Myten om Indien som ett tolerant samhälle håller snabbt på att krossas. Filmer förbjuds och skribenter tystas. ”Världens största demokrati” visar tecken på att bli en förtryckarstat. Idag är det svårt att skriva, att se och att äta vad du vill. Lägg till det förföljelse och marginalisering av de minoritetssamhällen som saknar politiskt inflytande och du får symptomen på en totalitär stat.
Vad du får se. Myndigheten Central Board of Film Certification (CBFC) arbetar med censur och klassificering och lyder under den indiska regeringens departement för information och etermedier. Den certifierar filmer, tv-shower, tv-reklam och mässpublikationer. I Indien kan filmer bara visas för allmänheten sedan de certifierats av CBFC, som anses vara en av världens mäktigaste myndigheter för filmcensur.
Filmcensuren har alltid varit ett av de huvudsakliga bekymren för kulturbrigaden. På senare tid har det blivit ganska allvarligt. Tänk på det här: mellan 1959 och 2003 förbjöds 14 filmer i Indien på grund av orsaker som skiftar mellan ”glorifierar sex” till ”nakenhet” och ”politiska övertoner”. Över 20 filmer har förbjudits på grund av orsaker som skiftar från att de innehåller ”tydliga sexscener” till att de ”kan orsaka spänningar mellan grupper”. Det handlar om såväl hindifilmer som regionala och internationella filmer.
Den senaste filmen som anslutit sig till listan är Udta Punjab, som fokuserar på drogproblemen i delstaten Punjab. År 1985 infördes ett förbud i Indien mot försäljning av marijuana under påtryckning av USA:s regering som en del i dess ”krig mot droger”. Det här gjorde att ungdomarna gick över till tyngre och mer lönsamma droger. Men istället för att undersöka orsakerna, väljer staten att sopa problemen under mattan och förbjuda filmer om drogmissbruk. Från början var det meningen att filmen skulle ha haft premiär i juni 2016.
En annan orsak bakom förbudet är att filmen innehåller för mycket svärord. Alla som kört på gatorna i Punjab kan intyga att svärande är en av favoritsysselsättningarna bland punjabi-talande. Det finns en hel subkultur runt punjabi-svärord. Enligt censorerna kan företeelser som svärande och drogmissbruk driva in fler ungdomar i de här aktiviteterna.
Men med tanke på att femåringar plockar upp färgstarka skällsord från sina föräldrar och nästan tre fjärdedelar av Punjabs ungdomar är beroende av narkotika, så är filmcensur kanske en åtgärd som är för lite, för sent. Drogproblemen fortsätter i Punjab på båda sidor om gränsen. Problemet intensifierades under de mörka åren av strider i Punjab då sikhiska terrorister använde narkotika som en inkomstkälla.
Filmens producenter släpade CBFC inför domstol. I sin dom varnade Bombays högsta domstol CBFC och sa: ”Vi vill att kreativa människor ska överleva och att (film-) industrin ska överleva. Man måste visa verkligheten.” En av filmens producenter Anurag Kashyap refererade till CBFC:s agerande som diktatoriskt. Han publicerade ett inlägg som löd: ”Jag har alltid undrat hur det känns att leva i Nordkorea. Nu behöver jag inte ta ett flyg dit”.
Bombays högsta domstol undersökte saken och slog ner på censurmyndigheten för att de ville klippa bort delar ur filmen. Domstolen bad också CBFC att göra sitt jobb – att certifiera filmer och inte censurera dem. Men det är inte alla producenter som har ekonomiska medel för att släpa CBFC till domstol. De flesta viker sig och går med på att klippa filmen för att den ska kunna släppas och de kan få tillbaka pengarna som de investerat.
År 2006 förbjöds filmen Da Vinci-koden i vissa delstater för att den porträtterar Jesus och kristna på ett ”stötande sätt”. Hinduer och muslimer ligger också i framkant och pressar staten att förbjuda filmer som ”skadar deras religiösa känslor”. Brist på sjukvård, dricksvatten, hög frekvens av våld i hemmet och undernäring bland barn verkar inte bekymra de här grupperna. Däremot är filmer som kritiserar eller ifrågasätter religiösa övertygelser så smärtsamma för de här människorna att de går till attack mot biografer.
CBFC är inte heller fritt från kontroverser. En vd på CBFC arresterades i augusti 2014 för att han accepterat mutor för att utfärda snabba certifikat. Den nuvarande ordföranden i CBFC, Pahlaj Nihalani, påstås stå nära Bharatiya Janata Party som för närvarande har makten centralt. Förra året utlöste CBFC stor upprördhet sedan man med pipljud censurerat ordet ”Bombay” i en engelsk sång innan man gav filmen klartecken att visas på tv.
Bombay döptes om till Mumbai under Shiv Sena-BJP-styret 1995 och under de senaste åren har ordet Bombay utlöst kontroverser. ”Det finns en statlig anmälan om det här. Med tanke på den senaste kontroversen kring ordet Bombay i filmer så var det här oundvikligt. Det finns vissa krafter som gör avsiktliga försök att skapa kontroverser genom att använda Bombay med tanke på framtidsutsikterna”, sa Nihalani till en rikstäckande nyhetstidning. Hashtagen #Bombay började trenda över hela landet efter diktatet och många indier kallade beslutet tanklöst och oacceptabelt.
Låttexter är något som även tidigare rört upp känslor bland moralens väktare. CBFC och olika politiska grupper har krävt förbud för vissa låtar eller tvingat musiker att ändra i texterna. År 2009 ändrades låttexterna till en låt i soundtracket för filmen Kaminey till följd av ett klagomål från en kastgrupp uppbackad av en parlamentsledamot från Samajwadi-partiet. Historiskt sett finns inga uppgifter om låtar som förbjudits till följd av kast- eller klassjämlikhet.
Vad du får läsa. Den prisbelönte tamilske författaren Perumal Murugan jagades av högerextrema hinduer för sin roman Madhorubagan. Aktivister med koppling till det styrande Bharatiya Janata Party och högerextremistiska hindugruppen Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) ville att boken skulle förbjudas eftersom de kände sig förolämpade av den.
Murugan fick ta emot telefonhot under flera veckor, vilket följdes av en mobb bestående av RSS-medlemmar som brände boken i staden Tiruchengode. De kände sig förolämpade av vissa stycken som väckte liv i en uråldrig tempelritual som Perumal Murugan, som växte upp i området, tror hände i det förflutna. Den innebär sexuellt umgänge mellan anonyma män och gifta kvinnor som misslyckats med att bli gravida.
RSS tog senare avstånd från kontroversen genom att slå fast att man hade ”ingen roll alls i frågan som gjorde att Shri Perumal Murugan drog tillbaka sin bok från marknaden.” År 2012 tvingades William Dalrymple, som organiserar litteraturfestivalen i Jaipur, att ställa in en planerad programpunkt med författaren Salman Rushdie via videolänk. Detta sedan rasande muslimska aktivister hotat med våld. Salman Rushdies bok Satansverserna gav honom en fatwa av muslimska präster. Muslimska grupper har också uttryckt missnöje med Taslima Nasreens arbete. Hennes bok Lajja handlar om folkmordet på hinduer i Bangladesh.
Vad du får äta . Ett av de löjligaste förbuden och ett tydligt tecken på den ökande hindunationalistiska hegemonin är förbudet mot att äta nötkött. År 2015 gav unionsregeringen samtycke till Maharashtra Animal Preservation Bill, nästan två decennier sedan staten godkänt den under Shiv Sena-Bharatiya Janata Party-regeringen 1995.
Maharashtra har alltid haft ett förbud mot slakt av kor men tillåtit slakt av tjurar, oxar och vattenbufflar. Den nya lagstiftningen förbjöd nu slakt av all nötboskap med undantag för vattenbufflar. Faktum är att till och med innehav av nötkött nu är straffbart med fängelse som påföljd.
I september förra året slogs 50-åringen Mohammad Akhlaq ihjäl. Hans 22-årige son skadades allvarligt i staden Dadri i Uttar Pradesh. Förövarna förmodades vara bybor i byn Bisara sedan ryktet spridits i området om att familjen förvarade och konsumerade nötkött.
Polisen reagerade med att skicka köttet som förvarats i offrets kylskåp på rättsmedicinsk undersökning. ”Kommer de tillbaka med min pappa om det inte är nötkött”, frågade Akhlaqs dotter. I rapporten skrev en veterinär att ”Prima facie verkar det som om köttet som finns i Akhlaqs hus härstammar från get”. Hela 26 av delstater i Indien har lagar som antingen reglerar eller förbjuder slakt av kor.
Hur du ska klä dig (särskilt för kvinnor). Moralens och kulturens väktare är mycket oroade över vilken typ av kläder kvinnor bär. Problemet begränsar sig inte bara till konservativa områden på landsbygden. År 1997 införde St Xavier college i Bombay en strikt klädkod och rektorn förbjöd den årliga balen eftersom flickorna ”klädde sig olämpligt”.
Kvinnor trakasseras ofta av kulturens väktare för att de bär jeans. Polisen skyller på offren som drabbats av sexuella brott genom att säga att ”olämpliga kläder” är en inbjudan till sexualförbrytare.
För att ta itu med frågorna kring kvinnor säkerhet finns nu ett förbud mot skyltdockor som bär underkläder. Bombays kommunstyrelse godkände ett förslag som förbjöd visning av underkläder på skyltdockor i staden. Förslaget lyftes av BJP-medlemmen Ritu Tawade från Ghatkopar. Hon leder för närvarande stadens kommunala utbildningsnämnd. Tawde hade klagat på att skyltdockorna sågs som ”sexleksaker” och provocerade fram sexualbrott mot kvinnor. Enligt henne behövde staten vidta åtgärder mot dem som en del av initiativet för kvinnors säkerhet. Det vore rimligt att anta att kvinnor inte känner sig säkrare till följd av att skyltdockorna kläs på.
Men att tala om rationalitet med förespråkare av sådana här förbud är som hindi-ordspråket lyder – som att spela flöjt för en vattenbuffel.
Översättning: Teresia Borgman
