Journalisten Urban Hamid och filmaren Måns Berthas har följt och intervjuat kvinnliga journalister vid Zan TV i Kabul. Nu sänds deras film Kabuls sista röster i SVT:s Dokument utifrån. ”Det har gått fem år sedan västvärlden svek människorna i Afghanistan”, inleder Urban Hamid sin krönika för Sydasien.
Den 15 augusti 2021. Lägg det datumet på minnet! Det är inte första gången i historien, och säkert inte den sista heller, som västvärlden sviker ett land och dess befolkning.
Efter att ha främjat demokrati och mänskliga rättigheter under 20 år lämnades Kabuls nycklar och därmed hela Afghanistan över till talibanerna. USA bär utan tvekan det största ansvaret, men Sverige ska inte slippa undan sin delaktighet och bör känna skam.
Sveriges engagemang i Afghanistan har varit enormt. Sedan åttiotalet och fram till talibanernas maktövertagande var Afghanistan ett av de länder som fick störst ekonomiskt bistånd från Sverige. När USA gick in i Afghanistan 2001 fick landet även svenskt militärt stöd. Parallellt med den militära insatsen gick Sverige och andra länder in i landet för att hjälpa afghanerna att omdana sitt land.
Ungdomar fick möjlighet att utbilda sig. De deltog i workshops där de fick lära sig om demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet, jämställdhet och mycket annat. Många unga kvinnor och män såg sin chans att engagera sig i landets framtid – det vill säga sin egen framtid.
Ett stort antal ungdomar sökte sig till journalistiken. Tidningar, radio- och tv-stationer växte upp som svampar ur jorden. Det fanns nästan 550 aktiva medieorganisationer. I dag beräknas 40 procent ha försvunnit. Det fanns dessutom runt 12 000 journalister. I dag har antalet reducerats till 4 000. Från 2001 fram till i dag har 85 afghanska journalister dödats.
Jag och filmaren Måns Berthas åkte tillsammans med Mohammad Popal till Kabul 2019 för att göra en film om Zan TV, en tv-station i Kabul som var unik i sitt slag. Journalisterna som arbetade där var kvinnor och fokus låg på kvinnofrågor, även i vissa fall tabubelagda sådana. Vi ville genom kvinnorna berätta om vad som hände i landet.
Tidigt slogs vi av deras entusiasm, hängivenhet och mod. De brann för att berätta om och diskutera kvinnornas situation, även ämnen som var känsliga och därmed farliga för dem.
Vår dokumentär fokuserade på fyra av de femtio kvinnor som arbetade på Zan TV: Ogay Wardak, Fahranaaz Froogh, Mursal Afzali och Najwa Alimi. Den sistnämnda kom att bli känd i Sverige eftersom hon tilldelades Per Anger-priset 2019 och några år senare Anna Lindhs pris.
De berättade med stor öppenhet om sina liv och drömmar och tillät oss att följa med när de gjorde reportage. De hade utsatts för hot och hat och var medvetna om riskerna som deras arbete förde med sig.
Det stora hotet var talibanerna och risken att de skulle återkomma till makten. Men framtiden såg ändå ljus ut för dem. De arbetade på Zan TV, som även uppmärksammades internationellt för sitt arbete. Deras karriärer var på uppåtgående.
Men alla förhoppningar och drömmar om förändring krossades totalt den 15 augusti 2021. Det gick från hopp till hopplöshet, från tillförsikt till panik och kaos. Tv-skärmarna visade bilder från kaoset på flygplatsen i Kabul när desperata och skräckslagna människor flydde från staden för sina liv.
Man såg mobilfilmer av människor som föll hundratals meter mot en säker död från flygplan som just lämnat flygplatsen i Kabul. Dessa bilder har etsat sig fast på våra näthinnor för alltid.
Den dagen påverkade mig också på ett personligt plan. Journalisterna på Zan TV riskerade att gripas av talibanerna. Genom WhatsApp fick vi ta del av deras skräck och desperation. Det var som att titta på en film i realtid där beväpnade och farliga talibaner sakta men säkert närmade sig de tio kvinnliga journalisterna. De fick förflytta sig från den ena platsen till den andra och dela upp sig i mindre grupper.
Samtidigt försökte jag och filmproducenten Robbie Fraser desperat koordinera med Reportrar utan gränser och Committee to Protect Journalists för att hjälpa dem ut ur Kabul. Det lyckades efter några dagar. De sattes på plan till Mellanöstern, där de sedan fick vänta på att få resa vidare till ett mottagarland. Det slutade med att gruppen splittrades och skickades till Kanada, Frankrike, Irland och Sverige.
Men en av dem, Mursal, den yngsta och mest utsatta av dem alla, blev kvar eftersom hon saknade pass. Det skulle dröja två år innan hon och hennes man fick möjlighet att ta sig till Frankrike. I selfievideor som hon skickade till oss berättade hon om sitt liv.
Hon fick ensam bära ansvaret för att försörja sin familj som journalist på en YouTube-kanal – ett både farligt och svårt arbete. Talibanerna trakasserade henne ideligen. En av hennes kollegor mördades av dem. Till slut tvingades hon sluta sitt arbete efter påtryckningar från talibanregimen.
Nu bor hon i Marseille med sin make. De kämpar med att hitta arbete, lära sig franska och försöka anpassa sig till ett nytt liv i ett nytt land – med en ny kultur och ett nytt språk. Hon är avskuren från sitt land och från sina bröder och sin mor.
Så är det för dem alla.
Ogay, som var Zan TV:s rising star, hamnade i Dublin, där hon studerar och arbetar samtidigt som hon väntar på sitt irländska medborgarskap. Livet i Dublin har satt sina spår. Hon var alltid den gladaste och mest optimistiska av kvinnorna. Nu har hon blivit cynisk och bitter.
Fahranaaz har också hamnat i Dublin och är nu gift och har en tvåårig dotter, Fereshta. Hon verkar nöjd med sitt nya liv och med att ha blivit mamma.
Najwa bor nu i Stockholm och är den som fortsätter att arbeta som journalist och hålla föreläsningar. Hon hade tur eftersom hon fick hjälp av UD att ta med sig sin familj.
Men i dokumentären säger hon så här:
”På bara några sekunder, på bara en dag, förlorade jag allt jag hade. Ett liv som … Det är jättesvårt att prata om det förflutna – för jag älskade verkligen livet som jag hade.”
Najwas tankar sammanfattar i stor utsträckning alla fyras känslor och framför allt deras nuvarande situation.
Tusentals svenska soldater har riskerat sina liv där. Fem svenskar stupade och drygt 20 skadades. Vissa fick men för livet. Enligt beräkningar dödades 120 000 afghaner som en följd av kriget och terrorismen. När Sverige drog sig ur landet övergavs afghaner som hade arbetat som tolkar åt Försvarsmakten, den svenska ambassaden eller svenska icke-statliga organisationer.
Trots påtryckningar mot två svenska regeringar har väldigt få fått hjälp att lämna landet. Vissa har tvingats gå under jorden för att rädda sig själva och sina anhöriga från repressalier, medan andra har gått ett ännu värre öde till mötes.
Detta är en del av skammen.
