De båda författarna, filmskaparna och kämparna för mänskliga rättigheter Reasat Hasan (Jyoti) och Murshida Akter (Zaman) tvingas lämna Danmark. Här skriver de om beslutet som på nytt sätter deras liv i fara, när det skydd de levt under försvinner. Trots allt ser de strimmor av hopp och ljus i mörkret.
Som författare och filmskapare använder paret pseudonymerna Murshida Zaman och Reasat Jyoti.
Att läsa artikeln som Sydasien publicerade inför beslutet om vi skulle få stanna eller tvingas lämna Danmark känns förkrossande. Det negativa beskedet innebär att våra liv nu är i allvarlig fara.
Vi lämnade inte Bangladesh för att vi ville ha ett bättre liv i Europa. Vi lämnade därför att våra liv hotades gång på gång när vi talade om kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och hbtq+-rättigheter. Murshida överlevde flera attacker där avsikten tydligt var att tysta henne för alltid.
Att lämna vårt hemland innebar att förlora allt – familj, trygghet, tillhörighet. Men i Danmark satt vi inte tysta och väntade på ett beslut. Under nästan fem år försökte vi ge något tillbaka till det samhälle som gav oss tillfälligt skydd.
Vi organiserade kulturevenemang, filmvisningar, konstprojekt, uppläsningar och olika initiativ i lokalsamhället.
Vi arbetade med och för konstnärer, studenter, lokala grupper och människor med migrationsbakgrund.
Vi deltog i samtal om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, könsidentitet och jämlikhet.
Vi försökte bygga broar.
Nu känns det som om allt vi byggt raseras med ett enda beslut. Inte bara vårt arbete, utan också vårt hopp, vår trygghet och vår framtid.
Att skicka oss tillbaka till Bangladesh är inte bara en utvisning. För oss är det en dödsdom från islamistiska extremister och terrorgrupper.
Vi är konstnärer. Vi är författare. Vi är människor som tror på frihet. Och i dag står vi på randen till att förlora allt igen.
Vad hände vid mötet?
Vid de slutliga förhandlingarna inför Flygtningenævnet (Flyktingnämnden) behandlades våra ärenden tillsammans, eftersom de är nära sammanlänkade. Vår advokat lämnade in skriftliga argument, och nämnden granskade våra tidigare intervjuer, utsagor och dokumentation.
Vi redogjorde i detalj för vårt arbete som konstnärer, filmskapare, författare och människorättsförsvarare. Vårt arbete kretsar kring kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq+-rättigheter och kritik av religiös extremism.
Vi beskrev hur vi under många år i Bangladesh utsattes för hot från okända personer och islamistiska grupper. Det handlade om hot på nätet, telefonsamtal, att vi blev förföljda vid upprepade tillfällen, fysiska attacker och direkt trakasseri. Våra familjehem genomsöktes och personer med koppling till extremistiska grupper försökte få reda på var vi befann oss.
Vi förklarade också att efter politiska förändringar i Bangladesh har extremistiska aktörer blivit mer synliga och aktiva, och att personer som vi – som öppet utmanar religiösa och sociala normer – löper en ökad risk.
Trots detta ifrågasattes många av våra erfarenheter under förhandlingen, vad gäller detaljer, konsekvens och den direkta kopplingen mellan hoten och vårt arbete.
Vad blev beslutet?
Flyktingnämnden avslog våra överklaganden och fastställde Migrationsverkets tidigare beslut.
Nämnden ansåg att vi inte i tillräcklig grad hade visat att vi riskerar förföljelse eller allvarlig skada vid ett återvändande till Bangladesh enligt dansk asyllagstiftning.
Samtidigt erkände de att:
- vi hade mottagit hot (inklusive via nätet och telefon),
- den allmänna situationen för religionskritiker och kvinnorättsaktivister i Bangladesh är problematisk.
Men de menade att:
- våra uppgifter var för vaga eller otillräckligt styrkta,
- hoten inte nådde upp till den nivå som krävs för asyl,
- sambandet mellan vårt arbete och riskerna inte var tillräckligt tydligt.
Vi ålades därför att lämna Danmark inom sju dagar, med risk för tvångsutvisning och inreseförbud.
Hur kändes det för oss?
Beslutet är djupt förkrossande och skrämmande.
Det är mycket svårt att acceptera att år av hot, attacker och ett liv präglat av rädsla inte ansågs tillräckligt. Vårt arbete – som är offentligt och internationellt uppmärksammat – har direkt utmanat religiös extremism och sociala normer, men den kopplingen erkändes inte fullt ut.
Vi känner oss ohörda och oskyddade.
Det här är inte bara ett juridiskt beslut – det är ett beslut som sätter våra liv i fara. Att återvända innebär inte att komma hem i trygghet; det innebär att återvända till samma miljö där vi hotades, förföljdes, attackerades och tystades.
Vad har hänt sedan dess?
Sedan beslutet lever vi i ett konstant tillstånd av osäkerhet, rädsla och instabilitet.
Samtidigt har vi fortsatt vårt arbete som konstnärer och människorättsengagerade. Trots pressen har vi organiserat kulturella aktiviteter, arbetat med film, skrivit och engagerat oss i olika sammanhang.
Men den psykiska belastningen har ökat avsevärt. Beslutet har påverkat inte bara vår juridiska situation utan också vårt mentala och känslomässiga välbefinnande.
Vi har kontaktat internationella organisationer, nätverk för människorättsförsvarare och juridiska stödsystem i hopp om skydd och möjliga vägar framåt.
Vad händer med oss nu?
Enligt beslutet måste vi lämna Danmark inom mycket kort tid.
Om vi inte gör det frivilligt riskerar vi tvångsutvisning till Bangladesh samt eventuella inreseförbud i Schengenområdet.
Just nu försöker vi desperat hitta en möjlighet att stanna i en säker miljö – genom internationella skyddsmekanismer, humanitära lösningar eller vidarebosättning i ett annat land.
Tiden är mycket knapp och situationen kritisk.
Ser vi något ljus i slutet av tunneln?
Just nu känns situationen mycket mörk och osäker.
Men det finns fortfarande en liten strimma hopp. Vi tror att det finns organisationer, nätverk och människor som förstår vikten av att skydda konstnärer och människorättsförsvarare.
Om det finns ett ljus, så ligger det i möjligheten att – genom internationell solidaritet – hitta en plats där vi kan leva och arbeta i trygghet, utan rädsla.
Vad tänker vi på i övrigt just nu?
Vårt fall handlar inte bara om oss som individer – det speglar ett större problem.
Vi är konstnärer, författare och filmskapare vars arbete direkt berör kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och marginaliserade röster. Det är just därför vi har blivit måltavlor.
Beslutet erkänner att situationen i Bangladesh är problematisk för religionskritiker och kvinnorättsaktivister. Ändå anses det inte tillräckligt för att ge skydd.
Det skapar ett allvarligt glapp mellan verklighet och erkännande.
För människor som oss är faran inte teoretisk – den är levd, dokumenterad och pågående.
Vi har valt att tala, även när tystnad hade varit säkrare. Och nu står vi inför konsekvenserna av det valet – utan skydd.
Det här väcker också en akut fråga:
Vad händer med dem som riskerar allt för att försvara mänskliga rättigheter när skyddssystemen inte förmår att erkänna den risken?
Läs mer | Intervjuade av Sydasien
Konstnärsparet riskerar utvisas till ett för dem livsfarligt Bangladesh
