Nästa år slutar mandatperioden för Bangladesh regering, men det är inte givet att det förra, framgångsrikt genomförda, valet kommer att följas av ett till. Bangladesh har i princip aldrig haft en opposition som accepterat sin förlust, och godtagit vinnarens legitimitet som regeringsbildare. Den centrala konfliktlinjen i landets politiska liv går sällan mellan olika perspektiv och åsikter kring faktisk politik, utan kring en mer svårvunnen kamp om nationens själ, och om vem som egentligen representerar det äkta Bangladesh.
I mitten av mars återvände oppositionens ledamöter till Bangladeshs parlament, Jatiya Sangshad, efter sin senaste bojkott på närmare ett år. Det tog några minuter innan plenarsessionen hade urartat i en ren förolämpningsduell, vars innehåll ledande tidningar av anständighetsskäl inte tyckte sig kunna återge i detalj. Denna typ av händelser har varit mer regel än undantag i bangladeshisk politik sedan det senaste parlamentsvalet i december 2008, och var inte mindre vanliga innan det.
Parlamentets rimligt respekterade talman lyckades denna gång genom ihärdigt hamrande med ordförandeklubban till slut få ordning på ledamöterna. Kvar blev dock frågan om vad som egentligen är problemet med politiken, politikerna och partierna i Bangladesh. Och vad är det de bråkar om?
Det är en vanlig observation att politiken i Bangladesh – även om den är livlig, konfrontatorisk, och till och med hätsk – långt ifrån alltid handlar om konkreta politiska program eller förslag. Finanspolitiska vägval, utrikespolitiska deklarationer eller socialpolitiska prioriteringar är sällan det som står i fokus. Istället kretsar de mest intensiva debatterna kring frågan om nationens identitet, vem som verkligen representerar det riktiga Bangladesh, och vem som bör ses som en potentiell landsförrädare eller fiende till demokratin.
Detta är tydligt i en av de frågor som nu är mest aktuell: rättegångar mot personer som anklagas för krigsförbrytelser under Bangladesh befrielsekrig 1971. Detta har varit en ofta återkommande men aldrig utredd fråga i landet. Efter kriget fanns tiotusentals fångar i bangladeshiska fängelser – en stor del västpakistanier, som snart återbördades till hemlandet, men också många bengaler som motsatt sig självständighet för det dåvarande Östpakistan, och som nu sågs som kollaboratörer och krigsförbrytare.
Att kriget som resulterade i Bangladeshs självständighet var mycket brutalt, och att krigsförbrytelser begicks, är inte omtvistat i sig, men detaljerna blev aldrig fullt ut klarlagda. Avsaknaden av en tydlig bild av vad som faktiskt hänt kan ha varit en bidragande orsak till att den bangladeshiska regeringen 1973 utfärdade en allmän amnesti för de som anklagats för krigsbrott. Detta innebar dock inte att frågan försvann, och efter valet 2008 blev den särskilt aktuell.
Att till slut utreda händelserna och försöka skipa rättvisa ses av många som lovvärt, kanske till och med nödvändigt. Processen har dock stött på problem. Ett av dem rör det vanskliga i att kunna lägga fram starka bevis när det gäller individuellt ansvar för händelser som ägde rum i en krigszon för fyra decennier sedan. Bland andra Human Rights Watch har framfört kritik mot Bangladesh kopplat till detta – dels vad gäller lagars och brottsrubriceringars utformning, dels vad gäller reglerna och procedurerna kring den särskilda domstol som upprättats.
Ett annat problem i krigsförbrytarrättegångarna är vilka som anklagas och vilka som anklagar. Frågan om rättegångar har drivits av Awami League, partiet som var ledande vid självständigheten, och som står i spetsen för den allians som nu har majoritet i parlamentet och innehar regeringsmakten. Flertalet åtalade tillhör den politiska oppositionen, framför allt det islamistiska partiet Jamaat-e-Islami, men också det dominerande oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP).
Oppositionspartierna – som hela tiden varit mer skeptiska mot idén om rättegångar – menar att processen är politiskt motiverad, och ett uttryck för regeringens maktfullkomlighet. Även om det är svårt att helt avfärda dessa påståenden blir de problematiska, då oppositionen har sagt samma sak om det mesta regeringen gjort, vilket kan göra att kritiken nu får svårt att fästa.
Vidare kan det inte uteslutas att personer som nu företräder oppositionen faktiskt var delaktiga i krigsförbrytelser – det är allmänt känt att många av dem stod på den (väst)pakistanska sidan i kriget. Viktigt att notera här är de fundamentalt olika bilder av nationen och dess roll som finns och har funnits i Bangladesh.
Starkt förenklat ställs ett sekulärt eller mångreligiöst Bangladesh, grundat i en gränsöverskridande bengalisk kultur, mot ett mer uttalat islamiskt Bangladesh, med en skeptisk hållning till grannen Indien, där Bengalens västra halva ligger. I den förstnämnda bilden blev ett självständigt Bangladesh den självklara vägen framåt, inte minst i ljuset av det förtryck som utövades av den västpakistanskt dominerade regimen. I den sistnämnda bilden, däremot, kan ett enat Pakistan ha framstått som mer logiskt.
Hur kommer man då överens om en så fundamental fråga som nationens identitet? I Bangladeshs historia har det inte alls visat sig omöjligt att ha en rimligt fungerande politisk process och att genomföra fria och rättvisa val. Problemet de senaste två decennierna har varit att få oppositionen att acceptera resultatet. Denna grundläggande ovilja att erkänna motståndarsidans legitimitet som regeringsbildare har varit likartad oavsett vilken sida som dominerat.
Under den nuvarande mandatperioden har det ledande oppositionspartiet BNP föredragit hartal (generalstrejk), gatudemonstrationer och bojkotter framför praktiskt politiskt arbete i parlamentet, och dagens regeringsparti Awami League följde samma mönster när de senast var i opposition 2001–2006.
Centralt i denna politikens destruktiva dans är att det sällan är särskilt vardagsnära frågor som står i fokus. Istället är det just konflikten om grundläggande legitimitet och identitet som återkommer. Är det Sheikh Hasina och Awami League, eller Khaleda Zia och BNP, som förvaltar idén om det fria och självständiga Bangladesh?
Istället för att handla om politiska program blir detta ofta en fråga om tolkning av historien: vilka var befrielsekrigets verkliga hjältar, och vem ska egentligen ses som den bangladeshiska nationens grundare?
Denna dragkamp om historieskrivning och tolkningsföreträde har pågått kring allt från namnet på Dhakas flygplats till innehållet i grundskolans läroböcker. Konflikten ställs dock på sin spets i frågan om krigsförbrytelser. Avsaknaden av något slags bearbetning av det nationella traumat – genom försoningskommissioner, rättsprocesser eller andra former – har bidragit till att hålla det vid liv.
De rättegångar som nu långsamt dragits igång innebär en möjlighet till rättsskipning och senkommen upprättelse för de av offren som fortfarande är vid liv. Att man på formellt demokratisk väg valt att skapa en nationell krigsförbrytartribunal kan i bästa fall utgöra ett föredöme för andra länder på väg ut ur konflikt. Dock innebär den renodlat juridiska väg som nu valts också tydliga risker.
Det är uppenbart att rättsprocessen i just Bangladesh fall, istället för att höjas över den traditionella politiska konflikten, kommit att utgöra dess epicentrum – en utveckling som inte var svår att förutse. Istället för att bidra till en lösning och en väg framåt finns nu en risk att processerna snarare befäster Bangladesh djupaste konflikter.
Mitt i denna till synes dystra bild finns en intressant paradox. Trots att valrörelser och politiska utspel i Bangladesh sällan fokuserar på reella politiska reformer så har landet genomgått påtagliga och positiva förändringar vad gäller både ekonomisk tillväxt och mänsklig utveckling under de senaste decennierna.
Många av dessa – inom till exempel utbildning och hälsa – har också drivits fram av aktiv offentlig politik. Här märks en skillnad mot till exempel Pakistan, där konflikter om makten över staten, och statens karaktär, ofta kommit i vägen för samhällsutvecklingen i stort.
Det kan verka som att den bangladeshiska politiken utvecklas längs två spår: ett praktiskt, där man lyckas genomföra tydliga förbättringar på socioekonomisk nivå, och ett idégrundat, där olika sidor fortsätter strida om nationens själ och identitet. Möjligen är det så enkelt som att man är mer överens om politikens praktiska åtgärder än man är om dess ideologiska och historiska grunder.
Så länge som det framför allt är de senare som blir föremål för debatt kvarstår dock det grundläggande glappet i bangladeshisk politik. Trots återkommande bakslag och hack i kurvorna har många människor fått bättre liv – samtidigt som de politiker som bär det formella ansvaret för denna utveckling fortsätter den eviga diskussionen om vilket land det egentligen är de har skapat.
