”Det har alltid varit nyfikenhet och en önskan att förstå och lära mig mer som drivit mig framåt.”
Elin Thorsén har en bakgrund i konstskolor och studerade måleri, och 23 år gammal reste hon till Indien för första gången, vilket fick studierna att ta en helt annan riktning. Fascinationen av Indien, landets mångfald, och framförallt av den hinduiska traditionen, som till en början tedde sig väldigt mystisk grep henne fullständigt. Efter en kandidatexamen i Religionsvetenskap från Göteborgs universitet gick hon vidare till Banaras Hindu University i Varanasi för att läsa ett Masterprogram i indisk filosofi och religion.
Hur var det att studera i Benares?
De tre åren i Varanasi var otroligt värdefulla och lärorika, och staden har sedan dess känts lite som ett andra hem, berättar hon.
Och dragningen till Indien, andlighet, hinduism och heliga städer bestod. Hösten 2016 blev Elin antagen som doktorand i religionsvetenskap vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet där hon nu arbetar med avhandlingsprojektet om Satsang och gurutraditioner.
Vad innebär konceptet Satsang?
”Satsang” är ett begrepp som är associerat med indiska religiösa traditioner, och översätts ibland som ”att mötas i sanning”. En bred definition av satsang är att människor samlas, ofta kring en lärare, för att lyssna på och delta i samtal kring en andlig/religiös diskurs. Ofta förekommer också inslag av sång och meditation. Då Rishikesh, där jag utför den etnografiska delen av mitt avhandlingsarbete, är en mångfasetterad plats, både en hinduisk pilgrimsort såväl som en turistort med en väldigt global samling besökare, finns det flera arenor där satsang förekommer.
Vad innebär Satsang i Rishikesh och hur kan ett hinduiskt fenomen bli globalt?
De satsanger jag inriktar mig på i min forskning är de som presenteras som ”universella” eller ”andliga” snarare än som en del av den hinduiska traditionen. Det finns dock inga skarpa gränser för var det ena slutar och det andra börjar. Vad jag märkte då jag började med mitt avhandlingsarbete i Rishikesh var att det under en viss tid på året, omkring februari-april, samlades en internationell skara lärare på platsen, som alla gav satsanger, och att dessa ofta hade vissa gemensamma drag – bland annat just det att de inte ville placera sig inom någon specifik religiös tradition. Jag hade tidigare läst en artikel av den svenska religionsvetaren Liselotte Frisk ifrån 2002, med titeln ”The Satsang Network”, som behandlar västerländska lärare som håller satsang. Jag tyckte mig kunna se vissa likheter med vad som skedde i Rishikesh, och började fundera på ifall det skulle gå att studera dessa olika satsanger som ett sammanhängande fenomen snarare än som enskilda händelser. Därefter växte begreppet Rishikehs ”satsangscen” fram, vilket kan sägas vara det jag studerar.
Berätta om Rishikeshs satsang scen
Under ett par veckor samlas alltså en rad lärare i Rishikesh för att ge satsang. Det är en väldigt internationell skara med lärare ifrån länder som USA, Brasilien, Jamaica, Indien och Grekland. Somliga av dessa har kopplingar till platsen genom sin guru Hans Raj Maharajji, vars ashram ligger i Rishikesh, medan andra inte har någon sådan uppenbar koppling alls. Vissa satsanger är rätt så intima med bara en handfull deltagare, medan andra är stora evenemang som kräver mycket planering och organisation.
Mooji, en guru som kommit till Rishikesh de sista åren, fyller under sina satsanger en lokal stor som en fotbollsplan.
De satsanger som hålls blandar inte sällan inslag ifrån flera olika religiösa traditioner, och innehåller ofta inslag av musik och sång. En berättelse om en zen munk kan åtföljas av ”chantandet” av ett mantra. För det mesta är satsangen också uppbyggd som en dialog där publiken har möjlighet att ställa frågor till den andliga läraren. Ofta talas det om ”Självets uppvaknande” (awakening), vilket betyder ungefär att komma till insikt om att Självet inte är separerat ifrån sin omgivning, och att känslor och tankar enbart är projiceringar på Självet snarare än en del av personen. Om det går att tala om ett mål med satsang, så skulle det förmodligen kunna sägas vara att komma till insikt om Självets sanna natur.
Berätta om dina forskningsresultat hittills:
Vad jag har kunnat se hittills så finns det flera olika grupper av satsangdeltagare. Somliga har ett djupt engagemang med en lärare, eller guru, och kommer till Rishikesh primärt för att delta i satsang. Sedan finns det de som kanske bäst beskrivs som sökare, som inte har någon koppling till någon särskild lärare, utan besöker flera olika satsanger, och kanske samtidigt är involverade i andra former av andlig praktik. Åter andra kanske bara besöker någon enstaka satsang av ett mer allmänt intresse eller nyfikenhet. Satsanger annonseras oftast genom posters som sätts upp längs med gatorna och på restauranger, och är på det sättet öppna för allmänheten. Det är därför möjligt för alla som är intresserade att delta. Vad jag vill arbeta vidare med är att undersöka relationen mellan plats, diskurs (det vill säga de läror som presenteras under satsanger) och personliga upplevelser, och se hur de som deltar i satsanger i Rishikesh integrerar dessa läror i sitt dagliga liv.
Är du en deltagare eller en observatör under satsangerna?
Då jag vill kunna förstå syftet med och effekterna av satsang på så många sätt som möjligt så deltar jag själv aktivt på det sättet att jag sitter med i publiken och lyssnar. Jag intar alltså ingen uppenbar position som utomstående forskare som står vid sidan av och ser på. Då de satsanger jag deltagit i alla har varit öppna för allmänheten, och ofta har ett stort antal deltagare, så har jag inte känt något behov av att på förhand presentera mig just som forskare. Om jag efter satsangen, eller i andra sammanhang, kommer att samtala med någon så berättar jag givetvis om vad jag gör, och om mitt forskningsprojekt.
Hur har satsang deltagarna reagerat på din roll som forskare?
Överlag har responsen varit positiv till projektet, även ifall det då och då kommit invändningar i stil med att det här inte är något som går att förstå på ett teoretiskt plan. Och det är jag givetvis medveten om. Men syftet med den här typen av arbete är ju inte att komma fram till något slags universellt giltig, metafysisk sanning, utan det handlar som jag ser det snarare om att försöka göra ett fenomen begripligt ur ett eller annat perspektiv. I slutändan handlar det om att göra en tolkning.
Vad är en bra satsang?
Vad som är en riktigt bra satsang är svårt att säga, det är nog väldigt subjektivt. Det handlar ju mycket om inre processer. Så vad som är en bra satsang beror nog i stor utsträckning på huruvida det som sägs och görs resonerar med vad som försiggår inuti deltagarna, att det ”slår an”.
Men det byggs ofta upp en väldigt stark koncentration i rummet, vilket kan vara en upplevelse i sig att vara med om.
Sedan tror jag att musiken kan utgöra ett viktigt inslag. Jag hörde åtminstone en informant säga att han besökte en viss satsang mest för att han tyckte om musiken som spelades. Ofta finns musiker med i lokalen som sjunger och spelar, ofta väldigt stämningsfull musik.
Visst finns det säkert de som tycker att satsang är något av ett spektakel, och undrar varför somliga exempelvis bugar inför en gurus fötter. De jag har intervjuat har ju dock varit människor som själva deltagit i satsang, så jag har inte utforskat de kritiska rösterna så mycket ännu.
Har du ett personligt engagemang i någon av de gurus du möter?
Jag träffade Hans Raj Maharajji i Rishikesh för runt tio år sedan, och blev väldigt berörd av honom. Maharajji var till åren redan då jag träffade honom för första gången, så han hade mer eller mindre slutat att göra ”offentliga” framträdanden. Så det var inte så mycket instruktion det handlade om med honom, utan något annat. Efter ett tag frågade jag ifall jag kunde få bli initierad in i hans tradition, som kallas Sacha, vilket jag blev. Maharajji gick bort för ett par år sedan nu. Några av de lärare som ingår i projektet jag håller på med, som ShantiMayi och Prem Baba, är lärjungar till Maharajji, och håller sina satsanger i Sacha dham ashramet. På så sätt är det lite ”min egen” tradition som jag undersöker, vilket jag tror både kan ha för- och nackdelar. Jag tror det kan vara en fördel att kunna relatera till informanters berättelser, vilket jag ofta upplever att jag kan i och med mitt eget engagemang med en guru. Samtidigt kan det säkert finnas fördelar med att närma sig ett fält utifrån en helt annan bakgrund. Hade jag helt och hållet haft ett utifrån-perspektiv hade jag kanske ställt andra frågor och gjort andra tolkningar.
Skulle du kunna lämna Sverige och hänge dig till fullo åt satsang?
Om jag skulle kunna lämna Sverige för att hänge mig åt en guru vet jag faktiskt inte. Just nu trivs jag rätt så bra med att dela min tid mellan Sverige och Indien, och att få syssla med mitt avhandlingsprojekt, men vem vet vad framtiden för med sig?
