Anhöriga till fängslade i Sri Lanka kräver svar

Vid fängelset i Mahara väntar anhöriga på besked
Vid fängelset i Mahara i utkanten av huvudstaden Colombo väntar anhöriga på besked. Foto: Anonym

Frågorna från anhöriga till fängslade i Mahara förblir obesvarade. ”Var är min son?Var är min bror?” En vecka efter att elva fångar dödats och fler än 100 skadats väntar de fortfarande på besked. Människorättsaktivisten Ruki Fernando var på plats utanför fängelset.

De flesta av de närvarande var mödrar till fångar, men där fanns också andra nära familjemedlemmar. En kvinna hade besökt sin son senast den 3 oktober och fått samtal från honom i november efter att besöken begränsades i oktober.

Flera andra hade besökt och fått telefonsamtal före morden i fängelset den 29 november. En mamma sa att hennes son skulle bli frigiven mot borgen före våldet inträffade men att han trots det inte hade släppts.

Alla som väntade utanför fängelset ville veta vad som hade hänt de nära och kära, som var fångar. Vissa sa att de bara ville se ansiktet på avstånd, andra sa att de ville få prata i telefon med sin anhörige och andra krävde en lista över människor som fortfarande finns i fängelset, eller satts i karantän för covid-19 eller som får vård på sjukhus.

En orolig mamma visade två bilder – en på hennes son hemma och en annan på en blödande och skadad person, som hon tyckte såg ut som sin son. Av bilderna att döma var det samma person.

Vad familjer söker är ett slut på osäkerheten. De vill veta att de anhöriga befann sig säkerhet i fängelset vid tidpunkten för dödsskjutningarna.

Fängelserna i Sri Lanka är mer överbelagda än vanligt under 2020 vilket lett till spridning av covid-19 bland de intagna. De anhörigas oro var redan stor när dödandet i Mahara inträffade den 29 november. Foto: Anonym

Medan jag var utanför fängelsets ingång klistrade fängelsetjänstemän två lappar på en trädörr till en närliggande byggnad. Meddelandet var riktat till familjer med fångar som inte hade hört något från sina nära och kära och som därför uppmanades att ringa ett angivet nummer för att få veta mer.

Enligt det andra meddelandet har vissa fångar beviljats frigivning mot borgen och har förts till ett skyddscentrum som drivs av armén i Akkaraipattu vid öns östra kust. De skulle släppas efter att de suttit av sin tid i karantän och anhöriga ombads ringa ett annat nummer för att få information.

Båda meddelandena undertecknades av fängelsechefen. Familjer visade tidigare meddelanden som klistrats på samma byggnad.  På dessa listades namn på 93 personer med fångnummer. Men dessa listor hade ingen undertecknat.

En vakt vid huvudporten till fängelset sa att namnen på den listan var personer som hade skadats, varav några fortfarande var på sjukhus och andra hade förts tillbaka till fängelset efter att ha fått behandling på sjukhuset.

Vakten svarade artigt och tålmodigt men hade inga riktiga besked att ge

Vakten svarade artigt och tålmodigt på frågor från oroliga familjemedlemmar, men bortom att förklara rutiner hade han inga riktiga besked att ge. Fängelsemyndigheterna hade också bett familjemedlemmar att skriva sina namn, telefonnummer och detaljer om sina släktingar och lovat att detta skulle underlätta samtalet från den intagne till familjen.

Vissa familjemedlemmar började skriva sina detaljer men andra blev arga och avvisade det. De sa att de hade varit vid fängelsets ingång i flera dagar och fyllt i sina uppgifter tidigare, men trots det inte fått något samtal.

En mamma sa att hon hade varit där från klockan fem på morgonen till klockan 18 på kvällen alla sex dagar sedan händelsen blev känd, men inte fått någon information om sin son. Hon berättade att hennes man hade gått bort när hennes son och dotter var unga och hon beskrev hur svårt det var för henne att uppfostra två barn när hon samtidigt tvingades arbeta på olika platser.

Den här veckan har hon inga inkomster på grund av att hon väntat utanför fängelset varje dag och hon förklarade hur svårt det var att komma dagligen till fängelsets ingång som ligger långt bort och att hon måste spendera mycket pengar för att åka med flera bussar.

När en buss körde ut från fängelset och passerade förbi familjerna, blev det upprörda känslor. Några krävde att få se ansikten och att få prata med fångarna där inne. De misstänkte att deras familjemedlemmar skulle föras till en okänd plats.

Det spekulerades också att de som färdades i fängelsets buss var tjänstemän, som borde kunna ge svar på deras frågor. Flera arga och desperata familjer bestämde sig då för att blockera vägen ifall ytterligare bussar skulle köra ut, men det kom ingen mer buss.

De desperata vädjandena från familjerna till fångarna i fängelset i Mahara påminde mig om de som kommer från familjemedlemmar vars anhöriga över hela Sri Lanka har försvunnit, inte minst de tamilska familjerna som har protesterat vid vägar i flera år och efterfrågat svar från myndigheterna om sina nära och kära.

Familjer efterfrågar bara den mest självklara informationen

Familjer efterfrågar bara den mest självklara informationen. Vad har hänt med min älskade som var i din vård och vårdnad? Är de säkra och omhändertagna? Om de är skadade, vem bär i så fall ansvaret? Vem vänder vi oss till för att få svar?

Enligt Sri Lankas lag är personer som agerar i officiell ställning och kvarhåller eller berövar en annan person dennes frihet och vägrar att erkänna, döljer eller underlåter att avslöja eller inte kan avslöja vad som hänt den kvarhållna personen eller var den personen nu finns utan att ha en giltig ursäkt gör sig skyldig till att ha begått brottet tvångsförsvinnande.

Brottet ska ge upp till 20 år i fängelse, samtidigt som den skyldige ska betala böter på upp till en miljon rupier och en ersättning på minst fem tusen rupier. Är inte detta tillämpligt på tjänstemän som har berövat friheten från de intagna i fängelset i Mahara och vägrar att informera familjerna om var dessa befinner sig?

Sex dagar efter massakern är det minsta som kan begäras att myndigheterna låter familjer med fångar som överlevt att på avstånd få se sina nära och kära eller allra minst underlätta ett telefonsamtal.

(Den här artikeln publicerades först den 6 december av Groundviews i Sri Lanka.)

Ruki Fernando
Ruki Fernando

Ruki Fernando är framträdande människorättsaktivist i Sri Lanka och brett internationellt uppmärksammad. Han arbetar för organisationen Inform, dokumenterar fall runt hela ön och ger röst åt de drabbade och anhöriga. Han skriver för bland andra Groundviews.org och från november 2020 för Sydasien.

Kategorier:

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv
Translate: العربية العربية বাংলা বাংলা 简体中文 简体中文 English English Français Français Deutsch Deutsch हिन्दी हिन्दी Italiano Italiano 日本語 日本語 ဗမာစာ ဗမာစာ नेपाली नेपाली پښتو پښتو Português Português ਪੰਜਾਬੀ ਪੰਜਾਬੀ Русский Русский සිංහල සිංහල Español Español Svenska Svenska தமிழ் தமிழ் اردو اردو