjligheten att försörja sig.

– Det var svårt tidigare, och nu är det svårt igen, men efteråt tänkte jag: om jag dör är det ett ännu större problem, för min familj.

Som rickshawförare i Dhaka tjänar han oftast mellan 10 och 25 kronor om dagen. Det tar tid att få ihop en buffert. Sårbarheten för olika typer av externa chocker – cyklon, hartal, sjukdom – blir stor. De kommande parlamentsvalen innebär stora risker för ökad våldsnivå, om de ens genomförs.

När man pratar med folk i Dhakas fattigare kvarter om landets djupa politiska konflikter är det inte ovanligt att mötas av resignation. Såväl valresultat som opinionsundersökningar har visat att flertalet bangladeshier vill att rättvisa skipas, men förtroendet för de politiska partiernas förmåga att bidra till detta är lågt. Politiker ses ofta som en avlägsen elit i permanent maktkamp långt borta från fattiga människors liv.

Att Sohel Rana inte kommer att stödja Jamaat-e-Islami – vars aktivister misshandlade honom och brände upp hans vagn – är knappast förvånande. Inte heller de två stora, Awami League och BNP, står särskilt högt i kurs. Sohel från Rangpur kommer som vanligt att rösta på Jatiya Party, partiet som leds av den gamle generalen Hussain Muhammad Ershad. Ershad var president under större delen av 1980-talet – den senaste, och kanske enda, period då Bangladesh var rimligt politiskt stabilt. Han kom till makten i en militärkupp, men var knappast den våldsammaste diktatorn Sydasien har skådat. Under de senaste åren har det inte varit ovanligt att höra såväl högutbildade som fattiga bangladeshier säga att de saknar honom. Detta är knappast ett uttryck för någon djupare tro på den 83-årige före detta generalens potential – snarare uppgivenhet över de två dominerande partiernas oförmåga att lösa konflikterna.

– Just nu är situationen inte bra. Bengal slåss mot bengal, bengal dödar bengal.

För Sohel Rana, och för många andra, blir detta en särskilt tragisk följd av den kamp som skulle befria bengalerna från det pakistanska förtrycket. Självständighetskrigets centrala konflikter följde med in i det nya landet, och skapar nu djupare sprickor i det.

Text och foto: Johan Larnefeldt