Under de senaste 70 åren har Bhutan förändrats i grunden. Landet var länge isolerat, utan städer och vägar och bara några hundra personer var utbildade. Men i december 2022 lämnade Bhutan officiellt kategorin ”minst utvecklade länder”. Bhutankännaren Alf Person beskriver hur det gick och den pågående rusningen till Australien.
Tips på vidare läsning i ett flertal källor finns i slutet av den här texten.
Den utvecklingsmodell som visat sig vara lyckosam hittills har nått vägs ände. Globaliseringens utmaningar måste mötas med nya grepp. Men vilka och hur?
Det räcker inte med vattenkraftexport och turism. Staten kan inte längre absorbera alla högutbildade ungdomar i förvaltningen som tidigare. Tjänster inom IT och digitala applikationer är ett spår, men konkurrensen från Indien är svår att möta.
Några lätta eller självklara lösningar finns inte. Ambitiösa satsningar på entreprenörskap, småföretagsamhet och startups är ett annat spår, men den lilla inhemska marknaden gör det svårt att få lönsamhet på sikt och att få verksamheter att växa. Bhutan har få komparativa fördelar.
Med rätta har Bhutan prisats för hur pandemin hanterades. Men priset har varit högt, för ekonomin, för statsbudgeten med minskande valutareserv och underskott, och för arbetsmarknaden.
Turismen som direkt eller indirekt helt eller delvis livnärde runt 50 000 personer stoppades helt under drygt två år, och har inte återhämtat sig, till stor del beroende på en inte helt genomtänkt höjning av turistskatten från 65 till 200 USD per dag (fotnot 1).
Regeringen startade redan 2014 ett program för arbetskraftsexport. Fram till och med slutet av 2022 hade jobb förmedlats till nästan 10 000 ungdomar, mestadels i åldern 25-30 år. Nästan 65 procent arbetade i Gulfstaterna (fotnot 2).
”Flykten från landsbygden” till staden ändrar alltmer landets karaktär från ett traditionellt och ruralt jordbrukarsamhälle till ett land där stadens moderna lockelser och möjligheter blir idealet att sträva efter.
Thimphu, som 1960 i princip bara var dzongen, sätet för landets styrelse, har nu uppskattningsvis drygt 130 000 invånare – 18 procent av befolkningen (fotnot 3). I dagsläget bor en tredjedel av befolkningen i städer (definierat som orter med mer än 1000 invånare) – en fördubbling på femton år.
Genomsnittet döljer dock en stor regional skillnad. Urbaniseringen i västra Bhutan närmar sig 50 procent, men är knappt 20 procent i östra Bhutan.
Intern migration i Bhutan är dock inget nytt, och det är inte bara flytt från land till stad. Totalt sett går flyttströmmen framför allt från östra och (i mindre utsträckning) centrala Bhutan till västra Bhutan, där också de dominerande städerna Thimphu, Phuentsholing och Paro ligger (fotnot 4).
Bhutans motsvarighet till ödegårdar, gungtong (”tomt hus”), samhällen med nästan bara åldringar kvar, brist på lantarbetare, långt till samhällstjänster i östra Bhutan står i kontrast till läget i städerna. Enkannerligen Thimphu, där infrastruktur – vatten och avlopp, bostäder, trafik – har svårt att hålla takt med befolkningsökningen.
Ungdomsarbetslösheten i Thimpu är också betydande, läget är prekärt för många unga migranter från landsbygden, och drogmissbruk och andra sociala problem har tilltagit, men där möjligheterna trots allt upplevs som bättre (fotnot 5).
En minskad och minskande total fertilitet – något lägre än i Sverige – leder utan invandring på sikt till en minskande och åldrande befolkning. Men ännu under tio år framåt skulle Bhutan i princip kunna dra växlar på den ”demografiska utdelningen” som började 1995, det vill säga att arbetskraften ökar i både absoluta och relativa tal.
Det förutsätter dock att tillräckligt många relevanta arbetstillfällen fortsätter att skapas, att investeringar ökar, att den privata sektorn växer, att utbildningen förmedlar relevanta färdigheter och kunskaper som gör ungdomar anställningsbara, alla områden där ”skon klämmer”, trots många initiativ och projekt.
Samtidigt emigrerar ungdomar och ekonomiskt aktiva personer i karriären – just de grupper som mest skulle bidra till den ekonomiska utvecklingen framöver. Inte undra på att man är bekymrad, och än värre att det inte tycks finnas mycket som regeringen kan göra åt situationen på kort eller ens längre sikt, trots stor medvetenhet och idoga försök.
Migrationstrenden är symptom på en stagnerad ekonomi enligt Asiatiska utvecklingsbanken (fotnot 6).
Men något nytt har tillkommit efter pandemin – en nästan kollektiv föreställning eller till och med konstaterande att det inte finns en attraktiv framtid i Bhutan, inte bara för unga som saknar arbete, utan även för läkare och övrig sjukvårdspersonal, lärare, statstjänstemän, ingenjörer och andra välutbildade som inte riskerar arbetslöshet.
Ett friare liv i ett öppnare samhälle, en bättre och säkrare ekonomisk framtid, en mer tillfredsställande karriär och professionell vidareutveckling inte bara för en själv utan även för familjen och barnen tror man inte längre är möjliga att uppnå. Lyckan och framtiden verkar för många ha flyttat utomlands.
Lite yrvaket är medierna i Bhutan fulla av rapporter om ”rusningen” till i första hand Australien. Som en journalist uttrycker det:
”USA kan ha upplevt Kaliforniens guldrush i mitten av 1800-talet, men Bhutan upplever sin alldeles egna ”Australia Rush” som började som en rännil för ungefär ett decennium sedan, men som nu är en mäktig och brusande flod.”
Australien har sedan många år varit en populärt val för högre studier, bland annat tack vare de förhållandevis generösa villkoren för visum även för medföljande och universitetens aktiva rekrytering av utländska studenter. Men på senare tid har även utflyttning för att arbeta och eventuellt permanent bosätta sig utomlands vuxit i omfattning.
Mellan juni 2022 och maj 2023 anlände 12 000 bhutanesiska studenter till Australien för långtidsstudier – och för många därefter bosättning – framförallt till Perth. Det motsvarar 1,5 procent av befolkningen, men är gissningsvis delvis en ”ketchupeffekt” efter två år av stängda gränser under pandemin. 2021 fanns det cirka 12 000 bhutaneser i Australien, nu är det antagligen närmare 30 000 (fotnot 7).
Perth har blivit Bhutans tredje eller fjärde största stad. Därtill kommer minst 20 000 i andra länder. Det motsvarar totalt drygt sex procent av befolkningen.
Det ökande antalet statsanställda som tar frivilligt avsked eller långtidstjänstledighet, ibland väldigt plötsligt, oroar. Det berör alla kategorier och nivåer: läkare, lärare, administratörer, chefer och till och med chaufförer.
Förvisso är en viss omsättning normal, och andelen i Bhutan är jämförbar med andra länder, men trenden accelererade från 2016, ungefär samtidigt med starten på ”Australienrusningen”.
Från en ganska konstant nivå om 300-400 personer per år fram till 2016 ökade den till fler än 2500 budgetåret 2021/2022, och så gott som fördubblades till nästan 5 000 senaste budgetåret 2022/2023, motsvarande 16 procent av alla statsanställda (fotnot 8).
Den relativt låga lönen är en faktor, men oron att inte kunna spara tillräckligt för att ha råd att köpa en lägenhet eller bygga ett hus inför pensioneringen spelar också en roll. Framförallt förlusten av lärare och sjukvårdspersonal är ”very worrying” enligt premiärministern. (Fotnot) Även företagssektorn, statlig såväl som privat, har liknande problem, om än inte i samma omfattning.
Exodus och inflationsdyrtid sätter sin prägel på stadslivet i Thimphu. Kaféer och restauranger är tomma, gatumyllret och trängseln borta utom i köer till visumkontoret och engelska språktestet, butikslokaler och lägenheter hittar inte hyresgäster, fastighetsmarknaden är tuffare för säljare.
Drukairs flygningar ut är fulla, men flygningarna in har gott om tomma stolar som före pandemin var fyllda av turister och återvändande bhutaneser (fotnot 9). Den stora staden lockar, men den finns inte längre i Bhutan utan i Australien.
Fakta | Referenser och vidare läsning
1. Se vidare Alf Persson, ”Makro i Bhutan – lycka och pengar”, Sydasien nr 3 2022 och Alf Persson, ”Tre år med pandemin: medicinskt bra, ekonomiskt illa”, Sydasien nr 1 2022.
2. Bhutanese deployed abroad as overseas workers, Business Bhutan 2023-07-31
3. https://worldpopulationreview.com/world-cities/thimphu-population
4. Rural–Urban Migration and Urbanization in Bhutan, Policy Brief 6, National Statistics Bureau, 2020. (https://www.nsb.gov.bt/download/5990)
5. Sangay Wangchuk et al, Rural Depopulation and Empty Rural Houses in Bhutan: How Different Stakeholders Interpret the Local Term Gungtong, Mountain Research and Development, vol. 43, no.1, 2023; National Report – The 3rd UN Conference on Housing and Sustainable Urban Development, Ministry of Works and Human Settlement, 2016 (https://habitat3.org/wp-content/uploads/Bhutan_Habitat-III-National-Report.pdf);
Kinley Dorji et al, Young migrants and their transition to adulthood: A case study of Bhutan’s Wangdue and Punakha districts, International Social Science Journal, vol 72, no. 244, 2022
6. Mass Australian migration symptom of economic malaise, holistic approach needed: ADB, BBS 26/5 2023
7. Is Bhutan heading for trouble?, Kuensel 13/5 2023; Bhutanese going abroad is a concern, Kuensel 8/1 2022; Unemployed and affected by the pandemic people are leaving for Australia in search for a brighter future, The Bhutanese 30/2 2022; Bhutan’s jobs woes drive an exodus to Australia, Reuters.com 28/7 2023; Understanding the Australia Rush and the ground realities there, The Bhutanese 23/7 2022;
8. PM lists measures to encourage civil servants from not leaving, The Bhutanese 13/6 2023; The facts behind the great resignation, The Bhutanese 6/8 2022; Civil service attrition rate almost doubles in 2022, BBS 2/3 2023.
9. Migration trend worries house owners in Thimphu’s outskirts, BBS 18/ 2023; Empty streets and empty rooms, Bhutan Times 5/6 2023; Land business in doldrums, Kuensel 17/6 2023
