En handfull böcker utgivna under 2013 ökar förståelsen om Sri Lanka. Norske fredsmäklaren Erik Solheims självbiografi är högintressant i sammanhanget. Under tio år var Solheim mitt i fredssträvandena, som sköts i sank.
Erik Solheim är gäst hos Fredrik Skavlan. Han berättar i pratprogrammet om sitt oväntade karriärskifte, hur han hastigt och mindre lustigt lämnade politiken när han inte fick någon ny ministerpost i samband med att regeringen ombildades i början av 2012.
Det hans son sa fick den senaste tidens händelser att sjunka in.
– Pappa, du gjorde ett bra jobb, men det är de som bestämmer.
Efter att ha brutit mot alla gängse normer i norsk politik och öppet uttryckt missnöje över petningen förefaller Erik Solheim nu vara harmonisk. Sedan 1 januari 2013 är han chef för OECD DAC, en av 250 kommittéer inom OECD. Han skrattar, skämtar och ger snabba och självklara svar.
Till sist kommer Sri Lanka upp. När Skavlan uttalar öns namn blir Erik Solheims anletsdrag med ens allvarliga. Från och med nu ler han inte mer i programmet.
Jag minns framträdandet när jag ett halvår senare läser Solheims självbiografi Politikk er å ville.
I boken beskriver Solheim sin politiska karriär, de 20 åren inom Sosialistisk Venstreparti (SV), som mest liknar Vänsterpartiet (V) i Sverige. Till skillnad från V har SV haft relativt stort inflytande i regeringsarbetet i sitt land. Solheim har haft flera ministerposter, bland annat som miljö- och utvecklingsminister.
Mycket i biografin med ”titeln på boka stjålet fra Olof Palmes Politik är att vilja” handlar om Solheims drömmar och visioner om en mer röd-grön prägel på framtiden, inte bara i Norge utan i världen. Han drivs av att påverka utvecklingen inom miljöpolitiken och bromsa effekterna av de akuta miljöproblemen och att arbeta för att begränsa fattigdom genom att fördela resurserna i världen på ett annat sätt och stoppa och förhindra konflikter. Genom posten inom OECD kan han påverka just inom dessa områden, men han har också öppnat för ett återinträde i politiken – i Arbeiderpartiet.
Mötet med ön och öborna har satt djupa spår. Efter att ha ögnat förordet bläddrar jag fram till avsnittet ”Krig och fred”. Sri Lanka tilldelas ett eget avsnitt med kapitlet ”En hvit flagg på nasjonaldagen”. Rubriken beskriver händelserna 17 maj 2009. Solheim är med vid firande av Norges nationaldag, men har tankarna långt bort. Den ena parten i konflikten håller på att förgöras. Det han arbetat för är nu definitivt över.
Snart kommer berättelser, bilder och filmer. Många av de som insett vad som hänt med de människor som fångats i krigszonen mår illa. Allt pekar då som nu på att regeringen gjort sig skyldig till dödande av civila genom intensiv bombning och massavrättningar av kapitulerande LTTE-ledare och soldater. Än idag är det oklart hur många som dog under krigets sista fem månader, men det var ”tiotusentals” skriver Solheim. Han har också sin syn klar kring en av konsekvenserna.
For eller siden vil disse krigsforbrytelsene bli brakt for retten.
Norge har under de senaste årtiondena lagt energi på att hjälpa till i fredssträvanden runtom i världen. Oljepengar har öppnat för fredsarbete. Norge har särskilda traditioner. Nobels fredspris som delas ut i Oslo 9 december är världens kanske mest kända utmärkelse.
Solheim beskriver sin och Norges roll som ”megler” (fredsmäklare/medlare) inte ”tillrettelegger” eller ”facilitator”. Det hindrar inte utomstående att betrakta Norge som duktiga mötesordnare, men svaga i rollen som tillrättavisare när parterna visade dåliga sidor som riskerade fredsprocessens överlevnad.
Exakt vilka fel som kan tillskrivas bristande insatser från fredsmäklarna försöker inte minst freds- och konfliktforskare att bena ut. För att lära av misstagen och skriva en riktig historia krävs fortsatt kritisk granskning och analys.
Vid de tillfällen jag träffade, intervjuade och såg Solheim i aktion under fredssamtalen i Oslo 2002 och i Berlin 2003 kunde jag inte se annat än att han och Norge arbetade med stort engagemang för att nå framgång – en fredsöverenskommelse. Från februari 2001, då jag första gången intervjuade Erik Solheim i Oslo, lärde jag känna honom som en ovanligt öppen politiker.
Han var alltid villig att kommunicera och det är inte svårt att förstå att hans självklara sätt gjorde att såväl ledare för Sri Lankas regering som LTTE-gerillan fick förtroende för honom.
Idag 9 september 2013 är det valdag i Norge. Det behövs mer vilja och pragmatism i norsk politik skriver Solheim. Människan är kapabel att göra fantastiska ting. Men vi har också en inneboende kapacitet för ondska. Ondskan måste hållas i schack och det viktigaste instrumentet för det är politiken.
Vårt västra grannland har ett språk vi förstår och ett sätt att tänka som i mycket liknar vårt. Skilsmässan med Norge genomfördes i samförstånd 1905. I Sri Lankas efterkoloniala historia från 1948 och framåt har regeringspolitiken handlat om att ena ön, under en religion och ett språk. Nu står ön under en härskare. Minoritetens utbrytningsförsök misslyckades, först politiskt och sedan militärt.
Många faktorer i Sri Lanka spelade in och gjorde att parterna återvände till våld. Norge var med och utarbetade en plan för kapitulation i slutet av 2008. Tigerledaren Prabhakaran vägrade ge upp, med motiveringen att regeringen borde stoppa offensiven. Samtidigt ville Sri Lankas regering göra slut på ”terroristerna” när deras trupper hade momentum på slagfältet. Den tamilska civilbefolkningen fann sig efter att LTTE:s huvudfäste Kilinochchi föll 2 januari 2009 instängd i en krympande krigszon.
Så kallade ”No Fire Zones”, platser som regeringen anvisade för flyende civila att sätta upp tält i, besköts ständigt av regeringssidans artilleri. Civila som försökte fly över till regeringssidan riskerade sina liv. Tigrarna ville inte släppa ut de civila, som i en förlängning av kriget var sista hoppet för att nå drömmen om ett tamilskt Eelam.
Ingripandet från det internationella samfundet som Tigrarna väntade på kom aldrig. Regeringen fick stöd av världen när den sa att LTTE höll civilbefolkningen som ”mänskliga sköldar” och fortsatte bomba sina invånare. Inte en enda civil dödades menade president Mahinda Rajapakse. Kort efter att Kilinochchi intagits mördades Sunday Leaders redaktör Lasantha Wickrematunga, mitt i välbevakade Colombo 8 januari. Han förespråkade vapenvila och en politisk lösning.
Solheim poängterar i sin bok att Norge ensamt inte kunde skapa fred. Ingen har enligt Solheim heller skyllt Norge för att det inte blev någon fredlig lösning. Han går inte in i någon djupare självrannsakan. Hade något kunnat göras annorlunda? Den frågan får inte många svar i boken.
Norge hade kunnat arbeta för att få med sig buddistmunkarna i fredsdrömmen, medger Solheim. Han har unik inblick i inbördeskrigets sista fredsprocess. Avsnittet om Sri Lanka ger även dem som inte följt Norges roll en bild av hur arbetet gick till och vad som hände under de där fredstrevaråren. De som kan ett skandinaviskt språk vill säga. En översättning till engelska vore värdefull.
Det kan läsas mellan raderna att Solheim anser att Tigrarna var ärligare och tydligare i sin strävan efter en politisk lösning. Den singalesiska sidan med två stora konkurrerande partier var svårare att hantera. Solheim skriver att deltagare i förhandlingarna sagt att ”se så duktig jag är, nu har vi förhandlat i flera dagar och jag har inte gett någonting”. Det sägs inte vilken sida de representerade, men jag antar att dessa var från regeringssidan.
Den analys (pdf) det norska biståndsorganet Norad har gjort av fredsinsatsen i Sri Lanka 1997-2009 är intressant för den som vill studera detaljer (PDF).
Vid sidan av Solheims bok finns en handfull färska betraktelser i bokform över Sri Lankas öde. Under 2012 kom The Cage av förre FN-medarbetaren Gordon Weiss och Still Counting the Dead av Frances Harrison, tidigare BBC-korrespondent i Colombo. Båda dessa gav en bild av krigsslutet från den bombade civilbefolkningens perspektiv.
Under 2013 kom Bengt Ohlsons Margot,med ett par sidor om Sri Lanka. Men tyvärr inget som säger något på djupet om hur Margot Wallström känt i kontakten med ön, först i rollen i som chef i den biståndsliknande mediesatsningen Young Asia Television för ungdomar i Colombo 1999 och senare i rollen som FN-utredare av sexuellt våld i väpnade konflikter, där Sri Lanka var ett av länderna som granskades.
Paul Moorcraft har sett på den militära sidan av konflikten i Total Destruction of the Tamil Tigers. Det går också att ta del av den långa intervjun med försvarsminister Gothabaya Rajapakse som publicerades i Daily Mirror i våras.
N. Malathys A fleeting moment in the history of my country är särskilt intressant. Jag återkommer till Malathy och hennes bok I en senare artikel. Hon har skrivit en unik betraktelse som förtjänar uppmärksamhet, även utanför den tamilska diasporan och kretsen av Sri Lanka-intresserade akademiker.
Hur många böcker går det förresten att läsa parallellt? Jag läser några sidor eller kapitel då och då i en bok. Sedan lägger jag bort den, för att ta upp en annan.
Den som kommit nära Sri Lanka och blivit vittne till kriget har svårbearbetade minnen inetsade. Det syns i Erik Solheims ögon. Under tio år lärde han känna alla inblandade. När fredsprocess övergick till krig dödades efter hand många av dem han pratat med för att åstadkomma en förhandlingslösning på den etniska konflikten. Han återkommer till Sri Lanka på olika platser i sin bok. Sista meningarna i kapitlet om Sri Lanka inrymmer en sorg över människor som dödades.
Han måste också sörja den dödade drömmen om en fredlig lösning som han delade med många.
Man lär sig att leva med det professionellt. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har blivit berörd.
