Det som hänt i Sri Lanka de senaste två månaderna och som nådde sin kulmen på valdagen den 8 januari 2015 och när resultaten strömmade in kan ses som inget annat än remarkabelt. Politiker och invånare i landet grep chansen i farten, reste sig och sa nej till fortsatt auktoritärt släktstyre.
Samtidigt som händelserna i Paris överskuggat det mesta och tagit störst utrymme i medierna utspelades ett verkligt politiskt drama med stora insatser i Sri Lanka.
Maktskiftet som redan har ägt rum ger möjligheter att ställa demokratin till rätta efter år av allt mer auktoritärt styre. Nytillträdde presidenten Maithripala Sirisena som redan dagen efter valdagen svors in i ämbetet lovar att yttrande- och pressfriheten ska återupprättas omedelbart. Journalister som flytt landet välkomnas tillbaka och tidningar som blockerats ska öppnas för tillträde för öborna. En grundsten för demokratin sätts på plats igen.
Senare svor Sirisena in oppositionsledaren Ranil Wickremesinghe från United National Party (UNP) in som ny premiärminister. Han får en central position när ett nytt kabinett nu sätts samman. Det finns en lång lista med punkter, ett helt program, som ska genomföras de kommande 100 dagarna. Under valrörelsen har ett av löftena från Sirisena varit att det exekutiva presidentskapet ska avskaffas efter 100 dagar.
Sirisena tycks vara full av energi och redo att börja leverera. Som utbildad agronom är han medveten om att det gäller att så för att kunna skörda. Däremellan krävs en hel del vatten och sol. Men skadeinsekter och oväder kan ställa till det.
Mahinda Rajapaksa, Sri Lankas förre president skriver vi nu, råddes av sin egen astrolog att just 8 januari skulle vara en bra dag att hålla presidentval. Det kunde inte ske för nära inpå 13 januari, för då kommer påven på besök till ön och senare skulle de viktigaste planeterna stå helt fel.
Vad både Rajapaksa, astrologen och övriga rådgivare tycks ha förbisett var att just 8 januari 2009 var den dag Sunday Leaders numera legendariske redaktör Lasantha Wickrematunge mördades på öppen gata i dagsljus i centrala Colombo.
Lasantha har blivit en världskänd ikon för kampen för pressfrihet. Han slogs in i döden för att låta allmänheten veta vad som händer. ”Orädd och oböjd” var tidningens devis.
I förväg hade Lasantha förberett en krönika. ”När jag väl mördas, är det regeringen som ligger bakom”, skrev han (exakt hur mycket av den han skrev är omtvistat). Inför valet skrev Wickrematunges dotter Ahimsa en krönika på temat ”poetisk rättvisa för min pappa på valdagen 8 januari 2015”. Så blev det.
Kanske kan mordet på Lasantha och alla andra journalistmord som samtliga är olösta under president Rajapaksas tid vid makten nu lösas. Inte minst har anhöriga till de mördade journalisterna mycket att säga om det som ledde fram till vart och ett av morden.
Journalister i Sri Lanka har levt i fruktan de senaste tio åren. Många har censurerat sig själva. Några har strävat emot inom landet både före och efter krigsslutet. Över 70 journalister (en del av dem mer aktivister än journalister) har flytt landet efter hot. Efter kriget har det varit få mord på journalister, men hoten och våldet har fortsatt och Sri Lanka har de senaste åren varit den sämst rankade demokratiska nationen när det kommer till pressfrihet.
Utmanaren Maithripala Sirisena kom från presidentens part Sri Lanka Freedom Party, SLFP. Fram till i november innehade han posten som hälsominister och var generalsekreterare för SLFP. Sirisena beordrades av presidenten att arbeta med att utlysa ett tidigarelagt presidentval. Oppositionen skulle inte vara beredd. Det skulle enkelt säkra två plus sex år för Mahinda på presidentposten. Trodde han.
Det är vida omvittnat att Rajapaksa tog det politiska fulspelet till oanade höjder. I den andan skulle han också säkra ytterligare en period vid makten. Ingen hade räknat med att Sirisena skulle börja arbeta med oppositionsledaren och tidigare presidenten Chandrika Bandaranaike Kumaratunga för att få till ett maktskifte. I något som blev en sista chans för att bevara demokratin i landet lyckades de vinna förtroende bland människor och organisationer som tog ett steg framåt och trotsade de auktoritära krafterna som tagit ett grepp om landet.
Till en början framkom uppgifter om att president Mahinda Rajapaksa självmant gå frivilligt. Så stod det också i de notiser som publicerades i svenska tidningar i skymundan av de fruktansvärda händelserna i Paris den senaste veckan. Det baserades på Wickremesinghes vänliga uttalande som lugnade alla som var oroliga för ett militärt övertagande och våld.
Människor i Colombo har dagarna innan valet bunkrat förnödenheter. En onödig åtgärd skulle det dess bättre visa sig.
Men källor nära Ranil Wickremesinghe säger att Rajajapaksa först inte alls ville lämna över makten. Rapporter om händelseförloppet kom snart ut genom Colombo Telegraph, den i Sri Lanka inflytelserika nättidningen som publiceras av exiljournalisten Uvindu Kurukulasuriya i London. Enligt CT:s källor ville President Rajapaksa inte alls gå frivilligt när han förstod att han skulle förlora valet.
Mahinda Rajapaksa hade enligt UNP-politikern Mangala Samaraweera beordrat chefer inom de väpnade styrkorna och polisen att ta kontroll. Dessa ska ha vägrat lyda order. Valet skulle ogiltigförklaras och Rajapaksa beordrade att undantagstillstånd skulle utlysas och rösträkningen avbrytas. Han fick nya nej. Ministrar tillkallades för ett tidigt morgonmöte. Rajapaksa ville upplösa parlamentet, vilket den sittande presidenten kan göra. Ministrarna sa nej.
Den som följt Sri Lanka ett tag vet att rykten lätt får spridning. Nu följer enligt uppgifter till BBC en utredning av det påstådda kuppförsöket.
När presidenten ringde oppositionsledaren Ranil Wickremesinghe föreslog denne att han skulle komma till palatset för överläggningar. När han kom fram klockan halv fem på morgonen var chefsdomaren Mohan Peiris, som nu också avsätts, på plats. Det kan styrka misstankarna om att desperata försök att klamra sig fast vid makten var i görningen.
När oppositionsledaren Wickremesinghe uppmanade honom att se till att maktöverlämningen måste ske smärtfritt föll han till föga. Hans bror Gotabaya Rajapaksa, chef för försvarsministeriet rapporteras enligt uppgifter i flera olika medier ha varit hos presidenten i palatset Temple Trees i Colombo när valresultatet blev känt. Det finns uppgifter om att han flugit med militärhelikopter till Maldiverna.
Mahinda Rajapaksa gick under mötet sedan igenom en rad önskemål, som främst handlade om hans och släktens personliga säkerhet. Därefter tog han farväl till sin personal, som var i tårar, och reste i pansarförstärkt bil till en väntande helikopter. Vid helikoptern stod soldater i givakt, några med tårarna rinnande. Presidenten ska bittert ha sagt att det var på grund av muslimernas röster som han förlorade valet.
Gotabaya Rajapaksa lär nu om inte förr få tid att fundera över vad som ska sägas om honom i den kommande sessionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Utan diplomatisk immunitet är Gotabaya Rajapaksa den förste som på sikt riskerar hamna på de anklagades bänk i Haag, där Internationella brottmålsdomstolen ICC har sitt säte.
Exakt vad den besegrade Mahinda Rajapaksa vill göra nu återstår att se. Han reste efter överlämningen till ett hus han äger i Tangalle i söder.
Valkommissionens ordförande Mahinda Deshapriya har stått på barrikaderna de senaste två månaderna för ett rättvist val. Det har handlat om att motverka våld, att få soldater att stanna i barackerna på valdagen och att tillrättavisa statsmedierna som gått över gränserna till det tillåtna i sin särställning som propagandaorgan.
Valet beskrivs som ett av de lugnaste i valets historia, bara ett fåtal bombattacker och några fall av skottlossning och brandattentat. I norr sattes den hårt prövade befolkningen på prov. Trots hot gick mellan 60 och 70 procent ut och röstade. De flesta följde uppmaningen från Tamilska Nationella Alliansen (TNA) och röstade för Sirisena. Det gjorde också invånarna i den östra provinsen och de muslimska väljarna. Totalt i landet blev valdeltagandet högt, över 81,5 procent. Slutresultatet blev 51,3 procent för Sirisena och 47,6 procent för Rajapaksa.
Landets mest svårlösta fråga är den etniska konflikten som efter självständigheten 1948 utvecklades till ett brinnande inbördeskrig. Den nya ledningen kan nu börja arbeta för att på allvar involvera tamiler och muslimer och ge dem framtidshopp om trygghet, rättvisa och politisk delaktighet. Nu om inte förr finns chansen att alla öbor ska få lika rättigheter och på sikt börja kalla sig lankeser, som medborgare i samma land. Hur den politiska lösningen kan se ut återstår att se. Kanske kan till och med alla i diasporan som bannlystes under Rajapaksas styre involveras i processen.
Marken ser bördig ut för den nye presidenten.
