Från vardagsstress i Sverige till nya traditioner och seder i Nepal. Svenska Fia bor i Kathmandu med sin lilla svenska familj och den stora nepalesiska. Där driver hon företaget Ilma of Sweden och arbetar som frilansskribent. Dessutom har hon skrivit en roman och bloggar om sitt vardagsliv på bloggen Ani is writing. Inför firandet av kvinnofestivalen Teej har Sydasien intervjuat henne om hur hon kommer att delta i firandet.
Det var vinter 2010 när Fia tillsammans med man och dotter flyttade till Indien. Beslutet hade mognat fram under några år men nu stod det fast att de skulle lämna Sverige. Med sig hade de ett företag som börjat tillverka och importera spikmattor och duschdraperier, men att sitta i Sverige och vänta på leveranser som var försenade eller fel var ohållbart. Därför insåg hon att det var bättre att vara på plats Indien.
Efter tre år har familjen hunnit flytta igen och nu har de rotat sig i Katmandu i Nepal där de driver sitt företag och lever ett vanligt vardagsliv tillsammans med dem som kommit att bli deras nepalesiska familj. Dottern Leya går i skolan och pratar flytande nepali.
Till vardagslivet hör även att fira de olika festivaler och högtider som är utspridda under året. Nu i september firar kvinnorna festivalen Teej, de gifta för att deras män ska få framgång och hälsa och de ogifta kvinnorna för att de ska hitta en bra make. Förutom att fasta samlas de vid ett Shivatempel och i Kathmandu, där Fia bor, beger sig tusentals kvinnor till världsarvet Pashupatinath som är ett av hinduernas mest heliga tempel. Förra året var första gången Fia deltog i festivalen och nu i september är det dags igen.
Varför bestämde du dig för att delta i firandet?
Vi är nyfikna på alla typer av festivaler och traditioner och därför firar vi alla högtider tillsammans med våra nepalesiska familjer och vänner. Barnen är lediga från skolan, alla är finklädda och glada. Det dansas och sjungs. Vem vill inte vara en del i det? Vi har lämnat svenskheten bakom oss sen länge. Vi sitter inte vid sidan av och betraktar. Vi är med mitt i allt som händer.
Berätta mer om besöket i Pashupatinath.
Vi bodde tillsammans med en nepalesisk familj och de inkluderade oss i alla sina festivaler. Som vanligt när vi skulle någonstans med en stor grupp människor i familjen var vi alltid svenskt på plats i tid och sen fick vi vänta i nästan två timmar på att resten skulle ansluta. Vi var nästan 15 kvinnor, med småflickor, som först gick till en buss och åkte cirka en kvart innan bussen fick stanna och vi klev av.
Vägen var täckt av vackra kvinnor klädda i sina finaste saris, de flesta i sina brudsaris, så bussen kom helt enkelt inte fram. Många vinglade fram på små taxklackar. Det är inte lätt att gå i klack på de gropiga vägarna. Så småningom började det gå upp för mig vad jag gett mig in på. Ju närmare Pashupatinath vi kom ju tätare blev klungorna och någon kilometer innan templet började en bred kö, som gick ända fram till tempelområdet.
Våra släktingar tyckte inte att jag och min dotter Leya skulle behöva stå i den långa kön, så de drog med oss fram till den första vaktposteringen. Där stötte vi på problem. De sa att jag som utlänning inte fick komma in. Jag gav mig inte utan argumenterade för min sak. Vi blev insläppta och föstes in i kön, som slingrade sig runt byggnader ytterligare ett par hundra meter. På vägen fick vi lämna ifrån oss skorna och jag undrade i mitt stilla sinne hur de kunde hålla koll på vems skor som var vems, men vi fick en liten skopåse och ett nummer, så det var bara att hoppas på det bästa när det var dags att hämta ut dem igen. Skolungdomar var anlitade för att hålla koll på kön och de skötte sin uppgift rent militäriskt. Råkade man stå några centimeter åt sidan var det snabbt någon där och puttade in en igen.
Du hade alltså problem att komma in i templet, löste det sig?
Jag trodde jag var inne i templet i och med att jag kommit igenom första vakten, men det var jag inte. När jag stod inför en öppning och skulle ta första steget upp för trappen var det någon som sög tag i min arm och drog mig åt sidan. Jag fattade ingenting och det gjorde inte mina släktingar heller. Vid sidan av tempelöppningen satt ett gäng gubbar med sin advokat och han hade i uppdrag att förklara varför jag och andra icke-nepaleser eller indier inte fick gå in i det allra heligaste. Vi hade en lång diskussion och han tyckte i ärlighetens namn att det också var fånigt att vi inte fick gå in, men det var bestämt sen länge. Jag argumenterade på som vanligt när det kommer till underligheter och orättvisor, men det var som att prata med en vägg.
Det var alltså en regel, som bestämts av människor och inte av Shiva. Alla kvinnor runtomkring oss som såg att jag nekades inträde reagerade på att vi inte kom in. Jag tror inte många vet om att det är så här. Just då ville jag riva upp himmel och jord för att ändra den dumma regeln, men när jag hörde att en grupp hinduer från Sri Lanka kommit till Nepal enbart för att besöka Pashupatinath och nekats att bli insläppa trots att de var hinduer sen födseln, ja, då insåg jag att det inte var någon mening.
Just då var jag ledsen och besviken och inte blev det bättre av att det började regna och att vår nepalesiska mamma, Mom Sweetie, hade nummerbrickan till våra skor och det verkade helt hopplöst att urskilja henne bland alla andra vackra kvinnor.
Efter någon timmes spanande kom hon äntligen ut från templet och vi tog våra skor och åkte hem trots att de ville att vi skulle stanna. Jag ville bara hem. Alla stirrade på oss, vilket vi i och för sig är vana vid efter ett par år i Indien, men trängseln blev för mycket.
Då visste vi inte vad våra släktingar skulle göra, men det tog flera timmar innan de kom hem och de hade stannat kvar på tempelområdet och dansat i regnet.
Är det inte underligt att fira en kvinnofestival som egentligen firar männen?
Haha! Det är det bästa med det hela. Det sägs att det är för männens skull, men det här är egentligen en dag för kvinnorna. De klär sig vackert, sminkar sig, dansar och umgås med sina vänner. Männen kan gärna få tro att det är för deras skull, men det är helt klart en dag där kvinnan är i fokus.
Slutligen, kommer du försöka delta i år, eller firar du festivalen på annat sätt?
För ett år sen sa jag aldrig mer, men nu har jag ändrat mig. Det kommer bli lika trångt och påfrestande för den svenska delen av min personlighet, men vi har flyttat till en annan del av Kathmandu, så jag ser Teej som en dag att träffa min första nepalesiska familj och den här gången ska vi stanna kvar och dansa med dem i regnet.
Jag har inga förhoppningar om att komma in i templet i år heller, men jag kommer försöka.
