Dhaka, Bangladesh, 24 april 2013. Trots att allvarliga brister upptäckts i affärskomplexet Rana Plaza, uppmanas arbetarna i husets klädfabriker att gå till jobbet som vanligt. Sömmerskorna är oroliga. Dagen innan har de sett och hört talas om sprickor i väggarna.
Under morgonrusningen, när tillströmningen av arbetare är som störst, rasar fabriken samman. Med 2 500 skadade och 1 129 dödsoffer blir Rana Plaza den allvarligaste katastrofen i textilindustrins historia.
Fabrikens kollaps väckte stor oro bland konsumenter i Europa och USA. Under våren och sommaren talades det mycket om industrialiseringens brutalitet och omänsklighet. Många frågade sig om det är etiskt försvarbart att handla billiga kläder. ”En lycka via konsumtion som bygger på att ett antal mycket fattiga människor på andra sidan jorden lever odrägliga liv för att vår uppfattning om en rimlig tonårsgarderob ska vara möjlig”, skrev till exempel Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en söndagskrönika (19/5). I ETC (26/5) undrade Anna Jalakas om H&M:s vd är ond eller bara inte inser konsekvenserna av sitt agerande. (Företaget hade för övrigt ingenting att göra med Rana Plaza.)
De billiga klädernas etik vinner nu ny aktualitet när flera stora modeföretag meddelar att de ser sig om efter nya möjligheter i Afrika. Ska Afrikas fattiga utsättas för samma exploatering som Bangladeshs?
I rapporten ”Made in Bangladesh – textilindustrin som fattigdomsutrotare” (Frivärld) visar jag att skräckbilderna som kablades ut över världen efter olyckan i Bangladesh bara är en del av sanningen. För Bangladeshs fattiga har textilindustrin inneburit en unik möjlighet att förbättra sin livssituation. I takt med att tillverkningen växer stiger BNP per capita, fattigdomen minskar och levnadsstandarden ökar.
Mellan 2000 och 2010 minskade den extrema fattigdomen i Bangladesh med i snitt 1,75 procent per år, eller totalt 15 miljoner människor. Globalt minskade den extrema fattigdomen under samma period med 0,9 procent varje år. Den enskilt största orsaken till detta var höjda löner inom industrin. Men även förskjutning av arbetskraft från jordbruk till tillverkning och service, att människor gav upp osäkra egenanställningar i den oorganiserade sektorn och en ökad utbildningsnivå bidrog till dessa framgångar.
Under samma period rapporterade alla sociala grupper i Bangladesh att deras materiella levnadsstandard ökade. Människor förbättrade sina hem med bättre byggmaterial och fick i större utsträckning tillgång till elektricitet och sanitet. Fler köpte mobiltelefoner, tv-apparater och motorfordon.
Konsultfirman McKinsey och Världsbanken har utrett tillväxtpotentialen för textilindustrin och kommit fram till att med rätt åtgärder och en fortsatt tursam utveckling på världsmarknaden skulle denna industri kunna sysselsätta ytterligare 15 miljoner personer inom 20 år. Om dessa prognoser stämmer skulle det innebära att Bangladesh kommer att klassas som ett medelinkomstland år 2021.
Textilindustrin har också inneburit en unik möjlighet för kvinnor att frigöra sig från patriarkala strukturer. Historiskt sett har det varit mycket ovanligt att kvinnor arbetat utanför hemmen och på de flesta håll i landet är det fortfarande så det ser ut. Genom att få en anställning – till och med om anställningen är lågt betald och med dåliga villkor – får kvinnorna en större självständighet och en större möjlighet att påverka sina familjers ekonomi och beslut. Kvinnor som arbetar utanför hemmet känner sig mer optimistiska inför framtiden och upplever att de har kontroll över sina liv. De har större kännedom om sina juridiska och medborgerliga rättigheter och deltar i större utsträckning i demokratiska processer.
När Bangladesh blev självständigt trodde ingen att landet någonsin skulle kunna försörja sig självt. Bangladesh sågs som ett hopplöst fall. Henry Kissinger siade 1971 att Bangladesh skulle förbli ett internationellt ”basket case”, en term som under första världskriget syftade på lemlästade soldater som var tvungna att bäras runt i korgar. Korgen i Kissingers allegori var bistånd.
Textilindustrin i Bangladesh tjänar som ett exempel på varför det är så viktigt att även fattiga länder industrialiseras och får tillgång till internationella marknader. Historien visar att detta steg, när en stor del av arbetsstyrkan förflyttas från jordbruk till tillverkning och service, är avgörande för att ett land ska lyfta sig ur fattigdom. Det var genom textilindustrin den industriella revolutionen inleddes i Storbritannien, och det är textilindustrin som i närtid fått länder som Sydkorea, Taiwan och Singapore att komma på fötter. Industrialiseringens tidiga fas är inte smärtfri, men alternativet är en cementering av lågproduktivt jordbruk och extrem fattigdom.
