Vilka är Indiens ursprungliga invånare? Romila Thapar diskuterar tre olika synsätt; två ideologiskt färgade och en baserad på vetenskap. Phule (1827-1890; kritiker av kastsystemet och en pionjär för det moderna Indien ifråga om utbildning för alla och kvinnors jämställdhet) menade att rätten till landet tillhörde de lägre kasterna, då de var de ursprungliga invånarna, medan de sanskrittalande brahmanerna härstammade från arierna, de utifrån kommande folkslag, som erövrat landet och förtryckt de ursprungliga invånarna. Ursprunget till kastsystemet kan då sökas i denna konflikt.
Hindunationalister i kraft av sin konstruerade ideologi, Hindutva, har en annan tolkning av historiens begynnelse. Allt från tidigt 1900-tal har denna tolkning skiftat från att stödja teorin om en invasion från norr till att förneka detta och nu istället omfatta idén att arierna, och deras språk, sanskrit, är de ursprungliga. Av detta följer att de, för vilka subkontinenten inte var deras förfäders hemland och det land där deras religion har sitt ursprung, är främmande folk. Med denna tolkning flyttas fokus från kast till religion.
Främlingarna var då inte de högre kasterna utan muslimer och kristna, vars religion uppstått i Västasien. Också kommunister ansågs tillhöra denna grupp av främlingar. Endast hinduer som ariernas linjära ättlingar kunde definieras som ursprungliga med rätt till landet. Inte heller de, vars förfäder var från subkontinenten men som konverterat till islam eller kristendom räknades.
Den allmänna uppfattningen bland historiker före 1920, säger Thapar, skilde sig från båda dessa tolkningar. De accepterade teorin om en invasion av folk som tillhörde den Indoariska språkgruppen och att detta utgjorde grunden för Indiens historia. Teorin gav upphov till vad som kom att uppfattas som en obruten historisk linje för hinduer av högre kast. Britternas försök att bringa reda i innebörden av begreppet ´kast´ gav stöd till den tolkningen. I sina folkräkningar och regionala studier av kastgrupper likställde de ´kast´ med ´ras´, något som tilltalade medlemmar av de högre kasterna. De fann stöd för att se sig själva som ättlingar till en överlägsen ras, arierna, och kunde därmed hävda deras jämställdhet med de vithyade erövrarna och samtidigt deras dominerande ställning i förhållande till de mörkhyade lägre kasterna.
Teorin om hinduisk linjär härkomst blev kullkastad på 1920-talet när Induscivilisationen och dess väl utvecklade stadskultur, Harappa (Punjab) och Mohenjo-daro (Sind; sydöstra Pakistan) upptäcktes. Induscivilisationen är av en mycket tidigare period (i tre skeden från fjärde årtusendet till ca 1750 fvt), än kompositionen av de vediska skrifterna (de Indoariskt talande folkens litteratur), som dateras från 1500 fvt och avspeglar inte på något sätt samhörighet med denna senare vediska kultur.
Den kunskap vi nu har, bekräftar Thapar, ger inget stöd för idén om en period av arisk erövring under det första årtusendet, som resulterade i en spridning av en enhetlig arisk kultur i norra Indien. Den ger heller inte stöd för uppfattningen om en arisk kultur helt opåverkad av den omgivning i vilken den uppstod.
Den historiska bilden pekar snarare på existensen av flera samhällsformer av olika ursprung, som försökte etablera sig i vad som kan beskrivas som en mosaik av kulturer.
Vem kom först – att tolka historien. Frågan om ursprung och identitet har i dagens Indien återkommit. Intentionen är av mer politisk än historisk natur. Hindutvarörelsens strateger har gjort en omtolkning av historien. De håller fast vid idén om en linjär tolkning av historien genom att föra den vediska kulturen tillbaka i tiden och identifiera den med Induscivilisationen. Så, om arierna inte var invandrande erövrare så måste de vara de ursprungliga invånarna. Det är det enda alternativet, menar ideologerna inom hindutva.
Den historieskrivningen fick ett förment vetenskapligt stöd strax efter det BJP kom till makten 2004. Den nya regeringen omorganiserade omgående Myndigheten för utbildning och forskning (NCERT), som i sin tur utsåg nya ledare för forskningsrådet för historia ( ICHR). NCERT hade två huvudsakliga uppgifter, att ta fram nya skolböcker för skolbarn och att avlägsna de delar av befintliga böcker, som tidigare skrivits inom NCERT av ansedda forskare.
I den nya skrivningen ´gjordes´ de sanskrittalande författarna av vedaskrifterna till att vara samma folk, som skapade Induscivilisationen och Induscivilisationen fick följaktligen ett nytt namn, Indus Saraswati civilisationen, med hänvisning till den i Vedaskrifterna omnämnda, men i verkligheten inte befintliga, floden Saraswati. De indiska skolbarnen får så lära sig om den högst teoretiska Indus Saraswati civilisationen i sina nya skolböcker, vari ”hindukultur – och hinduvetenskap – gjordes mer forntida, mer urban, mer ursprunglig, och bekvämt allestädes närvarande i varje del av Indiens historia” (Amartya Sen 2005: 67).
Existensen av arierna flyttas på så sätt tillbaka ett par tusen år, vilket ger dagens hinduer möjlighet att hävda att de är linjära ättlingar av arierna och därmed sedan urminnes tider rättmätiga arvtagare till landet.
För att rättfärdiga detta påstående måste dessa ideologer leda i bevis att författarna till RigVeda var människor från tiden vid Induscivilisationen och det, menar Thapar, är något som går helt emot all vedertagen kunskap inom arkeologi och språkvetenskap. Så t.ex. bortser de från att den bybaserade pastorala samhällsformen under vedisk tid inte har någon som helst likhet med den komplexa stadskulturen under Induscivilisationen. De vediska skrifterna har heller ingen beskrivning av dessa städer, Harrappa och Mohenjo-daro.
Omskrivningen av historien gagnar två ändamål; den ger förutsättningar för ett spritt medlemskap till Sangh Parivar från olika samhällsgrupper och den lockar nya rekryter till hinduismens politiskt aktivistiska gren, särskilt i diasporan. Den senare har varit framgångsrik i meningen att Hindutvas budskap ”nu olyckligtvis nått Kaliforniens stränder via organisationer som the Vedic Foundation och the Hindu Education Foundation” (Amartya Sen, 2005). Också så att frågan om ursprung ännu en gång speglats i termer av ras genom den London baserade the Hindu Council/Hindu Forum (UK Report The Caste System 2009).
Men Indien har aldrig varit ett ´Hindu land´. Amartya Sen (2005) fäster uppmärksamhet till det faktum att Indien under långa perioder varit plats för andra religioner med lång tradition i landet. Buddhismen var en ledande religion under närmare ett årtusende och t.ex. lärda kineser beskrev Indien som ett ´Buddhistiskt kungadöme´. Också islam hade för mer än ett årtusende en utbredd närvaro och arabiska muslimska handelsmän bosatte sig i Indien från 800-talet.
Dessutom, säger Sen, “religion är inte vår enda identitet, inte heller den identitet vi ser som mest betydelsefull. Hinduerna är statistiskt den största gruppen men att använda statistik som argument för att definiera Indien som ett i första hand hinduiskt land är ett uttryck för begreppsmässig sammanblandning”.
Påståendet att var och en som inte är muslim, kristen eller sikh är hindu håller inte. Kancha Ilaiah (2002) klarlägger det i sin bok Why I am not a Hindu: “Plötsligt säger man mig att jag är en Hindu. Man säger att också mina föräldrar, släktingar och den kast i vilken vi föddes är hinduer […] Jag är inte en hindu av den enkla orsaken att mina föräldrar inte visste de var hinduer … mina illitterata föräldrar som bodde i en avlägsen by i södra Indien visste inte de hade en religion alls […] Mina föräldrar hade bara en identitet och det var deras kast: de var Karumaas”.
Sekterism och blodiga konflikter. Våldsamma upplopp mellan hinduer och muslimer har ägt rum allt sedan 1920-talet. Hindutvarörelsens har haft och har ett starkt inflytande över hur politiken i Indien utvecklats mot sektarianism, som i sin tur följts av våldsövergrepp mot muslimer och kristna. Två av de mest uppmärksammade händelserna av religiöst politiskt betingat våld är förstörelsen av moskén, the Babri Masjid, i Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh, år 1992 och massakern mot muslimer 2002 i delstaten Gujarat samtidigt som nuvarande premiärminister, Narendra Modi, var dess chefsminister.
Moskén Babri Masjid, Ayodhya. Konflikten över Moskén Babri Masjid är långvarig historia. Moskén uppfördes 1526, då sultan Babur styrde Mogulriket, som varade mellan tidigt 1500-tal till mitten av 1700-talet. Bland hinduer är det en vedertagen uppfattning att moskén byggdes på guden Ramas födelseplats och att det tempel som fanns på denna plats först förstördes. Ledande hinduer hade under kolonialtiden tagit frågan till Brittiska domstolar och begärt att platsen återlämnades till hinduerna, vilket domstolen avslog.
Konflikten har levt vidare; sent 1940-tal trängde ett antal hinduer in på området och placerade några gudabilder där. I december 1985 uppvaktade en hinduisk delegation chefsministern för Uttar Pradesh och begärde att platsen skulle överlämnas till dem senast 8 mars 1986; om inte, avsåg de att själva ockupera den.
Hittills hade inga våldsamheter inträffat. Ett nytt skede inträffade den 6 december 1992, då Vishwa Hindu Parishad (VHP) under ledning av L. K. Advani mobiliserade hundratusentals militanta Hindu Kar Sevaks (volontärer), som stormade Babri Masjid och rev den till grunden. Vid förstörandet av moskén deltog Bajrang Dal, VHP:s ungdomsorganisation, särskilt aktivt. Advani som hade börjat sin politiska karriär inom VHP var vice premiärminister 2002-2004 och inrikesminister 1998-2004 i den dåvarande BJP-ledda regeringen. Många av de ledare som uppmanade till förstörelsen av moskén valdes 1998 in i parlamentet som en del av den BJP-ledda koalitionen.
Ayodhyahändelsen resulterade i upplopp och våld mellan muslimer och hinduer i flera delar av Indien. I Mumbai ägde fullskaliga upplopp rum, då hinduiska grupper som Shiv Sena utnyttjade händelsen till att förmå hinduer att skydda nationen från hotet från Islam. Upploppen krävde tusentals människors liv.
Frågan om vilken religiös grupp som har rätt till platsen är ännu inte avgjord.
Gujarat 2002. Under tre dagar, 28 februari till 2 mars 2002 pågick en massaker mot muslimer i delstaten Gujarat, där vid den tiden nuvarande premiärminister Narendra Modi var chefsminister. Våldsamheterna började efter det att två järnvägsvagnar i staden Godhra fattade eld, varvid 58 personer miste livet. De var hinduaktivister tillhörande Vishwa Hindu Parishad (VHP), som deltagit i en kampanj i Ayodhya för att bygga ett tempel tillägnad guden Ram. En muslimsk mobb anklagades för att ha satt eld på vagnarna. Omedelbart efter händelsen begärde hindunationalister att en generalstrejk skulle utlysas samt att kropparna skulle föras från Godhra till delstatens största stad Ahmedabad och där förevisas offentligt. Modi beviljade båda kraven, ett beslut som har starkt kritiserats för att ytterligare ha rört upp anti-muslimska känslor (Jyoti Thottam, TIME, Feb. 27, 2012).
Följden blev en samordnad attack mot muslimer; ett dödande under de mest bestialiska former. De officiella siffrorna över antalet döda är 1180 muslimer och 254 hinduer. Antalet skadade anges till 2548 och 223 rapporterade saknade (Government of India ). Inofficiella uppskattningar pekar på ca 2000 döda.
Titeln på Human Rights Watch (HRW) rapport “We Have No Orders To Save You”; State Participation and Complicity in Communal Violence in Gujarat (April 2002) vittnar om att myndigheternas ansvar att förhindra eller stävja dödandet helt saknades.
Delstatsregeringen karaktäriserade upploppet som en ´spontan reaktion´ på händelsen i Godhra. HRW:s egna undersökningar, i likhet med indiska medborgarättsorganisationer och huvuddelen av indisk press, pekar på att attackerna mot muslimer över hela delstaten var planerad i förväg, i god tid före Godhra händelsen och organiserad med omfattande deltagande av polisen samt i nära samarbete med delstatsregeringen ledd av Bharatiya Janata Party. The Hindu skriver att Narendra Modi gav sitt medgivande till attacken mot muslimer – ´muslimerna behöver lära sig en läxa efter attacken mot tåget med hinduiska pilgrimer´. Modi och delstatsregeringen förnekar detta.
I det nyligen avslutade valet i Uttar Pradesh, landet folkrikaste delstat, vann BJP en avgörande segrar, 312 av de 403 platserna i delstatsparlamentet. BJP har utsett Yogi Audityanath till ny chefsminister för delstaten.
Utnämningen av Yogi Adityanath, skriver Manjari Katju, professor vid universitetet i Hyderabad, visar på BJP:s vilja att stärka banden mellan religion och stat. Adityanath bildade Hindu Yuva Vahini (HYU), en grupp för hinduiska ungdomar i Gorakhpur, Uttar Pradesh. Han ses som en hårdför hindunationalist. Det är första gången en ledare för en religiös institution också blir en ledare för en politisk institution. Adityanath har uttalat flera hatfyllda uttalande som ”om jag får tillfälle ska jag installera Ganesha i varje moské”. HYU har använt en slogan ‘U.P. Gujarat banega/ Padrauna shuruat karega´ – Uttar Pradesh ska ta efter Gujarat med start i Padrauna; en hänvisning till Gujarat 2002 då hinduer mördade mer än 1000 muslimer.
Läs mer om hindunationalismen i del 1 – Sangh Parivar – ett hindunationalistiskt nätverk.
Boktips:
Romila Thapar, Early India from the origin to AD 1300, Penguin Books, London, 2002
Romila Thapar, Gail Omvedt, Dalits and the Democratic Revolution, Delhi 2003
Amartya Sen, The Argumentative Indian, Penguin Books; London 2005
